host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Kollektiv i rörelse

    De mytomspunna händelserna vid Stonewall Inn 1969, lade grunden till den moderna hbtq-rörelsen. Nu som då är det ett förrädiskt »vi« som uppträder när människor blir till som grupp. Vi fortsätter förföras av kollektivets kraft. Men vem får vara med och skapa historien?

    Text Anna-Maria Sörberg
    Bild Moa Hoff

    Det finns mycket som är förföriskt i historien om de där sex fuktiga junidagarna i New York 1969. Som legenden om hbtq-kampens början återkommer den om och om igen. Händelsen som sägs ha skapat »oss«, vilka vi nu är. I the Village där gatorna är särskilt krokiga, utanför baren Stonewall Inn, väcktes en folklig protest som beskrivs som roten i en av berättelserna om den moderna västliga queerrörelsen. Transor, butchar, fjollor, queens, machobögar, tysta män, hemlösa tonåringar från piren, alla var de en del av ett queerliv som ännu inte hade någon organisering, långt innan identitetspolitiken fötts. De blev till som grupp i sin motståndshandling. De förenades mot en överhet som förnekade dem rätten till sin existens.

    I David Carters bok Stonewall – the riots that sparked the gay revolution finns intervjuer med ögonvittnen från tiden innan och efter upploppet, närstudier av bilder och dokument från arkiv och bibliotek. Det är lätt att ryckas med i kraften av det där kollektivet, som tillsammans med många därtill, ingick i starten av en ny social rörelse med den självklara inspirationen från medborgarrättsrörelsen och växande feministiska rörelser alldeles nära i tid och rum.

    En anonym butch, en stammis som ingen kände eller visste namnet på, kom att spela en av huvudrollerna i dramat den där första kvällen. Som en av områdets många köns-överskridare var hon kanske lite mer förbannad, lite mer förnedrad efter att ännu en gång tillsammans med många andra flaming queens, transvestiter och transgenders blivit kroppsvisiterad och verbalt trakasserad under ännu en polisrazzia. När gästerna släpptes ut från den mörka baren, en efter en, släpade fyra poliser henne i ett hårdhänt grepp mot en av bilarna. Hon slog sig loss, kom tillbaka till barens huvudingång, hämtades igen och fortsatte slåss för att ta sig ur polisernas grepp. Hennes rop till åskådarna – »Why don’t you guys do something!« – ledde som till en frigörande explosion av reaktioner. Fler kom på fötter och slagorden haglade: »Gay power!«, »police brutality!« Poliserna låste till slut in sig på baren av rädsla för den aggressiva mobben utanför, en samling som skulle komma att gå till historien som namnlösa hjältar.

    Det här med Stonewallupprorets dragningskraft, här finns förstås risken för romantisering, den jag själv förlorar mig i och bidrar till genom denna text. Fascinationen ligger i den där berättelsen om hur maktlöshet och självförakt vänds i stolt egenmakt. Vi är många som kan identifiera oss, i större eller mindre skala, med den där utsattheten. Upplevelsen av att bli till som kollektiv i ett avgörande skeende.

    Och spåren av historien går att känna igen också just nu, här i Sverige, när berättelsen om bögarnas umbäranden och lidande under hivepidemins inledning på 1980-talet får ta plats: 30 år senare angår deras lidande hela Sverige.

    Genom Jonas Gardells romaner som också blivit tv-serien Torka aldrig tårar utan handskar, har bögarna som dog i aids och behandlades så skamfullt nu äntligen fått sin historia dokumenterad. Reaktionerna visar att tiden kommit ikapp, att folk hellre identifierar sig med avvikarna som drabbades än med makten. Heterosexuella sportkommentatorer prisar bögarnas mod. Unga människor som inte var med då uttrycker uppriktig sorg och vrede. Hiv var då en del av en offentlig larmkultur och bög var lika med hivsmittad, vilket journalisten och skribenten Örn Lindstrand så fångande berättar om i dokumentären Smittad. (Det enda hans styvfar hörde när Örn berättade att han var hivpositiv var att han var homosexuell.) Det var ett högt pris att betala för alla de som pekades ut i skam och fick dö i tystnad. Men vi ser också kampen och aktivismen, de som fanns och stöttade, »bög och stolt«, »lesbisk kamp är kvinnokamp« och den frigörelsevecka som började samla allt fler.

    Att använda sig av styrkan i det kollektiva, som minne eller i nuet, är effektivt när ambitionen är att väcka solidaritet eller skapa samling.

    Men mitt i allt detta kommer ett tjuvnyp från en av dem som satt igång den kollektiva processen. Jonas Gardell intervjuas i tidningen Faktum och citaten plockas snabbt upp av Facebook och kulturredaktioner för sin konfrontativa kritik mot kvinnor i allmänhet och kvinnor som är genusforskare i synnerhet. Gardell säger själv att han är queerbegreppet personifierat, och att utvecklingen har gått åt fel håll: »Hela jag var ju queer. Sen kommer några satans akademiker och snor begreppet och gör det till en teoretisk disciplin. Grejen var ju att vi inte ville bli definierade och sen ägnar de hela sin karriär åt att bygga en identitet av det. Ett antal brudar som slickat minimalt mycket fitta för att ha rätt att kalla sig flator«.

    Säkert en detalj, en groda som hoppat, några minuter av många timmar.

    Kanske inte ens menad att gå från tanke till verklighet.

    Men uttalandena infogar sig i ett tydligt mönster: inför Stockholm Pride 2012 diskuterades  faran med att låta queerbegreppet ta plats i rörelsen. Diskussionen hade sin upprinnelse i händelser efter en aktion och samling kring nätforumet Rainbow Riots.

    I mars 2012 mobiliserades en effektiv protest mot bokningen av jamaicanske artisten Sizzla med anledning av att hans låtar förmedlar hatiska budskap mot hbtq-personer.

    På rekordtid mobiliserades flera tusen protesterande via nätet. Målet var att genomföra en gatuaktion för att hindra besökare från att komma in, men planerna behövde aldrig verkställas eftersom arrangörerna/ledningen avstyrde konserten.

    Enandet som politisk kraft skapade ett framgångsrus. Journalisten Tobias Brandel som bevakar hbtq-frågor för Svenska Dagbladet hyllade protesten för sin ledarlösa kollektiva effektivitet: »Ett skolboksexempel på 10-talets snabba gräsrotsaktivism /…/ En ledarlös proteströrelse /…/ utan inblandning av etablerade organisationer«.

    Det som startade en aktion där kraften i enandet blev effektiv, gled över i ett alltmer uttalat behov av att stanna i en isolerad hbt-problematik och där queerbegreppet eller queer som identitet pekades ut som roten till att det är omöjligt att enas i den sexualpolitiska kampen. Via artiklar i Svenska Dagbladet och Dagens Nyheter strax innan årets Pride drog diskussionen ut i offentligheten. Det var visserligen svårtolkade men ändå systematiska attacker mot aktivism och där konfrontationer och aktioner mot polis och militär utpekades som konkreta bevis på ett söndrande av rörelsen. Tobias Brandels avslutning på SvD-artikeln innehöll en önskan om att tona ner skillnaderna för att kunna gå samman: »Inför Stockholm Pride 2012 vill somliga queeraktivister alltså slänga ut personer de inte gillar, och andra vill slänga ut queeraktivisterna. Det är ganska långt från festivalens grundtanke. Det som gör Pride unikt är att personer med helt olika livserfarenheter och åsikter går samman och solidariserar sig med varandra«.

    Men vad betyder det i praktiken att gå samman, på vems premisser och med vilken politik eller aktivism? Tillfälliga enande aktioner som manar till kollektiv kamp kräver idag, i en betydligt mer komplicerad politisk omvärld, en efteranalys för att inte cementera roller och identiteter och slå tillbaka mot hbtq-kulturen. Vem är underordnad vem i en aktion där många av de högljudda är inflytelserika röster i svensk offentlighet?

    Om inte band skapas som samtidigt tydligt visar att exempelvis den svarta gayhistorien inte är densamma som den vita, men att de kan höra samman och att hbtq-frågor inte kan eller får isoleras riskerar förenklingarna att slå tillbaka. Sizzla och andra artister som hetsar om att döda bögar och flator verkar i en världsomspännande dancehalltradition som också omfattar könsöverskridare, fjollor, dykes och många andra som bryter mot traditionella normer. Att kräva bojkott eller protestera i väst riskerar att bryta band till en del av en rörelse när den inte kombineras med andra tydliga ställningstaganden. Men eftersnacket av aktionen uteblev. Och den efterföljande diskussionen med den konsekventa kritiken eller viljan att exkludera queerperspektivet stärker känslan av att förenklingar och mindre komplicerade diskussioner bör eftersträvas i kampen.

    Det är en farlig väg att slå in på som går emot idén om en progressiv och uppdaterad aktiviströrelse byggd på verklig solidaritet. I flera av EU-länderna med England, Holland och Tyskland som tydligaste exempel pågår en strid inom en sexualpolitisk rörelse, mellan den kamp som förs framförallt av queer people of color och en alltmer nationalistisk gayrörelse. De så kallade hbtq-frågorna har blivit slagträn i en europeisk debatt om vad eller vilka länder som anses tillhöra de mest »demokratiska« eller »moderna«. Gayrättigheter som giftermål, möjligheten att göra militärtjänst och andra symboliska frågor som stått högt på agendan i västlig sexualpolitisk kamp blir i denna berättelse det avgörande för hur modernt ett land är, men desto mer sällan diskuteras vilka som verkligen får eller inte får del av rättigheterna. Och trots att det är långt ifrån någon majoritet av EU-länderna som till exempel stödjer hbtq-personers rätt att adoptera och starkt rasistiska och konservativa krafter är på frammarsch, görs ofta en distinktion i delar av gayrörelsen mellan Europa som mer öppet jämfört med andra länder utanför EU. Striden fick sin tydliga gnista när professorn Judith Butler, som på senare år engagerat sig allt tydligare i ett aktivistiskt arbete, för ett par år sedan vägrade ta emot priset för civilkurage från Berlin Pride på grund av avsaknaden av ställningstagande mot den växande rasismen och hatet mot muslimer i Europa. Hon föreslog alternativ på organisationer som arbetar mot rasism och som istället borde ha fått utmärkelsen innan hon pekade ut utmaningarna för en fortsatt kamp: »Many Europan governments claim that our gay, lesbian, queer rights must be protected and we are made to believe that new hatred of immigrants is necessary to protect us«.

    Kanske kommer rörelserna separeras ytterligare och kamperna tydliggöras men diskussionerna är ofrånkomliga. I England publicerades för några år sedan antologin Out of Place, som innehöll ett kapitel med en analys av hur arbetet för gayrättigheter från homorättsaktivisten Peter Tatchell bidragit till en växande antimuslimsk våg. Publiceringen ledde till en lång, hätsk strid. I grund och botten rymmer den en viktig, om än smärtsam, diskussion om hur kamperna för frågor om sexualitet och kön ska se ut.

    Gårdagens enande kan inte givet översättas och spela samma roll för dagens kamp. Historien måste ständigt uppdateras, precis som nuet. Men kanske finns en trygghet i att påminna sig om att en kamp som inte isolerar sig alltid fortsätter ha relevans. I senaste numret av Lambda Nordica (tidskrift för homo/lesbisk/bi/trans/queerforskning) recenserar genusforskaren Arne Nilsson den numera avlidne queerteoretikern Allan Bérubés essäer. Berubé är just ett sådant talande exempel på styrkan i ett kollektivt arbete byggt på öppenhet. Hans personliga upplevelser och arbete fokuserade på breddandet av gayvärldens frågor och kravet på att inkludera ras och klass som avgörande delar i den sexual/könspolitiska kampen. Född på 1940-talet i den amerikanska arbetarklassen, levde han sitt vuxna liv i San Franciscos Castro-distrikt och upprördes över hur homosexualiteten blev alltför dominerande eller ensidig som princip för att organisera sig och arbeta. Han såg hur människor med skilda erfarenheter uteslöts i en vit medelklassnorm. Det var länge sen men det kunde lika gärna vara idag.

    Det kommer alltid fortsätta vara en utmaning och nödvändigt att bryta det ständiga kravet på att isolera hbtq-frågorna, göra dem till något enskilt, enkelt utdefinierat och därmed lätthanterligt. Att Stonewall aldrig kan återuppstå igen eller för den delen att en enkelt definierad enad kamp inte längre kan uppstå på samma sätt, betyder inte att det har blivit för komplicerat att bedriva politiskt arbete, det betyder bara att vi behöver fortsätta att förnya och förflytta de politiska gränserna.

     

     

    Print Friendly

    Kommentera