Jag säger dig: mot nya paradis
Text Anna Mattsson
Bild Anna Giertz
Vattnet sluter sig kring hennes heta kropp. Efter flygresan och den långa dammiga resan med buss känns svalkan som en gåva. Kroppen är dommad och ska äntligen få vakna. Huden är vit efter en hel sommars regn och arbete. Hon tar sig åter upp på stranden. Den skrovliga sandbottnen närmast vattenbrynet drar sig undan hennes fötter och hon faller; det blir inte helt lätt att ta sig upp. Det är här: Skala Eressos, Lesbos, längtans plats, där svaren på alla frågor och all väntan skall infrias.
Hon är en av dem som är här för första gången.
Kom än en gång, befria mig från mina bekymmer. Uppfyll det mitt hjärta åtrår.
Och där går hon – en annan hon – upp från vattnet, in bland husen. Gruset har svårt att lossna från hennes fötter. Barfota korsar hon stenläggningen på väg tillbaka till sitt hotell. Hon går hand i hand med en kvinna, också hon en ständigt återvändande besökare. Och efter dem går den hemlösa katt, med teckning som en grånad tilltufsad leopard, som denna gång valt ut dem. Är det tionde gången de är här? Varje år slår festivalen upp sina portar. Det finns knappt någon plats för sömn. De måste öppna luckor i tiden, av heta timmar, siesta, av slummer bakom vita gardiner, mellan vitsolkiga sandiga lakan.
Kvinnorna är så många; vi är så många, hundratals… Här råder frid och tyst överenskommelse och fest där varje kvinna är en utvald gäst. Här råder lesbiskhet, här råder Lesbos, ett lesbiskt samförstånd. Här härskar vi frihet: vårt vi. Vart ska vi vandra? Hon går planlöst av och an genom gränderna, över den vackra gråbruna marken, de oregelbundna stenarnas trianglar och romber. Här behöver ingen någon plan. Dagar och nätter kan ostraffat gå in i och ut ur varandra. En kedja av mörker och ljus. Hon slinker in på utomhusbion Sappho Cinema. Vännerna finns redan där. Att sitta stilla länge bland myggsvärmar och mörker när värmen dallrat undan gör henne stel och kall, valhänt. Men att låta allt medvetande sugas in i den jättelika skärmen under bar himmel, det har gjort henne gott. Nu väntar dansen, många danser, med kvinnor, väninnor, älskarinnor, på Den Tionde Musans hak.
»Du måste sjunga in din beställning till henne!« gastar en främling och kastar sin överkropp av och an intill bardisken. Alla dansar med alla. Gäster dansar med barten- dern, språk dansar tvärs över språk och ordet blir banalt och borta; här är kroppen det största och mest gångbara språket.
Ja. Jag sjunger in min beställning. Hon står där, och hon tvekar inte länge. På tröskeln till dansen,
dansgolvet på torget, som snart ska ta oss alla i besittning. Här är vi i majoritet. Inte ens ordet hetero behöver finnas, för här är de för en gångs skull i minoritet. Det här är en värld, från ena strandkanten till den andra, från havsbrynet och upp till bergets fot, som är vår. Sinnevärlden, tänker hon och vet att här, i Skala Eressos, Lesbos, har sinnevärld och idévärld flutit samman.
Jag säger att vackrast är det vi älskar. För var och en är detta lätt att förstå.
Här är Sapfo himmel och hav. Hennes silhuett har huggits ut ur den karga stenen, som ställts inför havets och himlens branter. Där sitter hon än, med sin lyra. Statyn har fått liv, och dikterna viskas inte längre, mumlas inte längre. De skriks och sjungs av vågornas hjärtslag mot en civilisations söndervittrande sockel.
Ty hon som vida överträffar alla andra i skönhet…
Ja. Och hon står där hon står. Kvinnorna dansar. Kvinnorna festar. Hon är en av dem; ingen av dem ifrågasatt eller sönderfrågad. Här finns inga presentationer, utöver den som berättar vem hon verkligen är; här behövs inget »jag-är-lesbisk-och-det-ska-du-inte-ifrågasätta«. Danserna; riterna pågår. Sapfo är stolthet här. En fackla som lyser upp platsen. Sappho Estate, Sappho Travel, Sapfo i konstalabaster med lyran i högsta hugg… Men vi älskar henne. Älskar platsen, tack vare henne. Söndervittrande stenhus, vackra nyrenoverade stenhus, isblåa träluckor, uttorkad flodbädd, nerfallna söndertrampade fikon, tilltufsade katter och linkande strykarhundar. Fast hundarna som far illa har blivit allt färre nu, tack vare kvinnorna, de bofasta, som tagit sig an dem, i allt större skala. Sköldpaddorna som simmar i floden, en frid och en långsamhet där i floden, vattnets gröna skum, dillen växer vilt, getterna bräker i hagarna, med tjuder kring fötterna mot rymning.
Vi möts i musiken. Vi möts i ett möte. En sen måndagkväll äger fullmåneceremonin rum, vid fullmåne, längst bort på stranden, inunder klippan som i motljus liknar en tillbakalutad kvinnoprofil.
Vi tar alla varandras händer. Vi samlar allas krafter; att stärka det kvinnliga, att låta styrkan slå rot. Och senare, ett par kvällar senare: eldceremonin, mitt ute i sanden, i mitten av stranden: du tar de vanor som inte längre gagnar dig och låter dem brinna, förbrännas, och blir sedan den du är. Om det är så enkelt? Det vet hon inte. Symbolerna står mellan henne och världen, som spegelklot vari glöden speglas. Det signifikanta. På museet; i museets dunkla vrår bakom kyrkan talar en kvinna hetsigt i tele- fon med Mytilini: var är myntet, myntet med prägling av Sapfos bild och namn, myntet, sänd genast tillbaka det hit till oss…
Hellre skulle jag se hennes ljuvliga gång och ansiktets strålande klarhet…
Hon kammar ut sitt långa hår. Hon stryker huden på sin nyss rakade hjässa. Hon stapplar ut i klänning, fotsid, svepande. Hon springer, på jakt, i urblekta fransiga shorts. Hon kommer från Berlin. Hon kommer från Barcelona. Från Haparanda kommer hon. Och hon är från Aten. I Köpenhamn driver hon en bar med sin fru. Från alla platser och ingen. Vi kommer från världen. Och vi äger den.
Och vattnet sluter sig kring henne, samma vatten som kring Sapfos kropp för två och ett halvt årtusende sedan. Årtusendena avlöser varandra. Men här råder kvinnorätt. Väninnorna viskade i hennes öra att på den här ön, ön med namnet Lesbos, råder kvinnlig arvsrätt, och kvinnliga ägandeförhållanden, enligt en grundmurad, inofficiell tradition. Varför visste jag inte detta? Tystnad står kompakt kring äng och hav, kring gränder och mellan grässtrån. Taggtråd rispar hennes bara knän, så som de färgar getens nos med blod och rost. Män kan inte ta hand om något, de köper upp och spelar bort… säger väninnorna, och nu är rösterna inte längre en viskning. Men tala högt om oss, låt rösten ljuda som musik från diskoteket…
Att värja sig för tungans tomma prat när vreden sprider sig i bröstet.
Vi befinner oss långt långt bort från civilisationen, Skala Eressos, som om vi vore ute ur patriarkatet redan, på väg in i nya paradis. Det finns inget bättre ord, även om platsen paradiset inmutats av de kristna, som en gång fördömde henne, och ville gömma henne, Sapfo. Vi tog vår rätt. Vi gjorde allt vi velat, liksom i ett hål i verkligheten, en död vinkel där den hisnande buktens heta vita stränder breder ut sig. Du får sträcka ut din hand och säga hej. Natten, festen, slutar aldrig. På tionde musans kafé: röster som vävs in i röster, in i en famn där ensamheten upplöses. Återta paradiset. Hennes famntag, hon som lät platsen ge oss vårt namn.
Jag säger dig, man kommer att minnas oss i framtiden.
*******************
Citaten av Sapfo som finns insprängda i texten är hämtade ur boken Sapfo – dikter och fragment, som utgavs av Ordfront och FIB:s Lyrik-klubb 2005. Tolkningarna är gjorda av Vasilis Papageorgiou och Magnus William-Olsson.
