host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Världens mest fantastiska skrik

    Namn: Lina Afvander. Livsmotto: En utvilad förälder är bättre än en självuppoffrande förälder. Ord som provocerar i föhållande till nyfödda barn: »Vilken sort är det?« Roligaste svaret på frågan ovan: Västmanlänning. Saker jag omvärderat senaste tiden: Värdet av att springa 100 m för att hitta favoritnappen. Lyssnar ofta på: Jan Johanssons barnvisor. Bäst just nu: Att sommaren snart är här. Sämst just nu: Att ångesten över att sommaren snart är slut, redan är här. Livsvisdom: En ljummen kopp kaffe är också en kopp kaffe.

    LINAS DAGBOK. Om livet med Eike som får andra världssensationer att blekna.

    Bild Karin Poppius

    4 mars 

    Jag skrev inte dagbok den här dagen, men jag minns dagens näst största händelse. På nyheterna rapporteras att ett barn har blivit botat från hiv. Det är en världssensation. Jag bryr mig inte. Jag ligger på ett operationsbord. Och tycker att ett skrik från en helt annan unge är dagens största händelse. En världssensation i mitt eget universum. Eike är här. Jag minns att jag tänker att det är det mest fantastiska skrik jag någonsin har hört. Och att det känns som om jag kommer vara lika lycklig var gång barnet skriker de kommande femton åren.

    22 mars 

    Tänk om en fick amma i sängen? Om en inte behövde gå upp och koka vatten och låta det svalna och mäta pulver och mata barnet och diska flaskan och sterilisera dinappen och gå och lägga sig igen. Jag fick aldrig testa om jag skulle kunna amma. Det förbjuder smittskyddslagen. Kanske på goda grunder. Om detta skriver jag dock inget. Jag försöker somna om.

    5 april 

    »Ammar inte du?« frågar någon som borde veta. »Nä, då blir jag kastad i fängelse« svarar jag trött. Några andra vid bordet blir upprörda. Ett gäng hivpositiva äter middag. »I alla andra länder får de amma« säger någon. Och jag orkar inte lyssna. Vill inte veta något om smittorisker vid amning eller om amningsrekommendationerna inom en snar framtid kommer omprövas. En sak vet jag. Nä, två saker vet jag. Läkare säger aldrig att smittorisken är obefintlig. Hivpositiva säger gärna att smittorisken är obefintlig.

    10 april 

    Jag har länge förstått att föräldraskap till stor del handlar om blöjbyten. Men det här är ändå orimligt många. Och orimligt många maskintvättar: nedkräkta lakan, genomkissade pyjamasar och tygblöjor. Den som uppfann tygblöjan måste ha varit sadist, med specialområde dubbelbestraffning. Antingen konstant dåligt miljösamvete eller ständigt händerna i bajsigt tvättvatten. Moahaha. Jag valde bajsvattnet och skrev således ingen dagbok.

    17 april 

    Är på barnkliniken, hivtestar mitt barn. Och går sedan till infektionskliniken för läkarkonsultation och några extra biverkningstester på mig. Resten av dagen funderar jag antagligen på annat än hiv. För inget blev skrivet den här dagen heller.

    25 april 

    Aaaaaaargh deadline! Måste skriva. Försöker minnas: Hiv? Har jag haft det den här våren? Jag fick ju mediciner som stoppade bröstmjölksproduktionen. Det blir uppenbart när jag planerar resor då närheten till kokhett vatten eller mikro vid nästa matningstillfälle är avgörande. Det blir också uppenbart när andra vuxna kan mata och låta mig sova eller arbeta eller springa eller bara ha mina armar för mig själv.

    Och så hade jag lite hiv när jag skulle skicka in namnpapprena till Skatteverket. Vissa föräldrar undviker Kajsa eller Britta för deras otacksamma rim. Andra kanske också Lydia och Desirée. Jag undviker Siv. De framtida klasskamraterna ska åtminstone få anstränga sig. Sedan återstod 17 andra namn att ha beslutsångest över. Men nu har de formella namnen bestämts. De informella blir bara fler och fler. Eikibejk är en favorit. Snyggobyggo och Världensbästabebis är bubblare. De är dock inte på något sätt relaterade till min hivstatus.

    26 april 

    Jag väntar telefonsamtal från barnkliniken. Jag är på föreningen Hiv-Sveriges kontor. Mellan matningar och blöjbyten försöker vi få ihop en budget och ekonomisk redovisning till Smittskyddsinstitutet. Jag sneglar på telefonen. På klockan. Eftermiddagen kommer. Vi flyttar siffror mellan olika kolumner. Och arbetsdagen tar slut och telefonen har ännu inte ringt. Jag ska precis krascha på min kompis soffa när så äntligen, en läkare säger i luren: »Förlåt att jag inte ringt förut, det blev en miss, men jag tänkte att jag ändå ville meddela dig innan helgen att alla prover är som de ska. Barnet har inga virus.« Och jag vet inte om jag ska förbanna vården för dess bristande rutiner eller prisa vården för att barn till sådana som mig föds utan hiv. I efterhand känns ju det ena lite mer futtigt än det andra.

    27 april 

    Nyheten att danska forskare är nära ett botemedel mot hiv når oss. Andra verkar hoppas. Jag orkar inte. Det går 54 löpsedlar på varje forskningsframsteg. Men kvällstidningarna göder ens hopp. Jag stretar emot. Hiv är en kronisk sjukdom. Jag försöker blocka verklighetens nyhetsflöde som om det vore Facebook. Danska forskare. Block. Barn som blivit botade. Block. Block. Jag ser ingenting. Vet ingenting. Om era så kallade forskningsresultat. Om supermediciner som inom en snar framtid ska slå ut alla virus. Block. Ge mig inga fantasier om hur livet skulle bli. Hur ett sista besök på infektionskliniken skulle se ut, att säga hejdå till min läkare, inte bara »vi ses om ett halvår«. Ge mig inga fantasier om vem jag skulle bli, en f.d. hivpositiv? (Kan en sälja föreläsningar på det? »Att överleva hiv med positivt tänkande«?)

    Fast om jag någon gång i framtiden skulle bli hivnegativ förälder tänker jag att det skulle vara typ samma. Fast barnet skulle nog få heta Siv.

    Print Friendly

    Kommentera