Kom ut!

Elias Palm är specialist i rättsmedicin, fotomodell och författare. I år kom hans andra deckarroman med rättsläkaren Ella Andersson i huvudrollen.

Får man bara välja ett alternativ? Så tänker i varje fall jag när jag ställs inför olika valmöjligheter. Det kan vara allt från de olika rätterna på lunchrestaurangen till den första blicken över de vältränade kropparna i herrbastun. Får man bara välja en? Vem är det egentligen som har bestämt spelreglerna?

Ett av de viktigaste valen vi tror oss göra är väl valet av yrke? Av någon outgrundlig anledning hade jag under högstadiet bestämt mig för att jag skulle bli veterinär och specialisera mig på havslevande däggdjur. I efterhand har jag frågat mig varför syokonsulenten inte upplyste mig om att det förmodligen bara fanns en sådan tjänst i hela riket och att han på Kolmården inte var pensionsfärdig på många år.

Så stod jag där en dag med studentbetygen i näven och förväntades veta vad jag skulle göra med resten av mitt liv. Det där med delfindoktor hade jag nämligen lagt på hyllan.

När båda föräldrarna är läkare och man som tonårsrebell inte vill följa i deras fotspår väljer man självfallet något helt annat. Nåja, juristlinjen kanske inte låter så rebelliskt i de flestas öron, men för mig var det helt nytt. Men en dag hörde jag två läkarstudenter diskutera något de läste. Den ene försökte förklara sin mormors symtom med sina nyvunna kunskaper. Jag kastade ett öga ner på boken framför mig och när jag möttes av texten: »Sakrätt med avseende på lös egendom« insåg jag att jag valt fel. Vad som förvånar mig mest med denna insikt är att jag faktiskt hade mod att lämna den trygga tillvaron i Lund bakom mig och söka in på Karolinska Institutet i Stockholm – jag som knappt vågat snegla åt den snygge killen i min kurs ens. Men året därpå flyttade jag norrut och provade för första gången den vita rocken. Mer än så vågade jag emellertid inte testa under de där studieåren. Istället hann jag med att både gifta mig och göra frun på smällen. Vi återvände till Skåne och jag tvingades inse att den forna rebellen nu hade jobb på samma sjukhus som sina föräldrar.

Efter knappa två år kollapsade slutligen idyllen och såväl skilsmässan som min desperata flykt från småstan var ett faktum. Förutom att jag – till min brors stora glädje som nyutkommen bög för en tid axlade rollen som familjens svarta får stod jag plötsligt ännu en gång och frågade mig vad jag skulle göra med mitt liv. Att jobba kvar på sjukhuset med mamma och pappa kändes inte särskilt tilltalande. Istället utnyttjade jag de reducerade förväntningarna på mig och fortsatte på min avvikande bana: Jag sökte jobb på rättsmedicin.

För den oinvigde må valet verka som vilket som, men faktum är att som läkare förväntas ens hjärta blöda för de sjuka och behövande och man ska absolut inte vilja studera skademönster eller karva i döda för att besvara polisens frågor. Men som rättsläkare skulle jag få jobba med sådant jag bara läst om i böcker och sett på teve – kanske till och med tillsammans med hunkarna i dessa serier.

Efter fem år i yrket har jag nu träffat min beskärda del av kriminaltekniker och även om likheterna med deras motsvarigheter i CSI är få, har jag aldrig ångrat mitt yrkesval. Men betydligt viktigare har varit att jag inte längre ser på valet av sysselsättning som slutgiltigt. För i samma ögonblick man tänker så tenderar man att välja bort oändligt många andra alternativ. Och varför skulle man bara få välja ett?

Min ovilja att tvingas välja innebär emellertid inte att jag numera alltid äter »fyra små rätter« på lunchen. Men under de senaste fem åren har jag, utöver att bli specialist i rättsmedicin, bland annat jobbat extra som underklädesmodell, startat och lagt ner en reklambyrå och givit ut två deckare. För vem vet vad som händer när vi slutar begränsa oss med våra val? Man kan väl åtminstone få ta med sig två hem från bastun?

Elias Palm