host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Villkorad upphetsning

    Jesper Fundberg om bögavstånd på herrarnas planhalva.

    Text Jesper Fundberg
    Bild Zaira Perdigon

    Jag har sett massor av fotbollsmatcher i mitt liv. Allra mest herrfotboll, men under de senaste åren har det blivit mer damfotboll. Jag har också spelat fotboll som pojke och är numera tränare och lagledare för ett flickfotbollslag. Det är både ett enkelt och komplicerat spel. Bollen ska in i motståndarens mål -– lättbegripligt. Men vägen dit kan vara nog så besvärlig.

    Det komplicerade blir tydligt när man lyssnar till den jargong, de skämt och berättelser som florerar på planen, i omklädningsrummet och bland spelets åskådare. Under mitt etnologiska avhandlingsarbete bland 14-åriga pojkar hörde jag hur man inte skulle »spela som en kärring«, att man skulle »hålla bögavstånd« och inte bete sig »som en invandrare«. På så sätt verkar allt stabilt utifrån normens ordning: de hyllar den vita, svenska, heterosexuella manligheten.

    Men plötsligt händer det. På en turneringsresa med ett pojklag. Inför kvällen börjar de klä upp sig, fixa frisyren, smörja in sig med olika dofter. För flickor väl? Inte alls, visar det sig. De gör det för varandra. Kväll efter kväll. De kommenterar varandra, »snyggt Johan«, »läckert Jensa«. Oj!? De säkerställer ordningen med att kommentera sina kommentarer: »ja, alltså håll bögavstånd, två decimeter Kalle«. Att bekräfta varandra tycks kräva en förklaring eller en slags återställningskommentar. Eller? De måste liksom ringa i det jag kallar »heteroklockan« – en slags påminnelseklocka utifall att någon av dem skulle glömma bort heteronormen mitt i all närhet och intimitet som pågår.

    Sådan är pojkfotbollen, men vem sköter heteroklockan i herrarnas allsvenska? Han, för det är alltid en han, står vid sidan av planen och filmar allt som sedan visas på storbildsskärmen på arenans ena långsida. De vuxna männen som ska spela vandrar in på planen. De är vältränade, muskulösa och adrenalinstinna. Publikens upphetsning när de 22 männen kommer in stiger påtagligt. De korta fotbollsshortsen sitter tajt över de väl skulpterade benmusklerna och svetten rinner ner för tinningen. Män som ser på män – det är en extatisk stämning.

    Spelet är igång. Männen tacklas med varandra, tar på varandra, både här och där. De verkar gilla det. Vid mål kramas de, och det är inga diskreta kramar. Nej, stadiga tag i rumpan, långa, hårda omfamningar. Publiken är med dem. Tiotusentals män som ser dessa vältränade herrar på planen är så upphetsade att flera av dem tagit av sig på överkroppen, de dansar, kramas och vrålar av lycka. Män som ser män. Det är kärlek i luften. Känslorna vibrerar. Blandningen av uppgivenhet, lycka, ilska, extas, förväntan och sorg blandas med det påtagligt fysiska bland publiken. De förenas med männen på planen.

    Män som ser och bekräftar varandra. Då, det är då – mitt i all upphetsningen – som mannen med heteroklockan stiger in i handlingen. Mitt i andra halvlek zoomar han plötsligt in en av de kvinnor som står på läktarplats, helt bortglömd av männen. Hon syns nu på storbildsskärmen: blont långt hår, stora bröst och putande läppar. Förtrollningen av upphetsning män emellan bryts som i ett trollslag. De ser mot skärmen med stora ögon, några börjar ropa och kommentera hennes utseende. De ser henne! Just ja! Det är ju henne de ska/bör åtrå enligt den heteronormativa ordningen. Männen hade ju glömt bort det mitt i sina känsloyttringar inför varandra. Mannen som sköter heteroklockan har lyckats i sitt uppdrag – att påminna om ordningen. Men bara för några minuter, kanske fullt tillräckligt för en vanlig match?

    Jesper Fundberg är lektor i idrottsvetenskap vid Malmö högskola, med inriktning mot idrott, etnicitets- och genusforskning. Författare till den legendariska boken Kom igen nu gubbar, om hur heterosexualitet skapas inom pojkfotboll.


    Print Friendly

    Kommentera