host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Intersektionell solidaritet

    Den tidiga svenska gayaktivismen drevs av pragmatism. Med många reformer i ryggen drivs nu aktivismen framåt i intersektionella koalitioner med andra rörelser.

    Text Anna Maria Sörberg
    Bild Bitte Andersson

    När en ny våg av aktivism drog fram i kölvattnet av Stonewall 1969, påverkades både RFSL och andra hbtq-grupper i Sverige. Sexualitet och kön utmanades som begrepp vilket ställde krav på en större och bredare representation.

    – RFSL var vid den här tiden en mossbelupen, tyst organisation med hög medelålder. Vi var många som ansåg det, säger Stig-Åke Petersson som var en ung, engagerad aktivist i Stockholm som ville se en mer utåtriktad sexualpolitik för förändring. För honom och många andra hade det blivit dags att göra upp med tiden,  många hade levt med stor skam vilket fick konsekvenser för kampen.

    – Många var präglade av sin tid och hade ingen tanke på att ta plats på barrikaderna. Att kunna erbjuda en trygg social plats ansågs mer än tillräckligt. Stonewall blev inspirationen som så många av oss behövde, men vi stöpte den i svensk form.

    Den lesbiska författaren och kritikern Susan Sontag besökte Stockholm under några månader 1969. Hon samlade sina tankar och betraktelser om landet i essän Brev från Sverige. Den numera omtalade texten är relevant än idag och är intressant att tänka på utifrån hur den sexualpolitiska aktivismen utformades:

    »En känsla de flesta svenskar inte känner, aldrig har känt, är ilska – förutom kanske vänsterungdomen, som fortfarande måste leta för att hitta måltavlor för sin ilska och oftast hittar dem utanför Sverige. Den statliga godhetens överväldigande och påtagliga närvaro avskräcker från det. (Så fort tio personer eller fler samlas i ett syfte som skulle kunna kallas kulturellt eller bildande har de rätt till statligt stöd.)«

    Det är som om man kan höra hur papper och årsmötesprotokoll vrids och vänds hos det som snart skulle bli ett nytt och resligt RFSL när man läser homoaktivismens historia från den här tiden. Pragmatism med nya men ändå upparbetade politiska strukturer hette förebilden för kampen, snarare än ilska eller det som kunde bli föremål för uppbrott.

    – Det är sant, ilska var aldrig den viktiga drivkraften här, fortsätter Stig-Åke Petersson.

    Snarare ett medvetet val att förändra samhället på samhällets villkor. Något som kom sig av att man såg att det var möjligt att kommunicera med makten, staten. Många i större städer ville ut på gatorna och knyta nävarna i mer militanta falanger, Gay power-club i Örebro hette en grupp. Men också de införlivades så småningom som medlemsklubb inom RFSL, om än med viss självständighet.

    – Vi som då var unga bestämde oss för att förändra organisationen inifrån för att göra arbetet mer utåtriktat och vi lyckades genomföra förändringar som blev början till det som idag är RFSL. Hade vi inte lyckats hade vi bildat en ny organisation. Vi ville ha större öppenhet, ställa krav och arbeta mer sexualpolitiskt mot samhället.

    För RFSL som organisation är det aktivistiska klimatet idag förstås annorlunda efter 90-talets alla reformer. Numera handlar mycket av arbetet om att utbilda kring lagar och rättigheter för att förändra attityder, snarare än att kämpa för att frågorna alls ska lyftas. Med politiker och andra beslutsfattare är kontakterna idag ofta av ett helt annat slag.

    – Vi begär uppvaktningar med ministrar och generaldirektörer och får ofta möten för att framföra förslag och kritik, säger ordförande Ulrika Westerlund.

    – Självklart blir det inte alltid som vi vill ändå, men vi upplever att vi ofta får gehör. Vi har också jobbat mycket med att bli tydliga och konkreta: »vi vill att den här lagparagrafen ska bort«, »vi vill att ni ska se över era rutiner på det här sättet, för att det här inte ska återupprepas«.

    – Samtidigt har vi jobbat med att utveckla organisationen på olika sätt, eftersom det är viktigt för oss att RFSL uppfattas av så många som möjligt som en relevant och bra organisation. Vi försöker ha en bredd i de frågor vi driver och vi samarbetar med många organisationer. Vi har haft ett brett samarbete med andra när det gäller till exempel transpolitiken och på det asylpolitiska området har vi fler och fler samarbeten, både långsiktiga med andra organisationer och genom mer tillfälliga sammanslutningar kring en viss fråga, som till exempel REVA.

    Den sexualpolitiska aktivismen, med RFSL i fronten, har haft stor påverkan på samhället men här fanns också en helt annan och oberoende aktivism. En som delvis befann sig vid sidan av och som bestod av lesbiska, feministiska och vänsterenklaver med grupper som Röda bögar och Lesbisk front (de senare bröt sig så småningom ur RFSL). Det handlade om organisering som inte fruktade statens inverkan men samtidigt formulerade sig mer samhällskritiskt och med krav på större omstörtning av samhällsordningen. Man kritiserade det nyanserade och pragmatiska sätt som RFSL utgick från och använde sig ofta av en rak analys i konflikt med normsamhället. Det handlade också om kvinnor som hade svårt att finna en plats i RFSL när frågorna saknade en feministisk analys eller inte alls tog in behov som rörde lesbiskas liv. I samhället fanns ett generellt akut och politiskt läge för människor som inte räknades och där grundläggande rättigheter åsidosattes för stora grupper i samhället.

    – På många sätt var det lättare för aktivisterna att formulera sina budskap på 1970-talet, säger Hanna Hallgren, lektor i genusvetenskap.

    – Världen verkade enklare och bestod av två färger. Det som växte fram då och gjorde gay- och kvinnorörelserna så livaktiga skedde ju i kraft av och i växelverkan med medborgarrättsrörelserna, kärnkrafts-, freds-, och studentrörelserna. Det handlade om människor som var sjukförklarade, det fanns ett kriminaliserande stigma och det handlade om att komma in över huvud taget i samhället och bli fullvärdiga samhällsmedborgare.

    Idag åsidosätts människors rättigheter på nya eller delvis skilda grunder än de som definierades under 70-talet. Samtidigt finns åter ett politiskt läge där frågor om kriminalisering kopplat till hiv eller utvisningar av hbtq-flyktingar från Europa lett till en ny våg av nationell och internationell hbtq-aktivism. Den nya aktivismen inriktar sig främst på problem och begränsningar i flykting- och migrationspolitiken i Sverige, och hur vi skapar bättre förutsättningar för fler människor i en värld av större rörlighet. Under vintern 2013 drog en stor kampanj igång på tunnelbanelinjerna i Stockholm, framväxt ur ilskan över att människor stoppas och kontrolleras enbart i egenskap av att inte ha rätt, eller vit, hudfärg. Solidaritet med alla som saknar medborgarskap och står utan grundläggande tryggheter som sjukvård och utbildning är självklart utifrån de perspektiv på identitet och jämlikhet som vuxit fram i en queer aktivism.

    – Rösterna som talar i rörelsen har blivit fler idag, säger Hanna Hallgren, vilket har synliggjort fler former av underordning. Den medvetandehöjningen som man höll på med under 1970-talet syftade inte till att upptäcka den egna överordningen utan snarare till att se hur ens historier liknade varandra. Det intersektionella synsättet och den aktivism som vi talar om idag handlar inte om att utgå från att ”här är någon som ser ut som jag”. Ett sådant synsätt håller inte längre, nu ställs helt andra krav på alla som vill formulera politik.

    Cajsa Unnbom har ett långt hbtq-aktivistiskt engagemang och är en av initiativtagarna till det senaste årets tunnelbaneprotester i Stockholm. Hon menar att en identitetspolitisk kamp alltid måste utgå från alla dem som åsidosätts och förnekas lika rättigheter i samhället. Det är något som förutsätter koalitioner över alla slags gränser.

    – Det finns nu åter en tendens att kriminalisera människor trots att de inte har begått något brott där flyktingar och papperslösa stämplas som »illegala«. Det leder till att fokus vänds från människorna och deras behov, vad de har bakom sig och vad de vill med sina liv. Det har blivit alltmer okej att använda hårda metoder för att hålla människor borta. Som papperslös lever man på många sätt i garderoben, det är inte svårt att se hbtq-kopplingen här. Vi anser att alla som bor här ska ha rätt att leva öppet.

    – Som jag ser det handlar det om klassisk folkbildningsaktivism, att prata med folk om det som händer i våra områden. De jag känner som har engagerat sig mot REVA är aktiva i många politiska sammanhang där en queerfeministisk grund är självklar. Att göra saker på flera fronter kommer av sig självt, många möter både rasism, sexism och homofobi i vardagen. Har man börjat se en struktur så ser man lättare fler.

    Adél Naamnéh kom till Sverige för drygt två år sedan. Tillsammans med andra palestinska hbtq-aktivister har han grundat organisationen Al Qaws, den enda queera organisationen som finns både i Israel och i Palestina. Det handlar om ett arbete som han delvis tagit med sig till Sverige och som nu innebär både att verka för den queera kampen i Palestina men också för att skapa större insikter för samma frågor här i Sverige. Han ser också hbtq-aktivismens förändring som positiv.

    – Det hörs fler röster nu i hbtq-rörelserna, det är bra. Människor som lever här från hela världen med olika erfarenheter skapar en bredare kunskap och nya sätt att arbeta aktivistiskt inte minst, men jag vill se ännu större återverkningar i en queerrörelse. Fler behöver ta ställning för människor som behöver skydd. Som arab från Israel har jag till exempel inte rätt att söka asyl här eftersom jag officiellt kommer från ett västland trots att jag har varit förföljd av delar av min familj och inte orkade bo kvar i Israel.

    – Jag vill kunna leva mitt liv i fred, utan att vara rädd att hålla min pojkvän i handen. Det vågade jag aldrig göra av rädsla för min familj, men också för den utsatthet det innebär att vara arab i Israel. Å andra sidan anser jag att migrationspolitiken här i Sverige behöver en uppdatering och anpassning till verkligheten. De rop och röster som hörs från förorterna och från de som inte känner delaktighet i samhället kräver mer än slogans och fina ord. Aktivismen behöver fokusera mer på att hjälpa till i det arbetet.

    Det som Susan Sontag för 40 år sedan såg och kallade »den statliga och överväldigande närvaron« här, och som fått genomslag i hur aktivismen utvecklats just här, är förstås i ständig förändring. Samtidigt finns åter en längtan efter en tydligare markering utifrån ståndpunker idag precis som på 1970-talet, menar Hanna Hallgren.

    – Det analytiska spannet när det gäller politik var smalare då i det som då kallades den homosexuella och lesbiska rörelsen. Ras och etnicitet rörde sällan dessa rörelser. De hade ju till exempel kunnat importera de svarta feministernas rörelser men det gjordes inte. På det sättet är den lesbiska kvinnan vit och det är hon väl fortfarande än idag. Det är något förmodat, som del av en enkel berättelse men denna håller på att förändras på många plan och det börjar synas i det sexualpolitiska arbetet idag.

    Att hbtq-aktivismen har blivit bredare i sin representation och kring vilka frågor man arbetar med är ett faktum. Medan vissa blir oroade att detta är något som ska urvattna rörelsen eller frågorna, är vi många andra som ser styrkan i en rörelse som inte isolerar frågor om sexualitet och kön utan kopplar dem till fler grunder och kamper. För Cajsa Unnbom handlar det lika mycket om att utveckla aktivismen ännu mer:

    – Det jag önskar mig idag av hbtq-aktivismen är att vi ska bli besvärligare. Dokumentärer som United in Anger och Brother Outsider är jättebra inspiration som visar rörelser som lyckats nå flera av sina mål genom att vara välorganiserade, uthålliga och omöjliga att ignorera – de ställde sina kroppar i vägen för »business as usual«. När staten försöker tvångsdeportera människor i vårt community, då ska det stå ett färgglatt, smart och hörbart gäng där och göra det jobbigt. Därefter kan vi koka nytt kaffe och komma tillbaka också när det inte är hbtq-personer det gäller, det går att ändra allt till det bättre.

     

     

    Print Friendly

    Kommentera