host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • Ideala Offer?

    Text Anna Nordqvist & Suzann Larsdotter

    Bild Zaira Perdigon

    Det var på ett nätcommunity, med fokus på sexuella kontakter, som den 16-åriga tjejen och den 32-årige mannen fick kontakt.

    De bestämde sig för att träffas för att ha en BDSM-session där han skulle vara den dominanta och hon den undergivna. I chatkommunikationen med mannen uppgav 16-åringen att hon snart skulle fylla 18 år och mannen såg »ingen anledning att tvivla på det«. Efter helgen som de tillbringa hemma hos mannen, får en vän till 16-åringen se blåmärken på hennes kropp. Vännen anmäler händelsen till polisen och en utredning drar igång. Mannen tas in på förhör och får redogöra

    för vad som hänt när han träffat den unga kvinnan. Det leder till att han åtalas, bland annat för att ha slagit 16-åringen på rumpan och låren med handen och en rotting. Han ska också ha slagit henne på underlivet med handen och en trälinjal och satt fast klämmor i hennes bröstvårtor.

    Snart är diskussionen igång – en fällande dom skulle kunna få stora konsekvenser för så gott som alla BDSM-utövare i Sverige. Den feministiska debatten låter inte vänta på sig, men frågan är om den omfattade de utmaningar som fallet innehöll: Hur hanterar rättsväsendet fall med våldsamt sex? Hur och var går gränsen för samtycke?

    En komplicerande faktor var att 16-åringen tidigare haft ett självskadebeteende. Självskadebeteendet gjorde, menade åklagaren, att hon inte var medveten om vad hon gav sig in på – eller att hon kanske använde mannen som ett redskap för att fortsätta skada sig själv. Tingsrätten i Malmö finner det dock inte bevisat att hon led av ett svårt självskadebeteende vid tiden för gärningen. Domstolens samlade bedömning är att misshandeln inte ska betecknas som grov och att 16-åringens samtycke var frivilligt och uttryckligt. Mannen frikänns. När domen sedan överklagas i september i år, går hovrätten på tingsrättens linje, och konstaterar att parternas kommunikation före gärningarna starkt talar för att 16-åringen ville bli utsatt för våld och att 16-åringen haft möjlighet att när som helst återkalla sitt samtycke. Enligt hovrättens bedömning finns det heller inget som tyder på att mannen skulle utnyttjat hennes självskadebeteende. De gör heller ingen värdering av att det skulle finnas olika samtyckesåldrar för olika sorters sex eller att handlingar som sker inom en långvarig relation ska bedömas på något annat sätt än handlingar i tillfälliga relationer.

    Malmöfallet fick radikalfeminister och BDSM-utövare att flytta ut i varsin ringhörna. För de förstnämnda stod slaget om vilket skydd lagen kan erbjuda en ung flicka med självskadebeteende från en ansvarslös och sadistisk man. För BDSM-utövare och sexradikaler var det en principfråga: Går det att i efterhand upphäva ett samtycke? Eller: Är samtycket i lagens mening ointressant, om den finner att leken kan jämställas med misshandel? Kritikerna pekar framförallt ut tjejens unga ålder, åldersskillnaden samt att 16-åringen tidigare haft ett självskadebeteende, som punkter som borde ha räckt för att döma mannen.

    Dagens Nyheter kallade på ledarplats domen för »en feministisk seger« och menar att visst kan man föreställa sig en maktobalans mellan en 32-årig man och en tonårsflicka, men att denna obalans inte på något sätt är unik utan finns i en rad andra tänkbara relationer. Ur ett feministiskt perspektiv hade en fällande dom varit förödande, skriver man. Den hade sagt att kvinnor, trots att de har åldern inne för sex, inte vet sitt eget bästa (25 september 2011).

    Sveriges Kvinno- och Tjejjourers Riksförbund, SKR, gick ut i hård kritik mot DN:s ledare och menar att det tvärtemot rör sig om ett feministiskt bakslag. I SKR:s perspektiv är det omöjligt att föreställa sig att den 16-åriga flickan verkligen gett sitt samtycke, och sökarljuset riktades mot mannen: »Vad är det som gör att en vuxen man söker upp en ung tjej för att slå, kissa på och låsa in henne för sin egen sexuella njutnings skull? Varför ifrågasätter inte samhället, eller DN för den delen, den typen av sexuella preferenser?« skriver ordföranden Carina Ohlsson och förbundssekreteraren Olga Persson (11 oktober 2011).

    Den anarkafeministiska författaren och debattören Kajsa Ekis Ekman samlade ihop dem som tycker att domstolen gjort en riktig bedömning under epitetet »liberaler«.

    »Mannen friades – hon hade ju skrivit på ett kontrakt, alltså ville hon det själv.

    Detta fick landets liberaler att kasta sig över datorerna och skriva om hur bra det var att han hade friats. De hävdade självbelåtet att de naturligtvis bara försvarade hennes fria vilja och inget annat« (City 12 maj, 2011).

     

    Latheem Nair-Gabriels

    Latheem-Nair Gabriels

    Går Det att samtycka till att bli misshandlad? Kan man få en persons samtycke till att bli utsatt för ett visst våld, och sedan ändå bli dömd för misshandel? Går det att behålla sin trovärdighet som offer för sexuellt våld, när det i rättegången kommer fram att man tidigare gått med på att bli piskad och upphängd i taket?

    Ur juridisk synpunkt går gränsen för hur mycket våld en person kan samtycka till någonstans mellan ringa misshandel och normalgraden av misshandel. Generellt brukar sägas att slag med öppen hand (örfil) är ringa misshandel medan slag med knuten hand utgör misshandel av normalgraden.

    Att samtycka till våld är dock långt ifrån ett främmande koncept i vårt samhälle. Inom sporter som boxning eller ishockeyantas utövarna automatiskt ha samtyckt till ett visst mått av våld så länge det sker inom gäl- lande regelverk. Detta gör att gärningar som i vanliga fall skulle rubriceras som misshandel anses rimliga eftersom de fyller en funktion som accepteras av samhället. Risktagande ses här som »en del av spelet«, vilket gör att den som exempelvis tacklar en annan spelare på plan går fri från ansvar. Den juridiska termen för denna företeelse är »social adekvans«.

    När det istället gäller sexualitetens arena blir det genast svårare att slå fast vad som ses som socialt adekvat och accepterat av samhället. Diskussionen kring Malmö-fallet är ett tydligt exempel på hur mycket svårare och mer komplext det är att hantera våld och dominans i sexuella sammanhang – både för samhället, den feministiska diskussionen och rättsväsendet.

     

    Många som följde Malmö-fallet hade säkert hoppats på att gränserna för hur mycket våld man kan samtycka till i BDSM-sammanhang skulle klarna, men frågan är om det blev så? Även om det finns ett resonemang i tingsrätten som säger att just här har man bedömt misshandelsgraden som »normalgrad« lämnas andra svåra gränsdragningar därhän.

    Ur domen: »En utgångspunkt för regleringen av samtycke som ansvarsfrihetsgrund är att en individ, så länge vissa förutsättningar är uppfyllda, själv måste ha rätt att bestämma över sin person och att denna självbestämmanderätt inte utan vägande skäl bör begränsas av samhället. En av förutsättningarna för giltigt samtycke då det gäller misshandelsbrott är att samtycket inte kan avse alltför allvarlig misshandel och att samtycke till vad som är att beteckna som grov misshandel i allmänhet inte bör medföra ansvarsfrihet för gärningsmannen. Tingsrätten har ovan funnit att den misshandel målsäganden samtyckt till, vid en samlad bedömning är att rubricera som en misshan- del av normalgraden«.

    Förutom att ta ställning till det specifika fallet är frågan fortfarande vilket utrymme som finns när det kommer till samtyckande mellan två vuxna som ägnar sig åt sex med våldsinslag och redskap? Våld med tillhyggen betraktas i regel som grovt och ingen vet säkert hur utgången blir för liknande fall i framtiden.

    En annan viktig aspekt av diskussionen kring samtycke är vår syn på offer och hur starkt kopplat det är till kön. Kvinnor krävs på skötsamhet och sexuell återhållsamhet, och så länge de lever upp till dessa ideal är de goda, trovärdiga offer. Kvinnor som ägnar sig åt BDSM kan få svårt att hävda sig i de fall de blir utsatta för våld. De kan också få sin egen vilja ifrågasatt. I Malmöfallet har man inte tagit särskilt stor hänsyn till den unga kvinnans egen berättelse utan i första hand gått på mannens utsaga. Hans berättelse ansågs trovärdig och tillförlitlig, och stämma med bevisningen. Hennes gjorde det inte. Hon hade inledningsvis sagt till polisen att hon blivit bortrövad och våldtagen av tre män, en historia som aldrig kunde styrkas. Detta påverkade domstolens bedömning av hennes trovärdighet. Det går bara att spekulera i orsakerna till att 16-åringen lämnade uppgifter som inte stämde med bevisningen. Frågan här är kanske vad vår syn på offer gör med människor vars offerstatus sätts på prov?

     Den norske kriminologen Nils Christie beskriver det ideala brottsoffret utifrån en rad kriterier. Offret ska dels vara svagt, exempelvis en äldre kvinna eller ett barn, det ska vara involverat i en respektabel aktivitet samt vara på väg till en plats som hon eller han inte kan förebrås för. Gärningspersonen ska vara i överläge och ska kunna beskrivas i negativa termer. Gärningspersonen ska också vara okänd för offret. Offret ska också ha tillräckligt med inflytande för att kunna hävda sin »offerstatus«. Det ideala brottsoffret väcker empati och medkänsla och anses ha varit med om någonting som denne inte kan belastas för och befrias därför från ansvar. Med andra ord, en svart-vit syn på offerskap, vanlig i populärkultur, inte minst filmer.

    Kajsa Ekis Ekman menar att det inte är offerbegreppet i sig som skuldbelägger utan det tabu och förakt som omgärdar det. Ordet offer har fått en ny innebörd, menar hon. Det handlar inte längre om att man varit utsatt för något utan ses som en inställning man själv väljer. Men vad är det som är så fult med att vara ett offer? Vad är det som är så fult med att vara svag?, frågar hon sig i tidskriften Våga se, nr 3 2011.

    En förklaring kan vara det som etnologen Bo Nilsson menar, att offerskapet ofta ställs i förgrunden och förväntas dominera individidens liv. Inte minst gäller detta våldtäktsoffer eller personer som utsatts för andra former av sexualbrott. Den drabbade ska på något sätt visa att händelsen satt starka spår. Den som har varit utsatt för övergrepp förväntas dels genomgå någon form av kris och dels ha en viss återhämtningsperiod, med synliga tecken på offerskap. Tiden för återhämtning innebär också ett begränsat livsutrymme och förväntningar på vad som är lämpligt att göra och inte. En allt för snabb återhämtning, som att efter ett rån eller en våldtäkt snabbt vara »ute i svängen igen«, innebär ett brott mot vad som förväntas av ett offer. Men ingen vill ju vara »bara« offer.

    Många är medvetna om att offerbegreppet bär på associationer till någonting skadat, passivt och maktlöst, och föredrar därför termer som överlevare eller person (till exempel »person som lever med hiv/aids«). Det är också lösningen på ett identitetspolitiskt problem, menar Nilsson. Ju mer man i politiska syften betonar svårigheterna med att vara offer, desto besvärligare blir det för enskilda att odla en identitet bortom rollen som drabbad och missgynnad. Det finns dock perspektiv som betonar annat än det negativa och som pekar på att livsförändringar och kriser många gånger ligger till grund för psykologisk utveckling.

    »Vi vill inte se offret. Det gör för ont. /…/ Problemet är bara att för att kunna bearbeta ett trauma som sexuella övergrepp måste man konfrontera det som gör ont. Och kan- ske något av det svåraste är att våga erkänna att man varit svag. Att någon gjort en illa«, skriver Kajsa Ekis Ekman i Våga se (citatet kortat).

    Kort sagt: Offerbegreppet är mångfacetterat. Och laddat. Kanske ligger problematiken inte i benämningen, i att just ordet offer fått en negativ klang och borde ersättas med andra mer positivt laddade ord, utan om att offerrollen är för snäv. Att den är ett manus så detaljerat och ouppnåeligt att få människor lyckas leva upp till den och få åtnjuta den eventuella hjälp och de rättigheter som ett offerskap kan medföra.

    I Malmö-fallet lämnas som sagt diskussionen kring gränserna för våldsamt sex, BDSM, därhän. Kanske har diskussionen i efterhand undvikits på grund av en rädsla för att hantera undergivenhet kopplat till femininitet, eller kanske handlar det om kvinnans unga ålder? I fallet fanns också uttalanden om att parets tillfälliga relation var en försvårande omständighet. Bland BDSM-utövare väckte detta frågor om utlevnad på klubbar som SLM (Scandinavian Leather Men, en sex- klubb för läderbögar).

    Malmö-fallet ställde feminister mot BDSM-utövare, en kontrovers med spår långt tillbaka i den feministiska historien, i en fråga som varit aktuell sedan det sena 1970-talets »sex wars«: den heta debatten mellan antiporrfeminister och sexradikala feminister i USA.

    – Den rådande uppfattningen är att BDSM-utövare inte är riktigt friska. I samtal med våldsutsatta kvinnor, som också ägnar sig åt BDSM, utgår man alltid från att kvinnan inte gillar BDSM egentligen, utan använder det som ett självdestruktivt beteende.

    Så säger en person som i sin profession möter brottsoffer som utsatts för våld i nära relationer. Hon vill inte ställa upp med sitt namn i tidningen eftersom frågorna är »kontroversiella« på hennes arbetsplats. Hennes uppfattning är att det ofta inte anses okej att ägna sig åt BDSM om man är ett offer för mäns våld mot kvinnor.

    Emma Wieslander som sitter i RFSU:s för- bundsstyrelse och ingår i RFSU Stockholms BDSM-grupp, beskriver några av samtidens fördomar om BDSM-utövare:

    – Det är lättare att acceptera BDSM inom en samkönad relation, eller i en olikkönad relation där kvinnan är den dominanta. Många fördomar utgår ju från att BDSM reproducerar och förstärker patriarkala mönster, snarare än att vända på dem och leka med dem, säger Emma Wieslander.

    Den radikalfeministiska kritiken av BDSM nu, precis som under 1970-talets sex wars, utgår från att det återskapar ett manligt dominansbeteende. Att all sexualitet är påverkad av de patriarkala strukturerna och att ett medgivande från den undergivna är strukturellt omöjligt och etiskt irrelevant. I förlängningen innebär detta att ett brottsof- fer som utsatts för handlingar mot sin vilja inte heller antas kunna fatta beslut om att delta i andra – frivilliga – BDSM-aktiviteter. Tolkningsföreträdet tas ifrån ett sådant offer.

    Emma Wieslander säger sig inte ha träffat någon kvinna som lever som undergiven i en långtgående dominansrelation och inte sam- tidigt är väldigt dominant på andra arenor, exempelvis i sitt yrkesliv.

    – En del i det som kallas den patriarkala kulturen handlar ju om att en antingen är stark eller svag. Men det finns inga människor som bara är antingen eller. Många personer som är otroligt starka och dominanta har också ett behov av att vara små och sårbara, att hitta den balansen av att både vara stark och liten, menar hon.

    För henne handlar BDSM om fördelning av makt och hon poängterar att den undergivna har lika mycket makt som den dominanta.

    Att delegera uppgifter och beslutsfattande betyder ju inte att man förlorar makt. Många tycker att det kan vara skönt att ständigt slippa ta ansvar. Det kan handla om att slippa vara tankeläsare och ta »hänsyn« till saker som kanske egentligen bara är normativa gissningar. Istället går det att skapa en rak kommunikation, både i det sexuella och i det vardagliga.

    När det gäller frågan om vad det går att samtycka till menar Wieslander att det inom BDSM-världen, precis som i andra sammanhang, naturligtvis kan uppstå situationer som kan placeras i gråzonen mellan samtycke och övergrepp. Själv var hon aktiv i twittertråden #prataomdet.

     

    Roxxie

    Roxxie

    – Vi behöver ett språk för att prata om sexuella situationer. Det var ju det hela #prataomdet-kampanjen handlade om.

    Att följa BDSM-världens honnörsord safe, sane och consensual borde göra det lättare att just prata om det. I BDSM-sammanhang finns det en befintlig struktur för att underlätta kommunikationen. Det finns språk för att undvika att gränser överträds. Vi pratar redan ganska mycket om det. Att ta hänsyn och att ha en god kommunikation är lika viktigt överallt, inte bara i BDSM-världen, menar Emma Wieslander.

    – Att säga att all BDSM är att skada den undergivne eller masochisten är lika onyanserat som att påstå att alla vaginala heterosexuella samlag är våldtäkt. Uttrycken kanske ser liknande ut, medan de i själva verket är varandras motsatser.

     

    Print Friendly

    6 kommentarer till “Ideala Offer?”

    1. Annica skriver:

      Hej
      Som aktiv inom bdsm sedan många år och medlem på communityn Darkside har jag med mycket blandade känslor naturligtvis föjlt ovanstående brottsmål och andra som förekommit under året.
      Jag är övertygad om att vi tyvärr kommer se allt fler brottsmål där meningarna går isär huruvida det var lek enligt överenskommelse mellan två vuxna parter eller övergrepp/misshandel utan samtycke från den ena parten. Det här är ett juridiskt problem jag inte går in på här.
      Däremot bör vi öppet tala om de unga flickor med självskadebeteenden som verkar blir allt vanligare i vår sfär. Eller har de alltid funnits, är flertalet undergivna/masochsister sedan tidigare självskadare?
      Och till det som för mig är den brännande frågan, är ett barn verkligen redo att fatta beslut om att ”jag vill bli skadad av någon annan”? Visst, den undre gränsen för sexuell samvaro är 15, men här handlar det faktiskt inte ”bara” om sex utan att man medvetet utsätter sig själv för misshandel!!
      Jag anser att det borde finnas en 18-årsgräns för bdsm utövande, vad tycker ni???
      Annica

    2. Rev. Smith skriver:

      @Annica: Det finns en del problematiska frågeställningar du gör.
      1) Om personer med självskadebeteende (för kön spelar väll ingen roll i den frågan?) får/bör utöva BDSM.
      För är det inte lika troligt att personer med en förtryckt masochism försöker att utleva sin sexuella läggning på andra sätt? Som en annan form av onani som exempel. Ytterliggare ska man verkligen frånta personer med självskadebeteende sin bestämmande rätt över sin kropp, speciellt om självskadebeteendet _inte_ är självmordsförsök? Om svaret är ja, ska vi då inte se med samma ögon på t.ex. överviktiga – att förvägra dem att köpa läsk, alkohol, socker och fet mat? Om vi inte slutar där, var drar vi då gränsen så att man faktiskt kan prata om självbestmmande över kroppen över huvudtaget?

      2) Man försökte tidigare med 18-års gräns för homosexuellt utövande, med ungefär samma argument. Jag är personligen övertygad om att 15-åringar som ger sig in i BDSM-världen (och den homosexuella för den delen) vet mycket väl vad de ger sig in i. Inte minst nu när information finns så väl tillgänglig.

      3) Jag är nog inte lika övertygad som du att det kommer bli så värst många fler fall med BDSM-relaterade kontroverser. Framför allt eftersom män i vanliga fall inte kan anmäla en kvinna för sexuellt ofredande/våldtäckt inte tas seriöst av svenskt rättsystem och kvinnors sexualitet (speciellt om den är alternativ) har stigmatiserats av såväl konservativa som feministiska krafter så pass länge. Och lyfter vi blicken från det heteronormativa perspektivet, ser vi att anmälningsbenägenheten bland homosexuella är väldigt låg i sådana här och likartade ärenden.

      4) Slutligen tycker jag det är märkligt att du gör ett likhetstecken mellan undergiven och kvinna, när det vanliga (i Sverige och resten av världen) är att män är undergivna (eller switch med dragning åt det undergivna hållet). Hade du frekventerat på Darkside ett längre tag ( eller tryckt på ”slumpa knappen” några gånger) så skulle du se att en övervägande majoritet är just män och undergivna (och söker en dominant kvinna, vilket är det ovanligast inom BDSM-världen).

    3. annica skriver:

      Hej
      Besvarar dina frågor med följande tankar
      1)Självskadebeteende är naturligtvis inte könsbundet men enligt alla studier vanligare hos flickor.
      Redan idag fråntas BARN bestämmanderätten över sin kropp när de utför fysiskt destruktiva handlingar som t.ex anorexi/bulimi, självskada o.s.v. Vi kan väl ändå vara överens om att det i huvudsak är ett tecken på att barnet i de flesta fall inte mår bra ?!

      2) Jag är tvärtemot dig fullständigt övertygad om att de flesta 15åringar inte har en aning om vad de emotionellt ger sig in på om de börjar med bdsm.
      Herregud, vi pratar om barn !! Tonåringar vars känslor växlar från ena sekunden till den andra, känslor de inte själva kan styra över och heller inte hantera. Hur tror du en, vanligt förekommande bland ug, crasch skulle kunna påverka dem???
      Information är fantstiskt, man kan få svar på många frågor och rent teoretiskt sätta sig in i vad som händer. Men hur man själv reagerar, det vet man inte!! (Dessutom, hur kommer det sig att folk börjar röka, äter fel mat eller missbrukar, information om hur farligt det är finns tillgänglig överallt)

      3) Vänder på frågan, hur mång brottsfall med bdsm anknytning fanns det före 2009??
      Hur många utövare fanns det på DS 2009?
      Öppenheten runt bdsm ökar hela tiden, fler vågar söka sig till vår värld. Det innebär också att fler kommer våga anmäla när det inte längre är samtycke utan rena övergrepp. Jag känner personligen ett antal kvinnor på DS som utsatts för övergrepp utan att anmäla förövaren, det kan handla om skam, rädsla, eller helt enkelt det oerhört känslomässigt svåra i att anmäla ett övergrep. Och det handlar om VUXNA kvinnor!!

      4) Jag gör inget likhetstecken mellan kvinna och ug.

    4. hecate skriver:

      Jag är medlem på Darkside sedan några månader och tycker mig se vissa mönster. Det tydligaste är att unga BDSM-utövare tas på mindre allvar om de är/tros vara undergivna. Många jag stöter på tycks utgå från att man är ”hela världens lilla slyna”. Detta verkar vara ett stort problem både för killar och tjejer.

      En annan sak jag reagerar på är hur man bland dessa kommentarer föreslår åldersgräns för bdsm. Om vi skulle anta att unga människor inte är mogna för att ta beslut om BDSM när de är 15 borde de inte heller vara mogna att ta beslut om sex alls, det är ett heteronormativt sätt att se på saken om man utgår ifrån att människor ska tycka om penis i vagina. Med det menar jag att det kan säkert kan vara lika traumatiskt att för sent inse att man inte fixar ”vanligt sex” som att ångra att man frågade om en riktigt smisk på rumpan.

    5. Harley skriver:

      Hej,
      I likhet med Annica tror inte jag heller att alla unga vet vad de ger sig in på när de samtycker till BDSM. Darkside är ett fantastiskt initiativ, just för att man kan ställa frågor och diskutera med likasinnade den här sortens väldigt avancerade rollspel. Det är svårt att förutse hur känslan kommer att vara efteråt, även om man är äldre än 16, och det finns så mycket som kan kännas fel efter en session med någon som delar ens snäva intresse, men ingenting annat i övrigt; livssituation, generation, mm. Det är så mycket mer som spelar in än samtycke till vanligt sex, och för det anser jag att man absolut bör vara äldre, eller utöva med jämnåriga som någorlunda är på samma nivå. Jag försöker intala mig att färre saker kan gå ”fel” då, för hur avancerade kan tonåringar vara? Jag inbillar mig också att ”offerrollen” inte skulle upplevas lika drastiskt, som när någon som är ens dubbla ålder är i rollen som dominant.

      Jag är definitivt för att alla ska kunna välja fritt, men det förutsätter att alla är väl inbegripna med vad samtycker innebär; då menar jag inte bara den undergivna parten i rollspelet utan också den dominant/a/e. Tyvärr är jag ganska övertygad om att individens mänsklighet och tendens att tänka i första hand på sin egen njutning sätter käppar i hjulet för det sunda förnuftet – som att se till att man är i fas med den andre på fler än det sexuella planet, i synnerhet om motparten är mkt yngre, istället för att _inbilla sig_ att man är det, för att tysta ner rösten inom sig som säger något annat.

      I övrigt anser jag att utfallet av domen inte kunde bli något annat än det blev. Ett annat utfall hade varit absurt, med tanke på rådande lagliga gränser för samtycke till sex.

    6. Bob skriver:

      Harley: Du har verkligen fel. På alla sätt. I allt du säger.

    Kommentera