host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Under bibelbältet

    Länge trodde de att de var ensamma om att vara kristna och hbtq. Nu är de aktivister med en önskan om dialog med samfunden. 

    Text Hanna Sandgren
    Bild Sara Arnald

    Anders Camenius hade förlikat sig med tanken att leva i celibat resten av livet. På ett läger insåg han för första gången att det går att vara kristen och ändå bejaka sin sexualitet.

    – Ur det växte ett enormt mod som aldrig funnits där.

    Där väcktes också ett engagemang, en vilja att arbeta för att andra skulle kunna få uppleva samma sak.

    – Lägret blev en andningsventil som jag hade saknat under hela mitt liv. Jag som trott att jag var ensam på jorden upptäckte att det faktiskt fanns andra i min situation – andra som var kyrkliga och inte heterosexuella, minns Anders Camenius sitt första läger, som blev livsavgörande.

    Han, Ida Norsten och Johanna Wickberg är medlemmar i EKHO Göteborg, Ekumeniska grupperna för kristna hbtq-personer, och engagerade i ungdomsarbetet genom nätverket Rutofikus. De är också alla uppvuxna i frikyrkliga församlingar. Nätverket ordnar läger, driver opinion, inbjuder till samtal och arbetar för att unga inom kristna församlingar – från Svenska kyrkan till Livets ord – ska slippa känna den ensamhet de själva upplevde, och för att en förändring ska ske inom församlingarna, att man ska börja tala om hbtq-frågor.

    – Jag gör det för min inre 16-åring, som var ledsen och ensam, säger Johanna, som även hon nämner ensamheten som drivkraft.

    En sökning på internet med träffen EKHO fick en enorm betydelse för henne.

    – Bara att veta att EKHO fanns betydde så otroligt mycket. Att veta att jag kanske är ensam i hela min församling, jag kanske är ensam i hela min stad, men det finns någon någonstans som håller på med de här frågorna – jag var inte längre i ett stort svart mörker.

    Johanna

    Just där ser hon nätverkets styrka. Tillsammans kan de vara ett stöd bara genom att synas och finnas – även för personer som aldrig tar kontakt med dem. Förutom att vara en kontaktyta ordnar nätverket träffar, fikar tillsammans, hittar på aktiviteter, men framförallt pratar de och delar sina berättelser. Varje sommar runt slutet av augusti ordnas ett läger i Västsverige.

    Alla tre berättar hur det under uppväxten i deras församlingar inte fanns något utrymme för en annan sexuell läggning än den heterosexuella.

    – All undervisning för ungdomar sade väldigt tydligt att homosexualitet är synd. Jag vet att många har utsatts för övergreppet att någon försöker hela en genom förbön. Man blir tillsagd att känslorna går att få bort bara man har en tillräckligt stark tro, berättar Ida.

    – Ja, enskilda personer i min hemförsamling sårade mig genom saker de sa, möten jag kallades på och böner som bads för mig. Men i sin helhet blev jag fint bemött och jag har i efterhand förstått att många är stolta över mig, säger Johanna.

    – Det pratas i kyrkobänken om att alla är välkomna – rik eller fattig, svart eller vit, men hetero- och homosexualitet nämns aldrig. Det är icke-existerande, säger Anders.

    Anders

    Anders tillhör en av Evangeliska Frikyrkans 300 församlingar. Øyvind Tholvsen är ledare för församlingsprogrammet inom Evangeliska Frikyrkan. Han förstår att samfundets agerande kan upplevas som kyligt eller till och med marginaliserande.

    – Vi har ett stycke arbete att göra, säger han.

    Øyvind Tholvsens utgångspunkt är att kyrkan och hbtq-rörelsen borde samtala bättre om dessa frågor så att inte människor känner ensamhet i ett utsatt läge i församlingen. Han har själv tagit initiativ till en förutsättningslös fika med RFSL Örebro.

    Øyvind Tholvsen är personligen för samkönade äktenskap i svensk lagstiftning. Men det hjälper inte de hbtq-personer i hans församling som vill ha den fördjupade mening som en religiös ceremoni ger.

    – Vi tänker att sexualiteten är tänkt att levas ut mellan en man och en kvinna. Vi gör inga anspråk på att det ska gälla alla i Sverige, men så vill vi praktisera inom vårt sammanhang. Inom vårt samfund är vi bara beredda att viga en man och en kvinna, säger han och poängterar att han inte representerar någon officiell gemensam hållning för Evangeliska Frikyrkan, utan att varje församling är självständig och arbetar på sitt eget sätt med hbtq-frågor.

    – Vi är också medvetna om att vår syn på hbtq inte delas av alla kristna samfund i Sverige. Inom Svenska kyrkan och delvis inom samfundet Gemensam Framtid finns en annan hållning.

    Ida

    Anders, Ida och Johanna menar att Svenska kyrkan kommit längre i det arbetet än frikyrkorna, eftersom den har representanter som pratar om frågorna offentligt, och de olika frikyrkorna är mer isolerade.

    Lina Kurtilla, vikarierande kanslichef hos Svenska Kyrkans Unga, har jobbat med projektet ”Religion hjärta hbt”, och framhåller att ödmjukhet är viktigt i arbetet.

    – På ett plan är det oerhört enkelt, det handlar om respekt för människors val och identitet. Å andra sidan är det oerhört komplext med alla dessa maktraster som löper kors och tvärs i samhället och i olika sammanhang och det är så lätt att trigga en defensiv hållning om en inte bjuder in till möten på villkor där alla parter kan känna sig trygga.

    Både Anders och Ida hade liksom sina församlingar svårt att acceptera en annan sexualitet än den heterosexuella.

    – Jag var homofob, hade det inbakat i huvudet att det var fel. Jag var tvungen att först komma ut för mig själv innan jag kunde komma ut inför andra, säger Ida.

    Målet med deras arbete är att ingen ska behöva välja mellan sin tro och sin läggning. Hbtq-frågor ska sluta osynliggöras – de vill lyfta på locket, bilda opinion. Deras aktivism handlar inte om att demonstrera på gatorna – de vill uppnå sina mål genom en mjuk revolution.

    –Vi vill inte slänga bibelord i huvudet på någon – vi vinner mer på att berätta vår historia. Det handlar inte om att argumentera eller få över någon på sin sida – det handlar om att våga bryta tystnaden och prata om de här frågorna, säger Ida.

    Print Friendly

    Kommentera