Kom ut!

I queerfeministisk porr är processen lika viktig som resultatet. Men ibland är det enklare att medverka i mainstreamporr, säger en skådespelare med vana från båda världar.

Text Marit Östberg

Bild Goodyn Green

Jag fick frågan hur jag väljer ut mina skådespelare, hur jag handskas med det faktum som »undersökningar fastställer« – att många porrskådespelerskor i hög utsträckning mår dåligt psykiskt.

Jag vet inte vilka undersökningar personen refererade till, men jag antar att frågan är ställd till rätt person. Jag borde kunna en del om porr efter att ha gjort tre porrfilmer, och nu också dokumentärfilmen Sisterhood. Frågor om hur vi mår är väsentliga, frågor som ställer människan, och inte till exempel pengar, i första rummet. Men det är en fråga som måste tåla ett svar som i första anblick kan tyckas paradoxalt. Att spela i porr kan vara nedbrytande, men det kan också vara stärkande och självförtroendehöjande.

Att ha sex framför en kamera, eller att ha sex som en del av ett arbete, är inte skadligt i sig. En person som valt att arbeta med sex har ofta stenkoll på sina gränser och bär på mycket kunskap om sexualitet. En person som är tvingad, för ung, eller som utsätts stig- matisering riskerar att förlora sina gränser.

Kvinnor, och män, inom sexarbete och pornografi är som alla andra, har olika last i bagaget, olika självförtroende, olika rädslor, trauman, drömmar och liv. Om en superpank mamma står inför valet att låta sina barn gå hungriga eller att spela in en sexscen som inte känns helt okej, försämras villkoren radikalt. Om en medelklassperson som gått in i branschen för att sex är ett stort intresse och har råd att välja vilka produktioner hon medverkar i, då är situationen en annan.

Och visst har män som producerar porr satt upp regler för hur kvinnor ska ha sex, hur nära de får vara sin egen sexualitet. För att inte tala om det obegripliga könshårsförbudet, eller det så kallade lesbiska sexet, kvinnor som kysser varandra utan att riktigt nudda och pullar med superlånga naglar.

Under årets porrfilmfestival i Berlin, en viktig plats för dagens feministiska sexpositiva debatt, möttes porraktriser i en paneldiskussion för att prata om den nya trenden med mainstreamporr för lesbiska, ofta regisserad av kvinnor som vill skapa mer autentiska bilder av lesbisk sex.

Jiz Lee (en av den alternativa queerfeministiska porrens största stjärnor) berättar att när hen kom till inspelningingsplatsen för att spela i en lesbisk mainstreamfilm hade de ställt fram ett gäng rakhyvlar. Hen vägrade emellertid att raka sig.

– Jag sa: »Jag är anlitad för den jag är, om ni vill ha något annat ska ni inte välja mig.« I samma produktion hade hen fistingsex med sin motspelerska, som även var hens älskarinna privat. Fisting hör till Jiz Lees absoluta favoritsex, men scenen klipptes bort. Den visade helt enkelt ett för starkt inslag av kvinnors/queera personers sexualitet, säger Jiz Lee. I samma panel satt Adrianna Nicole, som arbetar inom mainstreamporren:

– Jag har haft manliga regissörer som sagt till mig att jag kysser på fel sätt när jag gjort scener med andra kvinnor. Jag skulle föredra om kameran var där för att dokumentera riktiga sexualiteter, inte att någon berättar för mig att jag rör mina medspelare på fel sätt.

På frågan vad hon gör när hon blir tillrättavisad säger hon att hon aldrig arbetar för samma regissör igen.

– Någon som vill styra hur jag knullar borde själv göra arbetet framför kameran, istället för bakom.

Samtidigt inom denna mainstreamporrbransch finns det rum för Buck Angel att starta en helt ny genre, män-med-fitta-genren, där han knullar precis som han vill. Även om Buck Angel-fenomenet inte bara stärkt Buck Angel själv i relation till sin kropp, utan också andra transpersoner som haft svårt att förlika sig med sina genitalier, kan man tycka att det är trist att allt måste packeteras inom mainstreamporren, placeras i små boxar. Könsöverskridandet måste förklaras, och exotiseras också i marknadsföringen.

Behovet av att visa genderbenders och andra kroppar bortom normaliteten utan att behöva sätta etiketter, är en av anledningarna till att feministiska porrfilmsprojekt som Dirty Diaries uppkommit. Men det är inte den enda anledningen till att så kallad feministisk, alternativ, porr finns. Det finns dessutom en vilja att ställa sig framför kameran, att få vara sexuell utanför den patriarkala mainstreamblicken, och samtidigt ta plats i offentligheten.

Även vågen av Slutwalks, slampor som demonstrerar för rätten att se ut och gå klädda som de vill, som dragit från stad till stad över kontinenter det senaste halvåret visar att den feministiska aktivismen idag fokuserar på viljan att sluta se sig som offer, och istället sätta sina kåta och okåta kroppar i relation till sig själva och sitt community.

Klicka för större version

Den queerfeministiska porr som jag är en del av produceras inte bara för den färdiga produktens skull, utan även för själva processen, inspelningssituationen, där de medverkande är med och skapar den värld som de drömmer om. Självklart lyckas det inte alltid. Även i grupper där människans väl och ve går i första hand skapas dynamiker där folk inte känner sig förstådda och sedda. Stress, trötthet, avundsjuka, svartsjuka och hunger är komponenter, delar av oss, som kan leda till osäkerhet. Och kanske är det värre att känna sig liten i situationer där man förväntar sig att känna sig stark och hel.

Den tanken fick jag bekräftad när jag inför den här artikeln frågade mina skådespelerskor hur de tänker kring offerskap i relation till porr. En av dem, som har erfarenhet av både mainstream och queerfeministiskt sexarbete, säger att det är jobbigare att känna sig överkörd i sammanhang där man är omgiven av allierade och vänner. I ett mainstreamprojekt, där sexarbetet endast är ett arbete, är hon inte lika sårbar. Hon har distans, gör sitt inom tydliga arbetsramar och släpper det när hon går hem. Queerfeministiska projekt består av vänner, ex, älskare, älskarinnor och deras ex, älskare och älskarinnor. Investeringen sker på en helt annan nivå. Det är underbart och skitjobbigt.

En gemensam anledning till att de sökt sig till queerfeministik porr visar sig vara att de här funnit ett sätt att bearbeta sina varanden i världen, som sexpositiva, queera och kvinnor.

– Jag har växt upp inom akademin och värdesätter teorier och den sortens lärande. Men jag har haft några av mina mest kränk- ande upplevelser där, i situationer där jag försökt prata och skriva om teman som rör sexualitet, säger författaren och performan- ceartisten Mad Kate.

Hon berättar om professorn som handledde hennes uppsats, som hon skrev om gråzoner i våldtäktssituationer, utifrån egen erfarenhet:

– Mitt i arbetet ringde han och sa att han hade känslor för mig och att han inte var säker på sitt förhållande med sin fru längre. Det var inte en trygg plats för mig. Jag kände alltid att jag var för ung, för kvinnlig, för söt, sexualiserad. Då känns det tryggare att strippa inför strejta män som är där för att de vill se mig naken och få stånd. Den dealen är klar, ärligare.

Goodyn Green, vars bilder illustrerar den här artikeln berättar att under det år hon gick i fotoskola kände hon sig som ett freak:

– De fotografier jag tog, nakenfoton, många av min dåvarande flickvän, fick läraren att känna sig obekväm. I klassen visste de inte hur de skulle hantera de erfarenheter jag ville arbeta med i min konst. Deras osäkerhet fick mig också att känna mig osäker.

Goodyn Green kände sig tvungen att lämna den miljön och söka sig till en värld där hennes fotografier inte uppfattas som konstiga. När hon tillslut hamnade i den sexpositiva miljön i Berlin, tog hon också steget till att spela i queer porr. Det har, tillsammans med fotografierna hon tar, hjälpt henne att arbeta med sin relation till sin kropp, att förvandla skam till stolthet.

 

Fakta

Bilderna är tagna ur Goodyn Greens nyutkomna verk The Catalog. Det är hennes första fotobok och består av bilder på androgyna kvinnor i poser som vi normalt ser i gaymagasin. Goodyn Greens mål har varit att porträttera kvinnor som är stolta i sin queera sexualitet, och samtidigt skapa en onanibok för queers. The Catalog ges ut i samarbete med Bend Over Magazine.

 

 

Marit Östberg är filmskapare, och ibland även medverkande som porrskådespelerska i sina egna och andras filmer. Just nu är hon aktuell med dokumentärfilmen Sisterhood, som hade premiär på performancefestivalen Feminists in Space i Köpenhamn i november.