host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Varför vågar ingen säga ordet hiv?

    Namn: Lina Afvander. Bästa med att skriva i Kom Ut: Att kunna diskutera hiv intensivt med mig själv och andra. Om jag var en superhjälte skulle jag: Börja flyga Afrika-Europa regelbundet och skjutsa människor som inte kan resa konventionellt. Kulturtips: Jonas Hassen Khemiri. Alltid. Nya Vågen P1. Dansade jag till när jag var 10: Magnus Uggla, bröderna Herreys samt Lili och Sussi. Dansar jag till nu: New Tango Orchestra, the Knife och Esbjörn Svensson Trio. Får mig att skratta: Youtube-klipp på folk som ramlar och så Liv Strömquist såklart. Får mig att gråta: Dokumentärer om Palestina, mobbning och Utoya. Foto: Marta Miklikowska

    LINAS DAGBOK. Om att vilja läxa upp den okunniga omgivningen – och ett och annat eget hjärnspöke.

    14 januari

    Fick byta tandläkare. Det var inte så dramatiskt. Berättelserna om tandläkare i hivsamhället tyder dock på att de flesta är varulvar som enbart väljer sitt yrke för att få diskriminera hivpositiva. Var det här en av varulvarna var han dock väl kamouflerad. Han såg mer ut som en grånad syokonsulent från högstadiet. Och han var lika snäll. Och tafatt. Han kunde inte säga hiv.

    Det är det många som inte kan. En kan uttala orden liv och kniv, också driv och saliv. Men inte hiv. Ofta säger bekanta eller vårdpersonal »din status«, »din sjukdom« eller som i det här fallet »det där«. Tandläkaren sa: »Bra att du upplyste om ›det där‹.«

    På tandläkarstolen med metallkrokar i munnen grubblade jag över tabubelagda ord. Att ondskan kan åkallas genom att nämna den vid namn är ju en ganska vanlig föreställning. Omskrivningar för döden och djävulen används. Och förr vågade de inte säga ulv, utan sa varg, tills varg blev så vedertaget att de inte vågade säga det, utan sa gråben eller tasse eller nåt annat som idag klingar naturromantiskt. Det ger en ny dimension till hivinformation. Inte nog med att folk måste förstå skillnaden mellan blodsmitta och luftburen smitta. De måste också förstå att man inte får hiv genom att blott uttala ordet.

    15 januari

    Pulsade genom snön på torget. Några före detta elever gick förbi, utan att hälsa. Kunde inte låta bli att tänka att det är för att de vet att jag har hiv. Kunde lika gärna tänka att det är för att de har blivit dryga tonåringar. Kunde också tänkt att de flesta elever faktiskt fortfarande hälsar. Och att även de vet.

    Jag har kommit ut i lokaltidningen. En journaliststudent gjorde en imponerande resa från noll kunskap och en massa märkliga föreställningar till att skriva en fin artikel om vardag och utmaningar. Men hon satte inte rubriken, hon valde inte bilderna, hon skrev inte löpet. Det gjordes av personer som inte gjort samma resa och som var fast i dominerande berättelser. »Lina talar inte tyst om hiv«. »Lina kastar skam och skuld« proklamerade de. Och bekräftade paradoxalt nog att hiv är just skam och skuld och tystnad. Den som bryter blir då stark och modig. Jag som varken är stark eller modig.

    Nu oroar jag mig inte nämnvärt över mina elevers narrativa analyser av rubriksättningen i Nerikes Allehanda, utan att de tycker att hiv är äckligt. Det handlar om att jag vill vara lika älskad av dem som när de var nio och jag var danslärare och de slogs om att få sitta närmast.

    22 januari

    Missade bussen i morse. Fick lifta. Det var 22 minus. Under en timme passerade tio bilar. (Nej, det är inte så vältrafikerat där jag bor.) Vilka snikna förare. Jag huttrade och tog på mig offerkoftan. De måste ju fatta att en inte liftar för nöjes skull mitt i smällkalla vintern. Och då slår det mig. De har läst tidningen. De vet att jag har hiv.

    Hej hjärnspöken. Varifrån kommer ni?

    När jag väl hunnit ikapp nästa buss, bjöd chauffören mig på kaffe ur sin termos. Pulverkaffet tinade mina frusna lemmar. Jag tänkte att han inte vet att jag har hiv. Att han inte läst artikeln. Att han annars inte skulle vilja dela termoslock. Så bekräftar spökena sanningen att hivpositiva blir diskriminerade. Och om vi inte blir det är det för att människor omkring oss inte vet.

    29 januari

    »Du ska inte vara orolig för att ›det här‹ är något konstigt för oss. Vi är vana.« Hon sa så, barnmorskan, och så småningom fattade jag. Tänk, jag som bara trott att kroniskt sjuka bemöts professionellt på sjukhus. Innan hon sade något, hade jag inte funderat på att de skulle tycka »det« var konstigt. Att jag var konstig. Men nu gör jag det. Känner mig som djävulen, döden och vargen. Tänker förtröstansfullt att vargen är fin.

    1 februari

    Blev intervjuad idag. Det var sådär meningsfullt. Å ena sidan är det ju viktigt att vi bryter tystnaden och sånt. Å andra sidan känner jag mig som en papegoja. Försöker återigen prata om att ett hivliv kan vara långt ifrån ens föreställningar om hivlivet. Journalisten kan inte heller säga hiv. Eller hon säger det, efter ett tag, väldigt tyst, med en flackande blick, som för att se ifall de andra lunchgästerna reagerar. Det provocerar. För var gång hon viskar, höjer jag demonstrativt rösten. Hiv. Hiv! HIV!!! Titta jag är inte bara stark, jag kan skrika också. Gästerna ger sig av en efter en. Eftermiddagssolen sjunker. Och jag undrar om det är möjligt att berätta något bortom dominerande berättelser.

    7 februari

    Mina enkla råd.

    Till vårdpersonal: ställ dig redan idag framför spegeln och säg »hiv« tjugo gånger så att du vet att du kan den dag du behöver. Förutsätt inte att hivpositiva lider av något annat än just hiv. Varken depression, posttraumatiskt stressyndrom eller ens dåligt självförtroende.

    Till journalister: innan du ska intervjua en hivpositiv, säg »hiv« högt tjugo gånger för dig själv. Det är helt riskfritt. Rabbla dina föreställningar om hivpositiva och tänk att det kan vara precis tvärtom eller något helt annat. Tänk att personen faktiskt är som det blanka blad du ska skriva på. En alldeles ny berättelse.

    Till mig: bli spökjägare, på allvar.

     

    Namn: Lina Afvander. Bästa med att skriva i Kom Ut: 
Att tvingas diskutera hiv intensivt med mig själv och andra. Om jag var en superhjälte skulle jag: Börja flyga Afrika-Europa regelbundet och skjutsa människor som inte kan resa konventionellt. Kulturtips: Jonas Hassen Khemiri. Alltid. Nya vågen P1. Dansade jag till när jag var tio: Magnus Uggla, bröderna Herreys samt Lili och Sussi.
Dansar jag till nu: New Tango Orchestra, the Knife och Esbjörn Svensson Trio. Får mig att skratta: Youtube-klipp på folk som ramlar och så Liv Strömquist såklart. Får mig att gråta: Dokumentärer om Palestina, mobbning och Utøya.

    Print Friendly

    En kommentar till “Varför vågar ingen säga ordet hiv?”

    1. Monica skriver:

      Hej
      såg genom en bekant din sida…jobbar själv inom vården…och nu går tankarna kring det du skriver och vet du jag tror inte att det beror opå att vi inte vågar säga hiv utan för att det samhällsmässigt är lika hysch hysch som att ha sjukdomar som bipolärsjukdom, boarderline eller någon annan psykisk diagnos. Vårdpersonal skall måna om patientens integritet och jag tror inte att alla hivpositiva uppskattar att de andra på vårdrummet vet om vad de lider av….
      Men det är skönt att du vill vara öppen om det – fförhoppningvis ändrar det attityder….

    Kommentera