Kom ut!

Joyce Hunter var med och startade Harvey Milk High School på 1980-talet i New York, en gymnasieskola och sista utväg för skolkande hbtq-ungdomar.

Text Maria Yvell

Bild Jimmy Eriksson

Det är många som vill träffa Joyce Hunter under hennes korta besök i Stockholm. Hon är här för att delta i konferensen Ung och stolt – Att arbeta stärkande med unga hbt-personer som anordnas av RFSL Stockholm. För mig, som jobbar på Egalia – en fritidsgård för hbtq-ungdomar – är hon, med sitt mångåriga engagemang, en viktig förebild.

Många vill höra berättelsen om världens första gymnasieskola för hbtq-ungdomar, Harvey Milk High School i New York, döpt efter världens första öppna folkvalda politiker. Joyce Hunter var en av initiativtagarna till skolan för snart 30 år sedan. På den tiden arbetade hon på Institute for the Protection of Lesbian and Gay Youth (IPLGY) med att stötta unga homosexuella genom opinionsbildning och social verksamhet. Idag heter organisationen Hetrick-Martin Institute och bedriver en rad olika verksamheter riktade till hbtq-ungdomar mellan 12 och 24 år, bland annat Harvey Milk-skolan. Det var på IPLGY, som Joyce tillsammans med andra i personalen, i början av 1980-talet, la de första pusselbitarna till de metoder och arbetssätt hon nu är i Stockholm och delar med sig av. Det hela började i deras öppna verksamhet.

– Vi upptäckte att ungdomarna började dyka upp innan vi öppnade, trots att de skulle vara i skolan eller jobba på dagtid. Så vi samlade ihop dem och frågade vad som pågick. Då började de berätta, den ena historien efter den andra, om hur de blev mobbade och hamnade i slagsmål, utan att få stöd från varken skola eller lärare. En flicka berättade hur några killar på hennes skola hotade med att våldta henne eftersom hon var lesbisk. De kände sig helt enkelt säkrare ute på gatan än i skolan.

Ungdomarnas berättelser fick Joyce att växa i sin övertygelse om att något måste göras omgående. Målet blev att starta en egen skola. Så började arbetet, som två år senare ledde fram till att Harvey Milk High School öppnade 1985. Det var tydligt från början att skolan fyllde ett behov.

– Elever som tidigare hade skolkat eller inte alls varit i skolan, vissa under en väldigt lång tid, började nu att komma till skolan varje dag. De fick klasskamrater och nya vänner. Flera av de här ungdomarna trodde aldrig att de skulle fortsätta på college, men många av dem har gjort det.

Harvey Milk High. Bild: Katarina Stenquist

Skolans funktion blev helt enkelt att vara en säker plats för eleverna. Här fick de utrymme att utvecklas och lära sig utan att behöva vara rädda eller bli mobbade på grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet. En plats där ungdomarna inte behövde känna sig avvikande. Men det är inte bara skolan som är en osäker plats för ungdomarna, även hemmiljön kan kännas otrygg och Joyce berättar om rädslan många har inför att komma ut för sina föräldrar.

– Familjer lär ut hur det är att leva i en etnisk eller religiös minoritet, men ingen förbereder ungdomarna på hur det är att vara hbtq-person. Istället oroar sig föräldrar över hur deras föräldraskap ska ifrågasättas om det visar sig att deras son är homosexuell. En rädsla som går ut över barnen och internaliseras. Vi lär helt enkelt våra barn att hata. Och ungdomar inser i samma stund som de förstår att de är homosexuella att de också tillhör en hatad grupp.

När Harvey Milk High School startade bestod skolan av ett litet rum och en ensam lärare. Tvärtemot förhoppningen att den snart inte skulle behöva finnas kvar, har verksamheten växt under åren. Joyce berättar att de ungdomar som kommer till skolan ofta är ensamma och trasiga. Många är blyga och säger ingenting, andra är väldigt arga och flera av dem har fått diagnosen klinisk depression. Men när de hamnar i ett sammanhang där de bekräftas i sin identitet och får vänner som delar deras erfarenheter stärks de i sin självkänsla. När de sen avslutat skolan med godkända betyg känner de sig stolta över sig själva, skolan och sina lärare.

Eleverna kommer från hela USA och skolan är öppen för alla, men med fokus på att vara en plats för hbtq-personer. Skolan utgår från samma läroplan som övriga gymnasieskolor i New York. En skillnad är det pedagogiska arbetet med förebilder. Hbtq-personer som är forskare, författare och idrottare lyfts fram inom olika ämnen och kommer även till skolan för att få ungdomarna att förstå att de kan bli precis vad de vill. Förutom det är skolans pedagogik också att lyfta fram ungdomarnas historia för att visa att de är en del av ett större sammanhang.

– Det är viktigt att alla ungdomar får lära sig om sin egen historia. Har du elever som är homosexuella och latino, lyft då fram latinos som är homosexuella och som varit synliga genom historien. Det ger ungdomarna en känsla av stolthet och tillhörighet. Som förebild eller lärare kan man stötta ungdomarna i den de är. Det viktiga är att de förstår att de har ett värde så att de kan tro på sig själva. Men det är också viktigt att lära ungdomarna att respektera och ta hand om varandra, säger Joyce och lägger stor tyngd vid orden.

Viktigast av allt, något som Joyce återkommer till under hela intervjun, är att eleverna på skolan är starka och kan ta sig igenom allt. De rör sig framåt eftersom de, trots motstånd, vet att de har ett värde. Men det behövs också uppmuntran, kärlek och vägledning för att orka. Det är därför platser som Harvey Milk High School är viktiga.

En vanlig kritik mot separata verksamheter för hbtq-personer är att de leder till segregation och isolering. Joyce Hunter hävdar raka motsatsen. Att tillbringa tid i trygga miljöer stärker istället ungdomarna och många kan senare återvända till sina ursprungliga sammanhang. De lämnar helt enkelt offerrollen bakom sig och deras självkänsla växer av att befinna sig i bekräftande och kärleksfulla miljöer.