host=www.tidningenkomut.se

Komut-bloggen

Kom Ut läggs på is

Kom Ut tar efter nummer 2/2013 ett utgivningsuppehåll som varar resten av året. Om och på vilket sätt tidningen återuppstår efter det är ännu oklart. Anledningen till uppehållet är RFSL:s ...

Svar på Interfems öppna brev

Med anledning av händelser vid RFSL Stockholms årsmöte publicerade Kom Ut  ett öppet brev från Interfem, adresserat till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse.  Nedan publiceras ...

Öppet brev till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse

Med anledning av händelserna vid RFSL Stockholms årsmöte har vi skickat ett öppet brev adresserad till RFSL Stockholms styrelse och RFSL:s förbundsstyrelse samt till RFSL:s tidning Kom Ut. Vi h ...

Gifta – men snart skilda åt

    ...

Sverige utvisar Karim till Uganda

vid ett återvändande". När Karim fick det andra avslaget ville han inte leva längre. Men vänner fick honom på andra tankar och han blev i stället inlagd på sjukhus, där läkaren konstatera ...
  • Toppmeny

    • Prenumerera
    • Kontakt
    • Om kom ut!
    • Taltidning
    • Blogg
    • Annons


  • I ständig rörelse

    Dawn Cavanaugh, Cesnabmihilo Dorothy Aken’Ova, Stéphane Tchakam och Sarah Kihika.

    Vad är egentligen kolonialt i påståendet att hbtq-identiteter är en västerländsk export till Afrika? Vad får människor i Kamerun att skämmas över Sydafrika och hur hanterar en rörelse för lesbiska att allt fler medlemmar identifierar sig som män?

    Möt Dawn, Stéphane, Dorothy och Sarah – fyra tongivande aktivister i regionala afrikanska hbtq-rörelser.

    Text Emy Åstrand & Malin Nord
    Bild Jimmy Eriksson

    Kom Ut: Vill ni börja med att säga något om vilka frågor som är viktigast för er och som ni arbetar med just nu?

    Sarah: Vårt största problem är de högerkristna fundamentalisterna som använder Uganda som plattform för att sprida hat mot homosexuella efter att de förlorat kampen hemma i USA. De har manipulerat folk att tro att homosexualitet inte ingår i vår »kultur«, eller i »Afrika«, och de har lyckats mobilisera och indoktrinera unga människor och etablerat en antihomorörelse. Resultatet ser vi i lagförslaget att homosexuella handlingar ska vara förenat med dödsstraff, den så kallade Bahati-lagen. Samtidigt har vår lobbying mot lagförslaget varit lyckat.

    Dorothy: I Nigeria har regeringen för tredje gången lagt ett lagförslag om att förbjuda samkönat äktenskap, trots att homosexuella handlingar redan är kriminaliserat. Hbtq-rörelsen har kämpat för respekt och värdighet, inte specifikt för samkönat äktenskap, så jag tror att regeringen vill »hugga huvudet av ormen«. Innan rörelsen själv lyfter frågan: döda den. Hittills har vi lyckats att få dem att dra tillbaka förslaget varje gång.

    (Vid pressläggning har lagförslaget gått igenom i senaten och inväntar presidentens underskrift. Läs nedan om den fortsatta utvecklingen, och Dorothys kommentarer)

    Stephane: I Kamerun har arresteringar och trakasserier från polisen ökat de senaste månaderna. Några tror att det beror på presidentvalet som hölls 9 oktober. Att fängsla hbt-personer ses i Kamerun som något positivt, det är ett sätt för regeringen att vinna röster. En person blev nyligen dömd till tre års fängelse bara för att ha skickat kärleks-sms. Domarna är mycket homofoba och dömer utefter sina egna värderingar.

    Dawn: CAL (Coalition of African Lesbians) kämpar för att hålla ihop alla medlemmars olika förväntningar och samtidigt för att försvara vår position som lesbisk organisation. Sedan 2008 inkluderar vi även transfrågor och transpersoner i vårt arbete, det har varit en tuff resa. Många medlemmar som förut identifierade sig som lesbiska är nu transidentifierade, vilket har väckt viktiga frågor: Vad innebär det idag att vara lesbisk, i Afrika och i världen? Vad betyder det att vara en organisation som formades för att göra lesbiska synliga där ett ökande antal medlemmar identifierar sig som män? Detta brottas vid med. Just nu diskuterar vi mycket med våra medlemmar om hur CAL ska gå framåt.

    Vad säger ni andra om det, hur synliga är lesbiska i era rörelser?

    Dorothy: Vi har ofta känt oss svikna då många aktiva feminister verkar glömma bort att lesbiska faktiskt också är kvinnor. Diskussionerna har lett till att alla kvinnor, oavsett sexuell läggning, måste få vara en del av kvinnorörelsen. Problemet är att få in lesbiska kvinnor i den politiska sfären. Så snart de utmanar makten är det kört.

    Stéphane: Lesbiska har haft svårt att göra sig synliga inom rörelsen i Kamerun, men under det senaste året har kvinnor sökt upp vår organisation och sektionen som jobbar med lesbiskas frågor. Vi hoppas att den delen ska utvecklas och växa.

    Sarah: Att komma ut som lesbisk kvinna innebär att alla sociala relationer påverkas. Det hindrar kvinnor från att komma ut. Män har ofta större möjlighet att träffas, diskutera och organisera sig, men kvinnor är ofta mer bundna till det privata livet och det krävs en stor beslutsamhet för att bryta mot det.

    **************************************************

    Stéphane Tchakam

    Den enda journalisten i Kamerun som jobbar öppet med hbt-frågor. Verkar inom Alternatives Cameroun och Association de Défense des Homosexuels (Adhefo).

    Bor: Douala, Kamerun Ålder: 35 Antal år som aktivist: 5 år Intressen: Läsa, afrikansk musik, trädgårdsarbete – jag har en stor trädgård!

    **************************************************

    Vilken plats får frågor som rör trans där ni är verksamma?

    Sarah:Den ugandiska rörelsen i stort har begränsad kunskap, även om de mest basala sakerna, som skillnaden mellan sexuell läggning och könsidentitet. I Uganda har homosexualitet använts som ett paraplybegrepp även för könsidentitet. Vi i TITS (Transgender, Intersex, and Transsexual Uganda) försöker nu att titta på de speciella behov och utmaningar som trans- och intersexpersoner står inför.

    Stéphane: Självklart finns det transpersoner i Kamerun men vi möter dem inte inom organisationerna. Vi pratar om kön bara utifrån män och kvinnor. Det är först på senare tid som jag förstått att kön är väldigt komplext. Män som ser feminina ut anses bara vara bögar.

    Dorothy: En intressant sak är att det i vissa kulturer i norra Nigeria länge varit accepterat med transvestism. Dessa platser har fungerat som en fristad för andra alternativa sexuella praktiker och könsidentiteter. Innan sharialagar instiftades där hade det uppstått mötesplatser och en form av organisering hade tagit form, som också inkluderade sexarbetare.

    I många länder i Afrika är samkönade sexuella relationer förbjudna. Vissa menar att den allmänna opinionen i många länder inte är »redo« för att ändra dessa gamla lagar, ofta instiftade av kolonisatörerna. Hur stor betydelse har frågan om avkriminalisering för rörelsen?

    Dorothy: Avkriminalisering är en av de viktigaste frågorna. På grund av våldet mot hbt-personer kan vi inte vänta på samhällets förståelse, förövarna ska inte gå fria. Därför måste vi arbeta för att dessa lagar avskaffas.

    Sarah: Men när man jobbar med lagar måste man också jobba med samhällets attityder. Samtidigt måste staten skydda individer som är i minoritet. Därför är avkriminaliseringen väldigt, väldigt viktig. Vi har exempel i Uganda där hbt-personer attackerats men inte kan gå till polisen. Gör de det kommer deras läggning att avslöjas och polisen kommer att vara mer intresserade av det kriminella i deras sexuella handlingar än den förödmjukelsen de blivit utsatta för. I Uganda är vi inte redo för avkriminalisering ännu, som ni vet försöker man med Bahati Bill (ett uppmärksammat lagförslag om att kriminalisera homosexualitet, införa dödsstraff och angiverilagar, reds anm.) förstärka redan existerande lagstiftning som riktar sig mot hbt-personer. Vi försöker bekämpa lagförslaget och först efter att vi lyckats med det kan vi verka för avkriminalisering.

    Dawn: I Sydafrika ser allt så bra ut på papperet, här skrevs den välkända jämlikhetsklausulen in i den nya konstitutionen från 1996. Som rörelse började vi systematiskt arbeta för att ta bort alla diskriminerande lagar gentemot hbt-personer. Samhällets attityder har förändrats något, men inte på ett betydande sätt. Vi har svarta lesbiska tjejer i skolan som tvingats bort på grund av det stigma, mobbning, diskriminering och hat som de blir utsatta för. De blir utkastade från sina hem. Konsekvensen är att de inte kan avsluta sin utbildning och kämpar för att hitta jobb. Svarta lesbiska kvinnor från förorterna utsätts för extremt mycket våld. Våldtäkter och mord har ökat mot unga svarta lesbiska tjejer. Det är en slags galenskap som pågår just nu på kontinenten. Det är en reaktion på att rörelsen blivit starkare, ju fler människor som kommer ut, desto större verkar backlashen bli.

    Vad tycker folk annars om Sydafrikas liberala lagar?

    Stephane: I Kamerun skäms folk över Sydafrika, att det finns ett afrikanskt land som tillåter män att gifta sig med varandra. Synen på homosexualitet är väldigt motsägelsefull. Allt skylls på de homosexuella. Folk tror att om vårt land har ekonomiska problem är det på grund av homosexuella, om ditt barn inte kan få ett jobb är det för att de homosexuella tar de platserna. Samtidigt så ses homosexualitet som ett sätt att få makt i samhället, att det är bara för att du är homosexuell som du har fått det där fina jobbet. Folk tror verkligen att homosexuella bär hela ansvaret för hur samhället ser ut.

     **************************************************

    Dawn Cavanagh

    Verksamhetschef på Coalition of African Lesbians (CAL).

    Bor: Johannesburg, Sydafrika

    Ålder: 49

    Antal år som aktivist: Har verkat öppet som hbt-aktivist sedan 1994.

    Intressen: Jag tycker om att sitta tyst i solen, äta god vegetarisk mat och dricka rött sydafrikanskt vin.

    Om Cal: Det är en feministisk organisation som vill skapa politiskt utrymme för lesbiska kvinnor. Vi är också en panafrikansk organisation med medlemmar i flera länder på kontinenten. CALs websajt.

    **************************************************

    Det är först på senare år som biståndsmyndigheter i väst fått upp ögonen för hbtq-frågor i utvecklingssamarbetet. Men i Sverige är det fortfarande väldigt få insatser som rör hbtq-personers rättigheter som finansieras med biståndsmedel. Hur betydelsefullt är internationellt bistånd för era organisationers arbete?

    Stéphane: Inget arbete i Kamerun hade varit möjligt utan internationellt bistånd. Med hjälp av EU-pengar har vi haft möjlighet att öppna ett center dit hbt-personer med hiv kan komma.

    Dawn: Jag vill ta upp en annan aspekt av finansiering som handlar om att det i länder där homosexualitet är kriminellt också är förbjudet för en hbt-organisation att registrera sig. Det innebär rent praktiskt att de inte kan ta emot pengar (de kan inte ha ett bankkonto, inte rapportera tillbaka till givare etc. reds anm). Många organisationer måste ta hjälp av andra för att sköta det finansiella. Sådana sponsorarrangemang fungerar så länge hbt-organisationen håller på att formas, men när deras röster blir starkare och människor vill ha mer inflytande i beslutsprocessen uppstår problem mellan värdorganisationen och hbt-organisationen. Givarna måste bli mer strategiska och tänka utanför ramarna kring hur de kan distribuera pengar till rörelsen.

    Sarah: Det är exakt samma problem i Uganda. Men det finns ett par flexibla givare, exempelvis Open Society Initiative for Eastern Africa, som har försökt hitta andra vägar för att ge pengar direkt till hbt-organisationerna. Givare har också, i möten med regeringen, varit kritiska till deras inställning i hbt-frågor, och just nu verkar det som om de lyssnar på givarna.

    Stéphane: Vi upplever tvärtom att internationella givare är rädda för att gå emot vår regering. Efter att vi fick EU-pengarna jag nämnde tidigare, sökte vår utrikesminister upp EU:s ambassadör och gjorde klart att Kamerun inte uppskattar att EU ger pengar till hbt-projekt eftersom homosexualitet är kriminellt. Biståndet fick stor uppmärksamhet i media, vilket gjorde att våldet mot hbt-personer trappades upp.

    Har ni förslag på hur givarna kan bidra till att regeringen lyssnar på er?

    Dorothy: Givarna har helt andra möjligheter än oss att få till möten med regeringen. Vi får tjata i månader medan de får ett möte inom två dagar.

    Dawn: Det räcker inte med att enbart föra ett diplomatiskt samtal regeringar emellan och att ge pengar. Hbt-organisationerna måste få vara med och sätta agendan för samarbetet. Ett bra exempel på där intresse från givarna verkligen funnits, var då några av de nordiska ländernas regeringar 2009 bjöd in representanter från länder i både globala nord och syd till en konferens i Oslo. De fick ge råd till de regeringarna om deras planer och policier för arbete runt sexuella och reproduktiva rättigheter.

    Sarah: En annan viktig aspekt är att de internationella organisationerna för en tillbakadragen roll eftersom vi vet att regeringen förstår homosexualitet som något västerländskt. Det är bra att givarna låter lokala organisationer komma fram. Annars förstärks tanken kring att homosexualitet kommer från väst.

    **************************************************

    Cesnabmihilo Dorothy Aken’ova

    Jobbar på The international Centre for Sexual Reproductive Rights (INCRESE).

    Bor: Abuja, Nigeria

    Ålder: 48 år

    Antal år som activist: 16 år som organiserad aktivist.

    Inressen: Musik, dans och att läsa.

    **************************************************

    Möter ni fördomar från givare och andra representanter för internationella samarbeten?

    Sarah: Vissa av de personer som arbetar med de här frågorna har personliga fördomar, vilket gjort det svårt för aktivistgrupper att komma vidare och få support.

    Kan du ge ett exempel?

    Sarah: En organisation för sexarbetare i Kampala, Wonetha, försökte få en norsk organisation intresserade av en projektidé och där fanns en person som bromsade. Vi fick hitta ett sätt att komma runt henne. Det handlade om den här personens fördomar mot sexarbetare.

    Dawn: Vår syn är att sexarbetare måste få ha en lika självklar plats inom hbt-rörelsen som alla andra, en syn som givare inte alltid delar.

    Sarah: Svenska och norska regeringen verkar till exempel ha tagit väldigt tydlig ställning genom att inte ge pengar till projekt som inkluderar sexarbetare.

    I väst verkar det ibland finnas en oro över att de identiteter och kategorier som används av hbtq-rörelser världen över är skapade i en västerländsk kontext, och att det därmed blir en del av det koloniala projektet. Vad tänker ni kring det?

    Stéphane: Jag blir väldigt förvånad över de tankarna. Det är inte ett kolonialt projekt. Vi måste mötas och lära av varandra och det är viktigt att internationella rörelser öppet visar sitt stöd för hbt-organisationer i Afrika.

    Sarah: Våra regionala organisationer har egna verktyg för att diskutera hbt-begreppet, vi är inte beroende av de internationella organisationerna. Vi samarbetar internationellt för att vi vill och för att vi tycker det är viktigt. Det är helt klart att samkönade relationer och benämningar för dessa förekom långt före kolonialismen och att de inte var ifrågasatta, det är homofobin som exporterats från väst.

    Dawn: Oavsett om de här åsikterna om att vi tar på oss homosexuella identiteter kommer från en grupp feminister i väst eller från våra regeringar är det djupt förödmjukande. Vad de säger är att vi är en grupp människor i Afrika som inte kan tänka, att vi inte skulle vara kapabla att ifrågasätta oss själva och varandra. Det är såklart viktigt att vi alla ifrågasätter hur vi benämner praktiker och identiteter. Varför använder vi begreppet homosexualitet vid just den här historiska tidpunkten? Vilken är historien bakom ordet? Vad, om något förlorar vi eller vinner vi på att benämna hbt identiteter på det här sättet? Det här är en svår diskussion som måste behandlas på ett väldigt finkänsligt men ärligt sätt så att det inte skapar förvirring i rörelsen, lokalt så väl som på nationell, regional och internationell nivå.

    Jag tror att vi måste bekämpa de idéerna, att vi bara skulle sitta och vänta på att globala nord skulle komma och benämna oss och våra identiteter. Vi är kapabla att tänka själva. När jag säger att jag är lesbisk kommer detta ur en djup och medveten analys av vem jag är i världen. Jag följer inte en aktivist i Europa när jag benämner mig själv. Det är extremt patriarkalt och respektlöst att tro att vi är blinda efterföljare, vi är tänkare och aktivister.

     **************************************************

    Sarah Kihika

    Advokat med fokus på mänskliga rättigheter inom Transgender, Intersex, and Transsexual Uganda (T.I.TS Uganda) och aktiv medlem i The Uganda Association of Women Lawyers (FIDA Uganda).

    Bor: Kampala, Uganda

    Ålder: 32

    Antal år som aktivist: 5 år

    Intressen: Jag tycker om att läsa, möta nya människor, resa, se på tv och är en väldigt passionerad aktivist.

    **************************************************

    Till sist, vad hoppas ni på inför framtiden?

    Stéphane: Jag hoppas att homosexualitet inom några år inte ska vara ett brott.

    Sarah: Få fler människor att ansluta sig till rörelsen, att rörelsen ska samarbeta mer med andra organisationer, att den blir mer inkluderande.

    Dawn: Jag hoppas att vi som hbt-rörelse fördjupar vår analys av makt och privilegier, att vi börjar koppla ekonomisk orättvisa till förtryck av kvinnor och hbt-personer. Att vi ser vikten av att kämpa för social och ekonomisk rättvisa inom hbt-rörelsen.

    Dorothy: En värld utan diskriminering med en fungerande struktur som garanterar mänskliga rättigheter för alla oavsett kön, ålder, etnicitet, religion, sexuell läggning samt könsidentitet och uttryck.

     

    Afrika

    Afrika

    Print Friendly

    Kommentera