host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Från hivdagbok till blöjbyte

    Namn: Lina Afvander. Kändis jag vill äta middag med: Nawal El Saadawi. Bästa tv-serie: Twin Peaks. Reser helst till: Varmare breddgrader. När jag hör en bra låt: Släpper jag på impulskontrollen. Favorit­frukost: Fruktsallad, fil och surdegsbröd. Fast egentligen helst grapefrukt. Dåligt med hiv: Att jag inte får äta grapefrukt. Bästa med julen: Julsånger, sällskapsspel och saffransbullar. Nyårslöften som ska avges: Läsa fler romaner och lämna tillbaka biblioteksböcker i tid. Planer för 2013: Wwoofa i södra Frankrike. Bild Karin Poppius

     

    LINAS DAGBOK. Om att förväntas identifiera sig med bögarna i Torka aldrig tårar utan handskar, samtidigt som det växande fostret kickboxas i magen.

    Höst

    Det här var hösten Jonas Gardell skrev in sig i historien med Torka aldrig tårar utan handskar. Hösten då Sveriges befolkning bänkade sig framför tv:n på bästa sändningstid och fick se bastuklubbar och cruisingparker. Människor förfärades, vissa säkert över nåt så kallat moraliskt förfall, men många över moralismen som dömer och begränsar. Människor sörjer alla de unga männen. Jag gråter också framför tv:n. Och förundras samtidigt över livets öde.

    Vissa frågar. Vissa andra kanske skulle vilja: »Orkar du se serien?« Mitt svar är att den här berättelsen inte handlar mer om mig än någon annan i tv-soffan. Jag var knappt född 1982, jag var inte bög, och mina föräldrar var tämligen radikala och humanistiska redan då. Och inte minst: Jag har aldrig mottagit en dödsdom. Det är en viktig och sorglig historia, men den är inte min.

    Det här var hösten jag sov dåligt och gick på toa om nätterna. Hösten då embryot Eike blev ett foster. Och igen, vissa frågar. Medan andra kanske inte vågar: »Går det att få barn när man har hiv, blir inte barnet smittat?« Och det är väl en helt rimlig fråga, om man inte orkar googla själv. Förlossning och amning är något av det mest smittsamma hivpositiva kan ägna sig åt. Samtidigt som det i Sverige föds upp emot hundra barn varje år av hivpositiva. Och endast i undantagsfall, när vårdens rutiner inte kunnat följas, är det någon som blir smittad.

    Jag har länge tyckt att om man vill ha barn, ska man skaffa barn och inte partner. Det har med åren dock blivit en filosofi allt svårare att leva efter. Inte på grund av någon så kallad biologisk klocka utan på grund av föreställningar om livet. Men så kom beskedet i våras: allianskompisarna kör över Kristdemokraterna för att tillåta ensamstående rätten till assisterad befruktning på samma villkor som par. (Nu väntar vi bara på att regeringen skyndsamt ska utreda frågan, som det heter.) Grattis hivnegativa systrar. Äntligen, är inte en överdrift. Det kommer bli lite lättare att välja ett liv bortom heteronormen. Men med beskedet kom också bitterheten över att jag inte kommer vara inkluderad. För trots att det idag inte finns några medicinska skäl att avråda hivpositiva kvinnor från graviditet, är det endast de som lever med en privat spermadonator, det vill säga en fertil make, som har en reell möjlighet. Vi andra nekas kategoriskt såväl IVF-behandling som insemination. Jag undrade då om den här diskrimineringen skulle hinna avskaffas innan jag kom i klimakteriet. Och det undrar jag väl fortfarande. Men då kunde jag inte föreställa mig att jag skulle träffa en partner som inte bara ville ha ohämmat mycket sex med mig, utan också göra mig gravid utan några krav på löften om tvåsamma kärleksrelationer. Men det gjorde jag visst.

    Torka aldrig tårar utan handskar handlar alltså inte om mig. Men berättelser är sammanflätade: mitt liv hade inte sett ut som det gör om det inte hade varit för alla de tusentals personer som gått före. Jag känner tacksamhet till dem. Jag känner ödmjukhet inför läkarvetenskapen. När jag ser tv-serien. När jag känner Eike träna kickboxning i fostervattnet.

    »Grattis till graviditeten, har du funderat på vaginal förlossning?« Min läkare chockade mig häromdagen. Jag trodde att det var kejsarsnitt som gällde för hivpositiva. Samma dag sade han: »Du får inte ha oskyddat sex.« Där fick min hjärna kortslutning. Inte för att man måste ha oskyddat sex för att bli gravid, det finns ju många sätt att lösa det på, utan för att vaginal förlossning sägs ha en smittsamhet på 25 % medan penisvaginalt sex kanske har en smittsamhet på 0,5 %. Om man är obehandlad vill säga. Om man medicinerar och har odetekterbara virusnivåer vid vaginal förlossning, anses det inte finnas någon beaktansvärd överföringsrisk, som det heter. Och då finns det inte längre några medicinska skäl för kejsarsnitt. Oskyddat sex däremot är förstås fortfarande förbjudet. Det finns kanske goda skäl för att särskilja olika vaginala aktiviteter för hivpositiva. Såsom att förlossningar inte sker så ofta och att de sker i vårdens kontroll. Oskyddat sex kan däremot ske mer frekvent och sällan med några ansvariga läkare i närheten. Men det är likväl absurt, antingen finns det väl virus i mitt slidsekret eller så gör det inte. Det är dock mycket med hivinfektioner som är obegripliga och jag får bara försöka vara en lydig medborgare och följa förhållningsorder. Och så fick jag lite ordinär förlossningsångest på köpet.

    Det här var hösten då det var 30 år sedan hiv kom till Sverige. Även förra året var det trettioårig minnesdag, då världens första aidsfall upptäcktes 1981. Dokumentärer har återigen fyllt radiotablån och artikelserier dagspressen. Och på det romantrilogier och tv-serier. Jag hoppas faktiskt att det tar ett tag innan nästa trettioåriga minneshögtid. För att tänka på hiv dygnet runt kan ju göra vem som helst deprimerad. Oavsett hivstatus. Om Eike kommer ut som hen ska, blir 2013 långt ifrån likt 2012. Det lär bli fler blöjbyten än hivdagböcker. Det blir nog bra.

     

     

    Print Friendly

    En kommentar till “Från hivdagbok till blöjbyte”

    1. Sofia Hellström skriver:

      Tack! Hade inte insett vilken okunskap jag hade i ämnet och inte heller insett hur mkt fördomar jag hade kring HIV/kön/graviditet/sexualitet. Nu ska jag googla lite. Lycka till med bebislivet!!

    Kommentera