host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Livet innan Sizzlagate

    Finns det något mer nedslående än motsättningar mellan befrielserörelser? Följ med på en historielektion med nathan Hamelberg som hyser hopp om en upprepning av 1980-talets sköna gemenskap mellan gaydisco och reggae.

    Text Nathan Hamelberg
    Bild Natalia Figueroa

    I Sverige blev en inställd spelning med dancehallartisten Sizzla, »Sizzlagate«, startskottet på en hetsig debatt mellan två olika läger: Å ena sidan de som organiserat sig mot homofobi, och krävde tydliga ställningstaganden mot Sizzla och andra artister som i låttexter uppmanar till mord på homosexuella. Å andra sidan, reggaemusikens mest hårdföra anhängare som menade att Sizzla-motståndet egentligen var uttryck för rasism som demonstrerade en kolonial syn på sexualpolitik.

    Debatten, som utspelade sig i media och i sociala medier, till exempel i facebookgruppen Rainbow Riots, höll som värst på att urarta till det som women of color i USA brukar kalla för Oppression Olympics. Anklagelser om homofobi inom den svenska dancehallscenen, motanklagelser om en hycklande rasism i hbtq-aktivisternas led och så reggaeälskande homon, bin, transpersoner och queers som hamnat mitt i skottlinjen. Då kan det vara svårt att komma ihåg att fiendskap mellan reggae och hbtq-världen inte alltid varit ett naturtillstånd.

    Några saker är säkra: det finns omfattande problem med homofobi inom dancehall, och den svenska hbtq-världen är så klart inte någon frizon från de rasistiska strukturer som präglar samhället. Men hur ska vi göra för att bekämpa dem bäst? Kanske kan vi lära något av historien?

    Låt oss börja runt 1970, då både reggaen och gayrörelsen firade sina största segrar gentemot det omgivande samhället. Bob Marley satte globala orättvisor och arvet efter kolonialismen på kartan inom popkulturen vid exakt samma tidpunkt som upproren vid Stonewall satte fart på gator, torg och diskotek. Den gryende hbtq-rörelsen liksom solidaritetsrörelsen i rastafari-andan kom att inspirera arbetarungdomar, feminister och andra generationens invandrare i Europa. Den svarta gayrörelsen och reggaen är barn av samma anda.

    En historisk tillbakablick till 1920-talet: Den afroamerikanska gayrörelsens moder var Harlemrenässansen. Flera av rörelsens mest kända homo- och bisexuella förgrundsgestalter som Zora Neal Hurston, Langston Hughes och Billie Holiday var högljudda anhängare av sin mest stridbare  politiske ledare Marcus Garvey. Garvey var en jamaican som migrerat till New York där han grundade UNIA (Universal Negro Improvement Association and African Communities). Harlemrenässansen var den bastion som fick svarta män och kvinnor att formulera sina erfarenheter i litteratur, teater och musik och vari medborgarrättsrörelsen hämtade sin styrka trettio år senare. Därigenom fick såväl panafrikanismen (och i förlängningen reggaen) sin politiska grund.

    Tillbaka i 1970-talet: För den afrikanska diasporan såväl som för gaycommunityt var vägen ut ur förtrycket att forma sig som ett kollektiv, att frigöra rum från de förtryckande normerna och att använda kulturen för att samla flocken. I reggaen förkroppsligades denna längtan i exodus: föreställningen om att (symboliskt och reellt) lämna Babylon för Zion, att byta helvete mot himmel. Strävan efter exodus handlade om något precis lika grundläggande som för hbtq-rörelsen; att skaka av sig den förlamande kristna filosofi som menar att belöningen kommer efter jordelivet, både himmelriket och helvetet finns ju att nå här.

    Desto kusligare så kom också bakslaget mot dem båda vid exakt samma tidpunkt. 1979 inträffade den händelse som brukar identifieras som discons kommersiella dödsögonblick; Disco demolition night, som senare gått till historien som The Comiskey Park Riot den 12 juli. Tiotusentals baseballfans samlades, på ett sätt som för tankarna till nazisternas bål av judisk litteratur, vid ett derby mellan Chicago White Sox och Detroit Tigers bränna sina discoskivor och göra upp med ett årtionde då kvinnor, bögar och svarta på ett oförlikneligt sätt hade fått ta plats inom populärmusiken.

    1978 hölls One Love Peace Concert i Kingston där musiken användes som redskap för att tvinga fram ett slut på det politiska (och gängrelaterade) inbördeskriget mellan konservativa JLP och socialistiska PNP på Jamaica. Bob Marley var den som genom sina gamla kontakter bland gängledare tvingade konservativa Edward Seaga och socialistiska Michael Manley till förhandlingsbordet. När Bob Marley dog tre år senare, tystnade rootsreggaens kärleksbudskap och inbördeskriget blossade upp igen. För att förhindra ett närmande mellan Jamaica och Kuba översvämmade CIA landet med vapen. Mer än någon annanstans har den groteska homofobin inom Murder Music (homofobisk dancehall) hämtat sin näring från den extrema machokulturen i de paramilitära gängen.

    Homofobin är reggaens blinda fläck, det av kolonialismens och slaveriets arv som en frigörande musikkultur inte förmått göra upp med. Men allt är inte svart eller vitt. I en annan del av den jamaicanska musikens mångfald av uttryck finns en av tidernas mest inflytelserika rytmsektion, Sly & Robbie. De kom från Jamaica till New York och omfamnade den svarta discokulturen. Kärleken var besvarad. De samarbetade med giganterna i discokulturen; Grace Jones Pull Up To The Bumper, Gwen Guthries Padlock och långt fler låtar där Sly & Robbie och gaydiscons gudfader, DJ:n Larry Levan, möttes. Levan drev Paradise Garage, världens genom tiderna kanske viktigaste svarta bögklubb, som fanns mellan 1976–87. En mer förbisedd historisk detalj är att många av Jamaicas musiker, artister och producenter flydde från inbördeskrigets Jamaica under Reaganåren för att finna en musikalisk asyl i den underjordiska gaydiscovärlden.

    De svarta gayklubbarna i New York var helt enkelt marinerade i reggae i mitten av åttiotalet, och disco, den mest bögiga av alla musikstilar, formades av den. (Ett sound som präglade all svart gaymusik under hela åttiotalet är garage, en hybrid sprungen ur disco och dub.)

    För den som tror att homofobin på Jamaica är sprungen ur reggaen snarare än ur slaveriet och det viktorianska Storbritanniens sodomilagar, kan det kan vara värt att betona att det inom rastafarianismen är det självständiga Jamaica såväl som den kapitalistiska västvärlden som identifieras som Babylon.

    Om gayvärlden och reggaevärlden kunde mötas i exodus på dansgolv på det åttiotal som gav oss aids, Kalla kriget, Reagan, Thatcher och jamaicanska gängkrig så måste det kunna gå lika bra nu. Det kräver bara att reggaevärlden tar det sista ideologiska steget i uppgörelsen med det koloniala arvet: homofobin.

    MURDER MUSIC

    Murder Music uppkom i början av 1990-talet som tema inom dancehallscenen på Jamaica. Texterna uppmanar explicit till mord på homosexuella. Exempel på låtar: Buju Bantons »Boom Bye Bye«, T.O.K.s »Chi Chi Man«.

    I Sverige har debatten om Murder Music lett till att flera selectors (dancehallscenens huvudpersoner och DJ:s) konsekvent bojkottar låtar med homofoba texter. En annan motaktion är queerklubben Batty Boy som skapat en frizon för reggaefans, utan homofobi.

    Förutom (de framgångsrika) protesterna av nätverket Rainbow Riots mot Sizzla, mars 2012, genomfördes protester mot en Beenie Man-spelning i Malmö 2010.

    En del av kritiken mot bojkotterna mot homofoba dancehallartister handlar om att de riskerar att slå blint mot dancehallarrangemang, en subkultur som en del menar aktivt motarbetas av polis och myndigheter.

    Den negativa uppmärksamheten, menar en del, bidrar till att reggaekulturen tvingas föra en nomadisk tillvaro, med ständiga uppbrott, inte olikt villkoren för hbtq-klubbar i många länder. Även Sverige fram tills nyligen.

    EXTRAMATERIAL!

    Nathans spotifylista med den bästa queerreggaen (som finns på spotify…)!!

    Aqueerreggaeting

     

     

    Print Friendly

    2 kommentarer till “Livet innan Sizzlagate”

    1. Session 7 | skriver:

      [...] och homofobi. Nathan Hamelberg från studiecirkeln har kastat sig in i denna debatt, dels genom denna artikel i tidningen KOM UT, dels genom medverkan i F!:s seminarium om Sizzlagate på Stockholm [...]

    2. [...] gången det blossade upp en liknande diskussion var Sizzlagate. Då skrev Nathan Hamelberg denna viktiga historiska text [...]

    Kommentera