I detta nummer möter du Saima, Jimmy och Marlen. Flyktingar vars mod att träda fram och öppet berätta sina historier är beundransvärt. De representerar många fall av asylsökande hbt-personer i den rättsosäkra svenska asylapparaten.

Du har en molande känsla i magen som gör sig påmind varje dag. Ett hopp som väcks av en inhibition, men brutalt släcks av ett slutgiltigt besked om avvisning. Fattat på ibland undermåliga grunder. Det har konstaterats i rapporter som Migrationsverket själv har beställt.

Faktum är att i det svenska asyllotteriet är det upp till enskilda handläggare vem som får stanna och vem som tvingas tillbaka. Handläggare på Migrationsverket går emot verkets egna riktlinjer. För det finns rättsliga ställningstaganden som säger att det inte ska spela någon roll att en asylsökande kommit ut sent i processen. Ändå anges fortfarande detta som skäl till minskad trovärdighet, och i förlängningen avvisning. Migrationsverkets generaldirektör svär sig fri, liksom gör Tobias Billström, ansvarig minister. Lagarna är det inget fel på, det är alla överens om. Det är i tillämpningen det brister. Och fram tills att Migrationsverkets alla asylhandläggare genomgått de hittills frivilliga hbt-utbildningarna, lär det inte bli någon större skillnad.

Det är dags att slå hål på föreställningar om en rättssäker asylprocess. Det är dags att förstå att för att kunna bedöma hbt-personers asylskäl krävs tillförlitlig, uppdaterad landkunskap, en förståelse för hbt-personers specifika villkor och handläggare som följer sin egen myndighets riktlinjer.

Karin Lenke & Malin Nord

Dawn Cavanaugh, Cesnabmihilo Dorothy Aken’Ova, Stéphane Tchakam och Sarah Kihika.

What makes people in Cameroun ashamed of South Africa and how does a lesbian movement handle that a growing part of members identify as male?

Africa’s LGBTI movements are fighting their battle on several fronts. Against indigenous beliefs that homosexuality is ”un-African” and similar ideas in the West, branding Western involvement in the LGBTI struggle in Africa as imperialism.

Meet Dawn Cavanagh, Dorothy Aken’Ova, Sarah Kihika and Stéphane Tchakam – rolemodels and activists in the growing pan-African LGBTI movement.

Text: Emy Åstrand & Malin Nord Photo: Jimmy Eriksson

Kom Ut: What issues are most important to you, and what are you working on right now?

Sarah: Our biggest problem is the right-wing Christian fundamentalists who are using Uganda as a platform for spreading hatred against homosexuals after they lost the fight at home in the U.S. They have manipulated people to think that homosexuality is not part of our ”culture” or ”Africa”, and they have managed to mobilize and indoctrinate young people and establish an anti-gay movement. We can see the result of it in the so-called Bahati Bill, that suggests that  homosexual acts should be subject to death penalty. Meanwhile our lobbying against the Bill has been successful. We have received support from regional and international organizations that have put pressure on the Government.

Dorothy: In Nigeria, the Government has for the third time presented a Bill to ban same-sex marriage, despite the fact that homosexual acts are already criminalized. The LGBTI movement has fought for respect and dignity, but not specifically for same-sex marriage. So the sponsors of the bill probably want to nip the issue from the bud before the movement it self raises the question: kill it. So far we have managed to get them to withdraw it each time.

Stéphane: In Cameroon the arrests and harassment by the police has increased in recent months. Some think it is because of the presidential election held on the 9^th of October. To imprison LGBTI people is seen as something positive in Cameroon, it becomes a way for the Government to win votes. One person was recently sentenced to three years in prison just for sending love messages. The judges are very homophobic and judge according to their own values.

Dawn: CAL struggles to hold together all the members’ various expectations and to defend our position as a lesbian organization. Since 2008, we also include transgender issues and transgender people in our work, which has been a tough journey. Many members who previously identified as lesbians are now trans-identified, which has raised important questions: What does it mean today to be a lesbian, in Africa and in the world? What does it mean to be an organization that was formed for a lesbian voice and visibility in the context of increasing numbers of members who identify as men? We are grappling with this. Right now, we discuss a lot with our members about how CAL should go forward. I think that the issue of lesbian’s place in politics is one of the most interesting ones.

Kom Ut: What is your view on this, how visible are lesbians in your movements?

Dorothy: There have been major discussions in the women’s movement about lesbian’s space within the movement. We have often felt betrayed when many activists within the women’s movement seem to forget that lesbians actually are women. The discussions have led to that all women, regardless of sexual orientation, have a place in the women’s movement. The problem is getting lesbian women into the political sphere. As soon as they challenge the power it gets tough for real.

Stéphane: Lesbians have struggled to make themselves visible in the movement in Cameroon, but during the past year, lesbians sought out our organization and the section that works with lesbian issues. We hope that the section will develop and grow.

Sarah: Coming out as lesbian means that all social relations are affected. That prevents women from coming out. Men often have better possibilities to meet, discuss and organize themselves. For women it is more difficult, they are often more tied to the private life and it requires great determination to break free from that.

**************************************************

Stéphane Tchakam

Lives in: Douala, Cameroon

Is the only journalist in Cameroon working openly with LGBTI issues. Appears in Alternatives Cameroun and the Association Défense des Homosexuels (Adhefo)

Age: 35 years old, Number of years as an activist: 5

**************************************************

Kom Ut: How much space is given to trans issues where you are active?

Sarah: Trans issues still have a limited place in the Ugandan movement as a whole. There is limited knowledge, even about the most basic things, like the difference between sexual orientation and gender identity. In Uganda, homosexuality is sometimes  used as an umbrella term including gender identity. In T.I.TS, we are now trying to look at the special needs and challenges that trans and intersex people face.

Stéphane: We have not yet the knowledge about transgender issues. Of course, there are transgender people in Cameroon but we do not meet them within the organizations. We talk about gender only in terms of men and women. It is only recently that I realized that gender is very complex. Men who look feminine are just seen as gays.

Dorothy: One interesting thing is that in some cultures in northern Nigeria transvestism has been accepted since long. Over time, these spaces have also served as a refuge for other alternative sexual practices and gender identities. Before Sharia law was introduced,, these spaces served as meeting points for sexual minorities. There was a kind of organizing going on in those spaces, which also included sex workers.

Kom Ut: In many African countries same-sex sexual relations are prohibited. Some argue that public opinion in many countries is not ”ready” to change these old laws, often instituted by the colonizers. How important is the issue of decriminalization for the movement?

Dorothy: Decriminalization is one of the most important issues. Because of the violence against LGBTI people, we can’t wait for society’s understanding; the perpetrators should not go free. Therefore, we must work to ensure that these laws are abolished.

Sarah: When you work with laws, society’s attitudes also need to be part of that process. Meanwhile, the State must protect individuals who belong to minority groups in society. Therefore, decriminalization is very, very important. We have examples in Uganda where LGBTI people have been attacked but can’t go to the police. If they do, their sexuality is revealed and the police will be more interested in the crime in their sexual activities than the humiliation they have suffered. In Uganda, we are not ready for decriminalization yet, as you know, the Bahati Bill wants to strengthen existing laws against LGBTI people. We are now trying to fight the Bill and only after we have managed to do that, we can work towards decriminalization.

Dawn: In South Africa, everything looks good on paper. The Equality Clause in the new Constitution in 1996 is well known. As a movement, we then began to work systematically to remove all discriminatory laws towards LGBTI persons. Society’s attitudes are shifting somewhat but have not changed in any significant way. We have black lesbian girls in school who have been forced out because of the stigma, bullying, discrimination and hatred that they suffer. They are forced out of their homes. The consequence is that they can’t finish their education and they struggle to find jobs. Young black lesbian women from the Townships are exposed to extreme violence. The number of rapes and murders of young black lesbian girls has escalated. There is a kind of madness going on right now on the continent. It is a reaction to the fact that the movement has become stronger. The more people come out, the greater the backlash, it seems.

Stéphane: The problem is that in Cameroon people do not see homosexuality or sexuality as a Human Right. Our country has signed several international conventions that now contradict the national legislation, with regard to homosexuality. That is what we try to argue against the Government when we advocate for decriminalization.

What do people generally think about South Africa’s liberal laws?

Stéphane: In Cameroon people are ashamed of South Africa, that there is an African country that allows men to marry each other. The view on homosexuality is very contradictory. Everything is blamed on homosexuals. People think that if our country has economic problems, it is because of gay people, if your child can’t get a job it’s because the gays are taking the seats. At the same time homosexuality is seen as a way to gain power in society.

-It’s just because you are gay that you got a great job! People really believe that homosexuals are fully responsible for what society looks like.

**************************************************

Dawn Cavanagh

**************************************************

Kom Ut: It is only in recent years that donors in the West have become aware of LGBTI issues in development cooperation. But in Sweden there are still very few initiatives related to LGBTI rights that are funded by development aid. How important is international aid for your organizations and the work that you are doing?

Stéphane: No work in Cameroon would have been possible without foreign aid. With the help of EU funds, we have been able to open a centre where LGBTI people living with HIV can get help.

Dawn: I would like to address another aspect of funding, which deals with the fact that in countries where homosexuality is criminalized, it is also prohibited for an LGBTI organization to register. This means in practice that they can’t receive money. This is a big problem, and many organizations need help from others to hold and manage the finances of their organizations. Such arrangements work as long as LGBTI organizations are still young. But when our voices get stronger and we seek greater autonomy in decision-making, problems appear between the host organization and the LGBTI organization. Donors must be more strategic, and think outside the box about how to channel funds to the movement.

Sarah: We have exactly the same problem in Uganda. But there are a couple of flexible donors, such as the Open Society Initiative for Eastern Africa, which has tried to find other ways to give money directly to LGBTI organizations. Donors have also, in meetings with the Government been critical to their attitude towards LGBTI issues, and right now it seems like they listen to the donors.

Stéphane: Our experience, on the contrary, is that the international donors are afraid to go against our Government. After we received EU funds our Minister of Foreign Affairs met with the EU Ambassador and made it clear that Cameroon does not appreciate that the EU provides funding for LGBTI projects, since homosexuality is criminal. The issue about the financial support was raised in media, which led to increased violence against LGBTI .

Kom Ut: Do you have suggestions on how donors can help persuade the Government to listen to you?

Dorothy: Donors have a completely different position from us  as they can get to have meetings with the Government. We spend months looking for audience with policy makers while they get an appointment within two days. They have in the past, and should still, help us get appointments with the policy makers.

Dawn: It’s not enough to simply have diplomatic talks between governments and to give out money, LGBTI organizations must have a say in setting the agenda for co-operation. A good example of when the donors really showed interest was when the Nordic governments in 2009 invited representatives from numerous countries in the global North and South to a conference in Oslo, to advise these governments on their policies and agendas on sexual and reproductive rights.

Sarah: Another important aspect is that the international organizations play a withdrawn role, because we know that the Government understands homosexuality as a Western thing. It is good that donors allow local organizations to come forward. Otherwise, the idea that homosexuality comes from the West will be reinforced.

**************************************************

Cesnabmihilo Dorothy Aken’ova

Lives in: Abuja, Nigeria,  Works for The international Centre for Sexual Reproductive Rights (INCRESE)

Age: 48 years old.

Number of years as an activist:  16 years in formal activism

Interests:  Music, dancing and reading.

**************************************************

Kom Ut: Do you meet prejudices from donors and other representatives of international collaborations?

Sarah: Some of the people working on these issues have personal prejudices, which make ​​it difficult for activist groups to move forward and get support.

Kom Ut: Can you give an example?

Sarah: An organization for sex workers in Kampala, Wonetha, was trying to get a Norwegian organization interested in a project and there was a person who pulled the brake. We had to find a way to get around her. It was about this person’s prejudice against sex workers.

Dawn: Our view is that the Human Rights of sex workers need to be addressed alongside that of those in the LGBT movement. We are all marginalized people and our sexual and reproductive rights are violated in both cases.

Sarah: The Swedish and Norwegian governments for example seem to have taken very clear positions, to not give money to projects that include sex workers.

Kom Ut: In the West, sometimes there appears to be a concern that the identities and categories used by the LGBT movement worldwide is created in a Western context, and that it becomes part of the colonial project. What do you think about that?

Stéphane: I am very surprised of the thought. It is not a colonial project. We must come together and learn from each other and it is important that the international movement openly show their support for LGBTI organizations in Africa.

Sarah: Our regional organizations have their own tools to discuss LGBTI issues; we are not dependent on the international organizations. We work internationally because we want to and because we think it’s important. It is quite clear that same-sex relationship and names of those occurred long before colonialism and that they were not questioned; it is homophobia that was exported from the West.

Dawn: Whether these views on our take on homosexual identities come from a group of feminists in the West or from our governments, it is deeply humiliating. What they are saying is that we are a group of people in Africa who cannot think, that we would not be able to challenge ourselves and each other. It is obviously important that we all question how we name practices and identities. Why do we use the concept of homosexuality at this particular historical moment? What is the history behind the word? What, if anything, do we lose and gain by the naming of the LGBTI identities in this way? This is a difficult discussion that must be treated in a very sensitive but honest way, so that it does not cause confusion within the movement at a local as well as on a national, regional and international level.

I think we have to resist the idea that we would just sit and wait for those in the global North to name us and our identities. We are able to think for ourselves and when I say I am a lesbian, this comes with a really deep consciousness and analysis of who I am in the world. I am not just following an activist in Europe when I take on this naming.  It is extremely patriarchal and disrespectful to think that we are blind followers. We are thinkers and activists.

**************************************************

Sarah Kihika

Lives in: Kampala, Uganda, Lawyer with focus on Human Rights within Transgender, Intersex, and Transsexual Uganda (T.I.TS Uganda) and active member in The Uganda Association of Women Lawyers (FIDA Uganda)

Age: 32 years old, Number of years as an activist: 5

Interests:”I like to read, meet new people, travel, watching TV and am a very passionate activist.”

**************************************************

How has social media and other online tools been helpful for you?

Sarah: The Internet helps us feel that we are many and not a small minority. Getting support from other countries is very effective, to know that there are people out there who are willing to stand up for us. But the Internet has really two sides. On the one hand, people get the opportunity to comment and disagree if someone writes something annoying. I use Facebook and Twitter a lot. When the Bahati Bill came up, I wrote about it, which created some discussion.

Dorothy: Social media and the Internet is very important for us. We work both within and outside Nigeria, and much of the work is done over the Internet. We e-mail with people outside of Nigeria and ask their opinion or advice on how to proceed on various issues. The challenge is that unknown people are lying and registering in our communities on the Internet. They infiltrate and exploit the ability of the Internet to collect and spread information about LGBTI people.

Stéphane: In Cameroon, the Internet has played a great role in the creation of the LGBTI community. There was no other place where people could meet. A few years ago there were only a few sites, today there are many. Media in Cameroon is extremely homophobic and LGBTI issues can generally only be discussed on the Internet.

Dawn: It’s amazing to see how we work together in a form of global LGBTI movement. That we have managed to stay in touch, on a personal level and between organizations, is much by means of the Internet, A classic example is when the UN Human Rights Council in June this year passed a resolution banning discrimination against LGBTI people. It was a historic moment that would have been impossible without international cooperation. Obviously, it is always important to consider how power structures look like in the global LGBTI movement. Who is representing a movement that calls itself global? Which voices are heard most in global maining lists? Often, it’s white gay men from the North that are seen and heard the most.

Kom Ut: Finally, what are your hopes for the future?

Stéphane: I hope that homosexuality, in a few years, is not a crime.

Sarah: I hope more people will join the movement and that the movement will cooperate more with other organizations, that it becomes more inclusive.

Dorothy: A world without discrimination, with a functioning structure that guarantees Human Rights for all, regardless of gender, age, ethnicity, religion, sexual orientation and gender identity and expression.

Dawn: I hope that we as an LGBTI movement deepen our analysis of power and privilege, that we begin to link economic injustice to the oppression of women and LGBTI people and that we see the importance of fighting for social and economic justice within the LGBTI movement.

Foto: Karin Lenke

På morgonen den 18 januari demonstrerade RFSL, med flera organisationer, utanför riksdagen mot fortsatta tvångssteriliseringar av transpersoner. Manifestationen, med cirka 400 deltagare, var en direkt reaktion på uppgiften om att en överenskommelse ska ha slutits i riksdagens Socialutskott om att inte avlägsna kravet på sterilisering i ett kommande lagförslag om fastställelse av könstillhörighet.

Warren höll ett gripande tal, medan han konkret illustrerade sin frustration genom att klä av sig, som Kom Ut fått möjlighet att publicera i sin helhet:

This debate

is about bodies

transgender bodies

this body

The state

has made our bodies

the most private parts

of our bodies

public property

The state

has stripped us

of our human dignity

our bodily autonomy

our privacy

But today

we take our bodies back

you will take

your law

off our bodies!

I have

only one word

to say to

Kristdemokraterna

A word

I have never

said to anyone

before today

Shame

Shame

SHAME

Jonas Sjöstedt. Foto Mathilda Piehl

Ulrika Westerlund. Foto Mathilda Piehl

Lukas Romson. Foto Mathilda Piehl

Amanda Brihed. Foto Mathilda Piehl

 Foto Mathilda Piehl

Foto Mathilda Piehl

Foto Mathilda Piehl

Foto Mathilda Piehl

Foto Mathilda Piehl

Foto Mathilda Piehl

Foto Mathilda Piehl

I Turkiet utförs en avsevärd del av diskriminering och trakasserier mot transpersoner av polis och åklagare. Ofta döms transpersoner till böter på grund av att de är eller antas vara sexarbetare. Till följd av detta har transpersoner, framförallt i Ankara, börjar organisera sig.

Själv jobbar jag på hbt-organisationen Kaos GL. År 2005 kom Buse Kilickaya och Selay Tunc in på vårt kontor för att be om råd. De hade stoppats av polisen och arresterats utan giltig anledning. Nu ville de anmäla polisen. Mitt förslag på agerande var att vi skulle organisera oss. Så startades föreningen Pembe Hayat (Pink Life). Poliserna anmäldes men anmälan togs inte på allvar utan avslogs. Istället blev Buse Kilickaya och Selay Tunc åtalade för att ha gjort motstånd.

Den 17 maj 2010 blev Buse Kilickaya och Selay Tunc återigen stoppade av polisen, på väg hem från en demonstration. De tvingades kliva ur bilen utan någon förklaring. Mest för skojs skull verkade det som. Då de undrade vad som hände blev de misshandlade och sprejades med tårgas. Deras vänner som kom till stöd fick samma behandling.

En månad senare arresterades Buse Kilickaya tillsammans med två vänner. Vännerna friades under förutsättning att de inte skulle begå brott eller göra motstånd mot polisen igen inom en femårsperiod. Eftersom Buse Kilickaya överklagade sin dom är hennes juridiska kamp inte över än.

Det verkar som att det här utvecklas till en ny taktik från polisens sida. Ett kontrollsystem för att disciplinera transpersoner. Först trakasserier, arrestering och åtal. Sedan frigivning mot begränsning av demokratiska rättigheter. Ju mer transpersoner organiserar sig genom Pembe Hayat och framför klagomål mot polisen desto mer ökar hatet från polisen.

Det här är inget dåligt filmscenario, det är vår verklighet. Vi kommer att fortsätta vår kamp. För frihet och mänskliga rättigheter. Mot att transpersoner arresteras på grund av sin identitet. Att vara transperson får inte vara ett brott i sig.

Umut Güner

Säkrare sex med HIV

Alla har rätt till en god sexuell hälsa. Detta kräver ett positivt och respektfullt närmande till sexualitet och sexuella relationer, liksom möjligheter att få njutbara och säkra sexuella erfarenheter, fria från förtryck, diskriminering och våld. Detta är inte en självklarhet för personer som lever med hiv i Sverige idag. Många vittnar om att sexualiteten och lusten får en negativ påverkan inte minst på grund av omgivningens bemötande och reaktioner.

Oavsett hivstatus behöver alla fundera på vilka förhållningssätt de väljer att ha till säkrare sex. Att ha skyddat sex med en person som lever med hiv och går på behandling innebär en väldigt liten risk för hiv-överföring. Det är betydligt högre risk med att ha oskyddat sex med någon som är osäker på sin hivstatus eller tror sig vara hivnegativ. Faktum är att de flesta som får hiv, får det från någon som själva inte vet om sin hivstatus (alltså att de har viruset i sin kropp).

Posithiva Gruppen har tillsammans RFSL Stockholm skapat webbsajten Sexperterna PLUS utifrån ett behov från personer som le- ver med hiv att anonymt få prata med någon annan i samma situation. Detta för att man sett att personer som nyligen fått diagnosen hiv ofta får en svår relation till sex. Sexper- terna PLUS är personer som själva lever med hiv och nås via qruiser.se. De är inloggade några kvällar i veckan för att snacka sex, njutning, relationer och säkrare sex med alla som har funderingar kring det. Det finns då möjlighet att chatta med en person i samma situation i realtid, eller skicka in en fråga som en får svar på när de kommer online. Det går att kommunicera via sin qruiseridentitet. Vill du vara anonym: Skaffa en helt anonym qruiserinloggning för detta bruk.

Suzann Larsdotter

Kom Uts relationskarta har gjort succé. Den finns att köpa i RFSL:s webshop för 100 kr inkl frakt och är den perfekta julklappen till hela familjen. Här kan du se den i hela sin härlighet.

Affischen är i A2-format dvs 42 x 60 cm.

Text Anna Nordqvist & Suzann Larsdotter

Bild Zaira Perdigon

Det var på ett nätcommunity, med fokus på sexuella kontakter, som den 16-åriga tjejen och den 32-årige mannen fick kontakt.

De bestämde sig för att träffas för att ha en BDSM-session där han skulle vara den dominanta och hon den undergivna. I chatkommunikationen med mannen uppgav 16-åringen att hon snart skulle fylla 18 år och mannen såg »ingen anledning att tvivla på det«. Efter helgen som de tillbringa hemma hos mannen, får en vän till 16-åringen se blåmärken på hennes kropp. Vännen anmäler händelsen till polisen och en utredning drar igång. Mannen tas in på förhör och får redogöra

för vad som hänt när han träffat den unga kvinnan. Det leder till att han åtalas, bland annat för att ha slagit 16-åringen på rumpan och låren med handen och en rotting. Han ska också ha slagit henne på underlivet med handen och en trälinjal och satt fast klämmor i hennes bröstvårtor.

Snart är diskussionen igång – en fällande dom skulle kunna få stora konsekvenser för så gott som alla BDSM-utövare i Sverige. Den feministiska debatten låter inte vänta på sig, men frågan är om den omfattade de utmaningar som fallet innehöll: Hur hanterar rättsväsendet fall med våldsamt sex? Hur och var går gränsen för samtycke?

En komplicerande faktor var att 16-åringen tidigare haft ett självskadebeteende. Självskadebeteendet gjorde, menade åklagaren, att hon inte var medveten om vad hon gav sig in på – eller att hon kanske använde mannen som ett redskap för att fortsätta skada sig själv. Tingsrätten i Malmö finner det dock inte bevisat att hon led av ett svårt självskadebeteende vid tiden för gärningen. Domstolens samlade bedömning är att misshandeln inte ska betecknas som grov och att 16-åringens samtycke var frivilligt och uttryckligt. Mannen frikänns. När domen sedan överklagas i september i år, går hovrätten på tingsrättens linje, och konstaterar att parternas kommunikation före gärningarna starkt talar för att 16-åringen ville bli utsatt för våld och att 16-åringen haft möjlighet att när som helst återkalla sitt samtycke. Enligt hovrättens bedömning finns det heller inget som tyder på att mannen skulle utnyttjat hennes självskadebeteende. De gör heller ingen värdering av att det skulle finnas olika samtyckesåldrar för olika sorters sex eller att handlingar som sker inom en långvarig relation ska bedömas på något annat sätt än handlingar i tillfälliga relationer.

Malmöfallet fick radikalfeminister och BDSM-utövare att flytta ut i varsin ringhörna. För de förstnämnda stod slaget om vilket skydd lagen kan erbjuda en ung flicka med självskadebeteende från en ansvarslös och sadistisk man. För BDSM-utövare och sexradikaler var det en principfråga: Går det att i efterhand upphäva ett samtycke? Eller: Är samtycket i lagens mening ointressant, om den finner att leken kan jämställas med misshandel? Kritikerna pekar framförallt ut tjejens unga ålder, åldersskillnaden samt att 16-åringen tidigare haft ett självskadebeteende, som punkter som borde ha räckt för att döma mannen.

Dagens Nyheter kallade på ledarplats domen för »en feministisk seger« och menar att visst kan man föreställa sig en maktobalans mellan en 32-årig man och en tonårsflicka, men att denna obalans inte på något sätt är unik utan finns i en rad andra tänkbara relationer. Ur ett feministiskt perspektiv hade en fällande dom varit förödande, skriver man. Den hade sagt att kvinnor, trots att de har åldern inne för sex, inte vet sitt eget bästa (25 september 2011).

Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, gick ut i hård kritik mot DN:s ledare och menar att det tvärtemot rör sig om ett feministiskt bakslag. I SKR:s perspektiv är det omöjligt att föreställa sig att den 16-åriga flickan verkligen gett sitt samtycke, och sökarljuset riktades mot mannen: »Vad är det som gör att en vuxen man söker upp en ung tjej för att slå, kissa på och låsa in henne för sin egen sexuella njutnings skull? Varför ifrågasätter inte samhället, eller DN för den delen, den typen av sexuella preferenser?« skriver ordföranden Carina Ohlsson och förbundssekreteraren Olga Persson (11 oktober 2011).

Den anarkafeministiska författaren och debattören Kajsa Ekis Ekman samlade ihop dem som tycker att domstolen gjort en riktig bedömning under epitetet »liberaler«.

»Mannen friades – hon hade ju skrivit på ett kontrakt, alltså ville hon det själv.

Detta fick landets liberaler att kasta sig över datorerna och skriva om hur bra det var att han hade friats. De hävdade självbelåtet att de naturligtvis bara försvarade hennes fria vilja och inget annat« (City 12 maj, 2011).

Latheem-Nair Gabriels

Går Det att samtycka till att bli misshandlad? Kan man få en persons samtycke till att bli utsatt för ett visst våld, och sedan ändå bli dömd för misshandel? Går det att behålla sin trovärdighet som offer för sexuellt våld, när det i rättegången kommer fram att man tidigare gått med på att bli piskad och upphängd i taket?

Ur juridisk synpunkt går gränsen för hur mycket våld en person kan samtycka till någonstans mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel. Generellt brukar sägas att slag med öppen hand (örfil) är ringa misshandel medan slag med knuten hand utgör misshandel av normalgraden.

Att samtycka till våld är dock långt ifrån ett främmande koncept i vårt samhälle. Inom sporter som boxning eller ishockeyantas utövarna automatiskt ha samtyckt till ett visst mått av våld så länge det sker inom gäl- lande regelverk. Detta gör att gärningar som i vanliga fall skulle rubriceras som misshandel anses rimliga eftersom de fyller en funktion som accepteras av samhället. Risktagande ses här som »en del av spelet«, vilket gör att den som exempelvis tacklar en annan spelare på plan går fri från ansvar. Den juridiska termen för denna företeelse är »social adekvans«.

När det istället gäller sexualitetens arena blir det genast svårare att slå fast vad som ses som socialt adekvat och accepterat av samhället. Diskussionen kring Malmö-fallet är ett tydligt exempel på hur mycket svårare och mer komplext det är att hantera våld och dominans i sexuella sammanhang – både för samhället, den feministiska diskussionen och rättsväsendet.

Många som följde Malmö-fallet hade säkert hoppats på att gränserna för hur mycket våld man kan samtycka till i BDSM-sammanhang skulle klarna, men frågan är om det blev så? Även om det finns ett resonemang i tingsrätten som säger att just här har man bedömt misshandelsgraden som »normalgrad« lämnas andra svåra gränsdragningar därhän.

Ur domen: »En utgångspunkt för regleringen av samtycke som ansvarsfrihetsgrund är att en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället. En av förutsättningarna för giltigt samtycke då det gäller misshandelsbrott är att samtycket inte kan avse alltför allvarlig misshandel och att samtycke till vad som är att beteckna som grov misshandel i allmänhet inte bör medföra ansvarsfrihet för gärningsmannen. Tingsrätten har ovan funnit att den misshandel målsäganden samtyckt till, vid en samlad bedömning är att rubricera som en misshan- del av normalgraden«.

Förutom att ta ställning till det specifika fallet är frågan fortfarande vilket utrymme som finns när det kommer till samtyckande mellan två vuxna som ägnar sig åt sex med våldsinslag och redskap? Våld med tillhyggen betraktas i regel som grovt och ingen vet säkert hur utgången blir för liknande fall i framtiden.

En annan viktig aspekt av diskussionen kring samtycke är vår syn på offer och hur starkt kopplat det är till kön. Kvinnor krävs på skötsamhet och sexuell återhållsamhet, och så länge de lever upp till dessa ideal är de goda, trovärdiga offer. Kvinnor som ägnar sig åt BDSM kan få svårt att hävda sig i de fall de blir utsatta för våld. De kan också få sin egen vilja ifrågasatt. I Malmöfallet har man inte tagit särskilt stor hänsyn till den unga kvinnans egen berättelse utan i första hand gått på mannens utsaga. Hans berättelse ansågs trovärdig och tillförlitlig, och stämma med bevisningen. Hennes gjorde det inte. Hon hade inledningsvis sagt till polisen att hon blivit bortrövad och våldtagen av tre män, en historia som aldrig kunde styrkas. Detta påverkade domstolens bedömning av hennes trovärdighet. Det går bara att spekulera i orsakerna till att 16-åringen lämnade uppgifter som inte stämde med bevisningen. Frågan här är kanske vad vår syn på offer gör med människor vars offerstatus sätts på prov?

 Den norske kriminologen Nils Christie beskriver det ideala brottsoffret utifrån en rad kriterier. Offret ska dels vara svagt, exempelvis en äldre kvinna eller ett barn, det ska vara involverat i en respektabel aktivitet samt vara på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för. Gärningspersonen ska vara i överläge och ska kunna beskrivas i negativa termer. Gärningspersonen ska också vara okänd för offret. Offret ska också ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin »offerstatus«. Det ideala brottsoffret väcker empati och medkänsla och anses ha varit med om någonting som denne inte kan belastas för och befrias därför från ansvar. Med andra ord, en svart-vit syn på offerskap, vanlig i populärkultur, inte minst filmer.

Kajsa Ekis Ekman menar att det inte är offerbegreppet i sig som skuldbelägger utan det tabu och förakt som omgärdar det. Ordet offer har fått en ny innebörd, menar hon. Det handlar inte längre om att man varit utsatt för något utan ses som en inställning man själv väljer. Men vad är det som är så fult med att vara ett offer? Vad är det som är så fult med att vara svag?, frågar hon sig i tidskriften Våga se, nr 3 2011.

En förklaring kan vara det som etnologen Bo Nilsson menar, att offerskapet ofta ställs i förgrunden och förväntas dominera individidens liv. Inte minst gäller detta våldtäktsoffer eller personer som utsatts för andra former av sexualbrott. Den drabbade ska på något sätt visa att händelsen satt starka spår. Den som har varit utsatt för övergrepp förväntas dels genomgå någon form av kris och dels ha en viss återhämtningsperiod, med synliga tecken på offerskap. Tiden för återhämtning innebär också ett begränsat livsutrymme och förväntningar på vad som är lämpligt att göra och inte. En allt för snabb återhämtning, som att efter ett rån eller en våldtäkt snabbt vara »ute i svängen igen«, innebär ett brott mot vad som förväntas av ett offer. Men ingen vill ju vara »bara« offer.

Många är medvetna om att offerbegreppet bär på associationer till någonting skadat, passivt och maktlöst, och föredrar därför termer som överlevare eller person (till exempel »person som lever med hiv/aids«). Det är också lösningen på ett identitetspolitiskt problem, menar Nilsson. Ju mer man i politiska syften betonar svårigheterna med att vara offer, desto besvärligare blir det för enskilda att odla en identitet bortom rollen som drabbad och missgynnad. Det finns dock perspektiv som betonar annat än det negativa och som pekar på att livsförändringar och kriser många gånger ligger till grund för psykologisk utveckling.

»Vi vill inte se offret. Det gör för ont. /…/ Problemet är bara att för att kunna bearbeta ett trauma som sexuella övergrepp måste man konfrontera det som gör ont. Och kan- ske något av det svåraste är att våga erkänna att man varit svag. Att någon gjort en illa«, skriver Kajsa Ekis Ekman i Våga se (citatet kortat).

Kort sagt: Offerbegreppet är mångfacetterat. Och laddat. Kanske ligger problematiken inte i benämningen, i att just ordet offer fått en negativ klang och borde ersättas med andra mer positivt laddade ord, utan om att offerrollen är för snäv. Att den är ett manus så detaljerat och ouppnåeligt att få människor lyckas leva upp till den och få åtnjuta den eventuella hjälp och de rättigheter som ett offerskap kan medföra.

I Malmö-fallet lämnas som sagt diskussionen kring gränserna för våldsamt sex, BDSM, därhän. Kanske har diskussionen i efterhand undvikits på grund av en rädsla för att hantera undergivenhet kopplat till femininitet, eller kanske handlar det om kvinnans unga ålder? I fallet fanns också uttalanden om att parets tillfälliga relation var en försvårande omständighet. Bland BDSM-utövare väckte detta frågor om utlevnad på klubbar som SLM (Scandinavian Leather Men, en sex- klubb för läderbögar).

Malmö-fallet ställde feminister mot BDSM-utövare, en kontrovers med spår långt tillbaka i den feministiska historien, i en fråga som varit aktuell sedan det sena 1970-talets »sex wars«: den heta debatten mellan antiporrfeminister och sexradikala feminister i USA.

– Den rådande uppfattningen är att BDSM-utövare inte är riktigt friska. I samtal med våldsutsatta kvinnor, som också ägnar sig åt BDSM, utgår man alltid från att kvinnan inte gillar BDSM egentligen, utan använder det som ett självdestruktivt beteende.

Så säger en person som i sin profession möter brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer. Hon vill inte ställa upp med sitt namn i tidningen eftersom frågorna är »kontroversiella« på hennes arbetsplats. Hennes uppfattning är att det ofta inte anses okej att ägna sig åt BDSM om man är ett offer för mäns våld mot kvinnor.

Emma Wieslander som sitter i RFSU:s för- bundsstyrelse och ingår i RFSU Stockholms BDSM-grupp, beskriver några av samtidens fördomar om BDSM-utövare:

– Det är lättare att acceptera BDSM inom en samkönad relation, eller i en olikkönad relation där kvinnan är den dominanta. Många fördomar utgår ju från att BDSM reproducerar och förstärker patriarkala mönster, snarare än att vända på dem och leka med dem, säger Emma Wieslander.

Den radikalfeministiska kritiken av BDSM nu, precis som under 1970-talets sex wars, utgår från att det återskapar ett manligt dominansbeteende. Att all sexualitet är påverkad av de patriarkala strukturerna och att ett medgivande från den undergivna är strukturellt omöjligt och etiskt irrelevant. I förlängningen innebär detta att ett brottsof- fer som utsatts för handlingar mot sin vilja inte heller antas kunna fatta beslut om att delta i andra – frivilliga – BDSM-aktiviteter. Tolkningsföreträdet tas ifrån ett sådant offer.

Emma Wieslander säger sig inte ha träffat någon kvinna som lever som undergiven i en långtgående dominansrelation och inte sam- tidigt är väldigt dominant på andra arenor, exempelvis i sitt yrkesliv.

– En del i det som kallas den patriarkala kulturen handlar ju om att en antingen är stark eller svag. Men det finns inga människor som bara är antingen eller. Många personer som är otroligt starka och dominanta har också ett behov av att vara små och sårbara, att hitta den balansen av att både vara stark och liten, menar hon.

För henne handlar BDSM om fördelning av makt och hon poängterar att den undergivna har lika mycket makt som den dominanta.

Att delegera uppgifter och beslutsfattande betyder ju inte att man förlorar makt. Många tycker att det kan vara skönt att ständigt slippa ta ansvar. Det kan handla om att slippa vara tankeläsare och ta »hänsyn« till saker som kanske egentligen bara är normativa gissningar. Istället går det att skapa en rak kommunikation, både i det sexuella och i det vardagliga.

När det gäller frågan om vad det går att samtycka till menar Wieslander att det inom BDSM-världen, precis som i andra sammanhang, naturligtvis kan uppstå situationer som kan placeras i gråzonen mellan samtycke och övergrepp. Själv var hon aktiv i twittertråden #prataomdet.

Roxxie

– Vi behöver ett språk för att prata om sexuella situationer. Det var ju det hela #prataomdet-kampanjen handlade om.

Att följa BDSM-världens honnörsord safe, sane och consensual borde göra det lättare att just prata om det. I BDSM-sammanhang finns det en befintlig struktur för att underlätta kommunikationen. Det finns språk för att undvika att gränser överträds. Vi pratar redan ganska mycket om det. Att ta hänsyn och att ha en god kommunikation är lika viktigt överallt, inte bara i BDSM-världen, menar Emma Wieslander.

– Att säga att all BDSM är att skada den undergivne eller masochisten är lika onyanserat som att påstå att alla vaginala heterosexuella samlag är våldtäkt. Uttrycken kanske ser liknande ut, medan de i själva verket är varandras motsatser.

Kom Ut #4 2011. Tema: Offer.

IDEALA OFFER? Vad krävs för att vara ett trovärdigt offer? Den uppmärksammade ”BDSM-rättegången” i Malmö skapade nya svenska ”sex wars”, där radikalfeminister ställdes mot sexradikaler. Vi gör en djupdykning in i offerskapets mörkaste vrår tillsammans med sociologer, feminister oc BDSM-utövare.

6 OM OFFER Läs vad Mia Törnblom, David Eberhardt och Kajsa Ekis Ekman har att säga om offerskap.

EN SÄKER PLATS Många hävdar att separata verksamheter för hbtq-personer skapar segregering och isolering. Joyce Hunter var med och startade världens första gymnasieskola för hbtq-ungdomar på 1980-talet. Hon tycker precis tvärtom.

PORRIGA PARADOXER Marit Östberg om queerfeministiskt porrfilmsskapande, som trots – eller kanske just på grund av – sin ambition att skapa trygga, utopiska inspelningstillfällen ändå kan vara svårare att hantera än mainstreamproduktioner, enligt en skådespelerska.

MUXE BORTOM MACHO Muxes lever mellan könen och trotsar den förenklade uppdelningen mellan kvinnor och män. Bland Mexikos zapoteker är de inte ensamma om att erkänna fler än två kön.

I STÄNDIG RÖRELSE Afrikas hbtq-rörelser tampas både med inhemska uppfattningar att homosexualitet är ”oafrikanskt” och mot västerländska föreställningar om att de är produkten av queer imperialism. Möt fyra tongivande aktivister i ett samtal om Bahati, biståndsberoende och backlasher.

VELIG OCH STOLT Elias Palm är deckarförfattare, fotomodell och rättsläkare, en levande reklampelare för devisen att man faktiskt inte måste välja.

JAG SÄGER DIG: MOT NYA PARADIS Årets sista nummer bjuder på en julklapp till lesbiska läsare av alla kön. Anna Mattsson har varit på kvinnofestivalen i Skala Eressos på Lesbos – kanske det mest lesbiska som finns i sinnevärlden. Läs novellen som hyllar det sapfiska.

PRIDEKALENDER 2012 har du chansen att fira Pride i Sverige inte mindre än tretton gånger! Om du följer Kom Uts karta över pridefiranden så hinner du med dem alla, och du kommer tillryggalägga sträckan Malmö – Marrakesh två gånger. Dags att börja planera!

SERIE Bitte Andersson sågar sig själv i en serie som frågar sig varför det alltid ska handla om offret.

REBS SISTA året är slut och vi tackar och bockar för att vi har fått ta del av Rebs spännande dagbok. Läs sista delen om vad som hållit Reb från dansen hela hösten, och håll utkik efter nummer 1 2012, när vi presenterar en ny dagboksskribent!

/Karin Lenke & Mathilda Piehl, chefredaktörer

Läs Elias Palms krönika om att välja veligheten.