Kom ut!

Gloria Ossandón och Rolf Ossandón, mor och son som också är vänner.

Vänskap står ständigt i skuggan av familje- och kärleksrelationer. Trots att vänner är livsviktiga, det vet alla, inte minst hbtq-communityt. Följ med på jakt efter livslång vänskap.

Text Roger Wilson
Bild Jimmy Eriksson

Relationsanarkist? KK? Vald familj? Släktskapssystem? Älskare? Fyrklöverförälder? Eller kanske bara kompisar? Vänskapen är viktig för alla, men i hbtq-kretsar muterar den ofta till nya former. Vi skaffar barn med kompisar, bor i kollektiv med våra ex och skapar egna familjer där tajta vänskapsband får ersätta blodsband.

Avvikande. Annorlunda. Och ensam. Ungefär så brukar den klassiska uppväxten för en hbtq-person beskrivas. Den sexuella läggningen eller könsidentiteten som en mörk och skamlig hemlighet som inte kan delas med någon. Känslan av att vara onormal, till och med i den egna familjen – heterosexuell och normativ som den ju oftast är.

Kanske är det den där gemensamma erfarenheten av annorlundaskap som gör att många i hbtq-världen har en lite annorlunda syn på vänskap. Att ”få vara sig själv” är inte något självklart när man tillhör en minoritet. Tvärtom är det bara i avgränsade, säkra miljöer som många av oss känner att vi kan slappna av fullt ut. Platser där vi inte riskerar att få höra glåpord eller påhopp. Där ens livsval inte ifrågasätts, och där man slipper att pedagogiskt förklara för en okunnig heterofil hur ens kärleksrelation fungerar i sängen, eller varför man inte vill definiera sig som man eller kvinna.

Vänskap är nämligen viktig. Inte bara för den mentala hälsan, utan också för den fysiska. En australiensisk studie visade att nära vänner är viktigare än till exempel relationerna till familjen både när det gäller hur länge vi lever, men också förmågan att hämta sig efter sjukdomar, som till exempel cancer.

När homosexualitet fortfarande var straffbart i Sverige handlade mycket av homokulturen om att hitta säkra mötesplatser. Slutna sällskap och undanskymda klubbar där man kunde mötas och vara öppen kring sin sexualitet eller könsidentitet utan att behöva bli trakasserad av poliser. Idag är de trygga områdena snarare mentala frizoner. Miljöer och vänner som fungerar som en sorts sociala buffertar gentemot omvärlden.

En sådan frizon är RFSL Stockholms ungdomsverksamhet Egalia, en mötesplats för de mellan 13 och 20 som vill ”få en paus i normkaoset”. En plats fri från hetero- och tvåkönsnormer. Jojo Stenberg är verksamhetskoordinator och säger att många av de som kommer till Egalia redan tidigare har brutit sin sociala isolering genom att vara aktiva på nätet, där de på sina egna villkor kan testa olika identiteter och knyta kontakter. Men fortfarande finns behovet av en plats där man kan träffa andra, likasinnade.

- Det är grundläggande för en grupp som är osynliggjord att man behöver spegla sig i andra. Givetvis knyter en del djupa vänskapsband hos oss, men för andra kan vetskapen om att det finns andra som är likadana göra att man pallar vara öppen på till exempel sin skola eller i familjen. Då kan de gamla vänskapsbanden stärkas, eftersom man orkar vara sig själv.

De som är mest utsatta och isolerade är unga transpersoner. Där är okunskapen fortfarande stor ute i samhället och det saknas synliga förebilder. Dessutom finns det bara ungdomsverksamheter för hbtq-ungdomar i fem städer i Sverige. Det är ingen uppsjö av trygga platser precis.

Asanda Fanti och Miles Tanhira har nyss lärt känna varandra.

Ett annat sätt att skapa en plats fri från omvärldens normer är det som man brukar kalla för den valda familjen, den som till exempel professorn i kvinno- och genusstudier Kath Weston skriver om i sin bok Families we choose från 1991. Ett fenomen som framför allt är vanligt i hbtq-kretsar. Från början var det ett sätt att ersätta banden med den biologiska familjen, i en tid då man riskerade att bli förskjuten om man berättade om till exempel sin sexuella läggning. Men med tiden blev det allt mer ett sätt att jämställa vänskapsrelationer med biologiska band. Tanken är att man kan bygga sina egna familjer utifrån lust, snarare än genom de där pliktmässiga visiterna på bemärkelsedagar och släktträffar.

En annan variant är begreppet släktskapssystem (kinship) som till exempel queer-teoretikern Judith Butler använder. En term som inte bara inkluderar den biologiska familjen utan också vänner, tidigare partners eller älskare.

Nu är det förstås inte bara inom hbtq-världen man vill ha möjligheten att skapa sin egen familj. I en värld där de flesta fasta relationsbegrepp börjar bli allt mer flytande blir de valda familjerna allt viktigare, oavsett sexuell läggning eller könsidentitet. Det syns inte minst inom populärkulturen där tv-serier som Vänner, Entourage och Sex & The City alla bygger på tesen att kärleksförhållanden kommer och går, medan vänskap består. Till och med tv-serien Buffy the Vampire Slayer kan användas som ett exempel på en skildring av en ny typ av familjebyggande. Begreppet bromance lanserades också för något år sedan med en tillhörande dokusåpa. Ett försök att sätta ord på den icke-sexuella kärleken mellan två män.

Gunnar Kolbjer och Mattias Thornberg har känt varandra i tio år.

Ett annat sätt att försöka kategorisera vänskap på är kanske i termer av evolution. På kräldjursnivån finns ytligt bekanta och arbetskamrater som man pratar med på fikarasterna, medan det högre upp i evolutionsträdet finns de muterade versionerna. En sorts vänskapens X-Men – relationer med superkrafter. Där kan en vänskapsrelation mutera så till den grad att den kan utvecklas till ett familjeband. En företeelse som, lite oväntat, blivit ”vanlig” bland svenska politiker.

Just nu väntar riksdagsmannen Fredrick Federley (C) barn med en av sina tjejkompisar, medan Miljöpartiets partisekreterare Anders Wallner blev något av en posterboy för stjärnfamiljer när han fick barn med sin vän Anna Söderström. I ett stort bildreportage i Dagens Nyheter i mars i år fick vi följa deras son Abbe, och den familj som omgav honom – pappa Anders och mamma Anna, och så deras respektive pojkvänner Robin och Gustav.

- I princip har reaktionerna efter artikeln bara varit positiva, berättar Anders. Men visst fanns det de som själva levde i mer traditionella familjebildningar som var fundersamma innan barnet kom. Den mest klassiska frågan var väl ”men vill du inte skaffa barn med någon som du vill dela livet med”. Men det är ju precis det vi gjort.

För Anders och Anna var det främst en gemensam syn på hur de såg på familjer, barn och barnuppfostran som ledde till beslutet att skaffa barn.

- Vårt sätt att bilda familj är inte ett vaccin mot problem, men skapar inte heller några nya. Jag ser faktiskt fler farhågor med att ha barn tillsammans med någon som jag har en kärleksrelation med. Väldigt många par som skaffar barn gör slut under det första året som föräldrar, det är så påfrestande för kärleksrelationen. Med en vän känns det mer stabilt. Det är ju till exempel väldigt sällsynt att man gör slut med en vän.

Till viss del ger jag Anders Wallner rätt, vänskap är i allmänhet mer avslappnade än kärleksrelationer. Men samtidigt är det inte helt okomplicerat att vara vänner. Vad kan man förvänta sig av en vän, egentligen? Hur vet man att vänskapen är besvarad fullt ut? Att göra slut med vänner kanske inte är så vanligt, men det är också sällan vänskap manifesteras offentligt. Går ner på knä och frågar ”vill du vara min vän, tills döden skiljer oss åt?”. Ställer till med stor vänskapsceremoni i kyrkan, eller sätter in en kompisbild i tidningen. Den riktig gamla, vedertagna vänskapsritualen, att blanda blod är tyvärr stigmatiserad idag i hivskräckens Sverige.

Mimamsa Madheden och Marguerite Koss har varit tillsammans.

En bild av skillnaden mellan vänskap och kärlek ger den amerikanske bögförfattaren Edmund White i sin memoarbok City Boy. När han summerar sin ungdomstid i New York på 1960- och 1970-talet är det vänskaperna som han minns med mest värme.

”Jag har alltid satt ett högt värde på vänskap, men inte ens jag visste att det egentligen alltid är roligare att gå ut och bli full tillsammans med en vän än med en älskare. Kärlek är en källa till oro ända tills den förvandlas till tristess. Endast vänskap ger själen näring. Kärlek väcker höga förväntningar som aldrig blir verklighet, medan vänskapen existerar i nuet – förväntningarna på den har redan infriats. Kärlek är ett manus där några få teman upprepas om och om igen, och som vi har svårt att följa, trots att vi anstränger oss för att rätta oss efter dem. Vänskap är ett tillstånd som tillåter oss att göra vadhelst som faller oss in.”

Sara Lövestam och Anna Malmqvist har känt varandra i ett och ett halvt år.

Just frivilligheten inom vänskapen är central för relationsanarkin. En metod för att undvika den klassiska monogama tvåsamhetsnormen som uppfattas som begränsande, kravfylld och ofri. Extremt förenklat handlar relationsanarkin om att det borde gå att ha samma förhållande till sin/a partner som med sina vänner. Bort med kompromisser, skuld, svartsjuka och monogami helt enkelt.

Andie Nordgren drev en frågelåda om relationsanarki på nätet under namnet Dr Andie för några år sedan. På en knastrig Skypelina från Island, där hon bor nu, förklarar hon grunderna.

- Den stora frustrationen med monogama relationer är att det finns en uppsättning uppoffringar som man automatiskt ska göra när man går in i dem. Relationsanarkismen handlar om att ingen behöver tvingas in i en fördefinierad mall, utan att man ska kunna utforma relationen själv, så som man vill ha den. En relationsanarkistisk approach handlar om att man med varje person kommer överens om vad man förväntar sig av varandra.

Någonstans tycker jag att Andie sätter fingret på just det som jag, personligen, har haft lite svårt för när det handlar om vänskap. Att det inte finns några fasta regler eller klassificeringar.

Om man ska behandla kärleksrelationer som vänskap, så borde man ju också behandla vänskap lika seriöst som kärleksrelationer. Kanske är relationsanarkin också ett sätt att tydligt reda ut hur vänskapsrelationerna egentligen ser ut?

- Bara för att det finns en verktygslåda för att prata om de här frågorna, så är det inte alltid så lätt att använda den. För mig är vänskap en fråga om lojalitet. Sedan är det en styrkemätare i vänskap hur långt den lojaliteten går och vilka uppoffringar man är beredda att göra för varandra. Det kan vara svårt att utforma vad man förväntar sig av varandra explicit. Ytterst handlar det om logistik och tid. Varje relation kostar mer när man ska synka med arbete, geografi och tid och de relationer som funnits länge får ett större värde och blir svårare att ersätta, förklarar Andie.

Sofia Carlsson Tys och Joel Gedin har känt varandra i sju år.

Under arbetet med den här artikeln har jag haft en känsla av att vänskapen egentligen är underskattad i hela vår kultur. Det räcker med en titt i utbudet av självhjälpsböcker för att få en indikation om vad det är vi oroar oss mest över i livet. En enorm mängd böcker om dejting och kärleksrelationer. Ganska många om arbete och karriär. Men kanske bara en handfull om vänskapsrelationer. Trots att det i mörka stunder kan kännas lika avlägset med en BFF – en vänskap som varar hela livet – som drömmen om kärleksrelationen som varar.

Vänskap ska tydligen klaras av på egen hand, trots att vänskaper ofta är både längre och betydligt mer omväxlande och komplicerade än kärleksrelationer. Vid första anblicken kan hbtq-världen framstå som undantaget. En enda stor prideparad som på en gång både signalerar mångfald och gemenskap. Räddningen för alla de som kämpat med sitt utanförskap. Plötsligt får de tillgång till en sagoliknande värld, där alla kan vara sig själva men ändå bli accepterade. Det är först när man tittar lite närmare på paraden som man upptäcker alla underavdelningar. Och att det finns orsaker till att många går under olika banderoll. Att konflikter och motsättningar är minst lika starka inom homovärlden som utanför. Det är ju långt ifrån självklart att till exempel bögar är mer insatta i transfrågor än heteron.

Till Psykhälsans mottagning för hbt-personer i Stockholm kommer en del av dem som inte hittat sin plats i regnbågskollektivet.

- Just paraden är en symbol för gemenskap som många nämner. En del som kommer hit känner sig inte hemma i gayvärlden, utan beskriver en ensamhet. En brist på vänskap, även i hbtq-världen. Att den inte blir den frizon som de har hoppats på och längtat efter, säger psykoteraputen Margareta Gardner Olsson.

Hennes kollega Magnus Karlsson fyller i:

- Många säger att vänskapen är en bristvara på grund av att mycket handlar om sex. Det är enkelt att dejta på löpande band, men svårt att skapa varaktiga vänskapsrelationer. Ofta finns det också en längtan efter det friktionslösa hos de som kommer hit. Man tror att vänskap är en konfliktfri zon. Men alla nära relationer blir konfliktfyllda, och måste få vara det.

Ensamhetens utbredning i hbtq-världen är egentligen inte så märklig. De mötesplatser som finns är nästan alltid fester, barer och klubbar – platser där det serveras alkohol, och i regel också ställen där själva målet med kvällen är att ragga upp en partner – kanske för livet, men betydligt mer ofta för en kväll. Att börja prata om allvarliga saker medan en gogo-dansare skakar på rumpan framför en kan vara svårt. Framför allt eftersom volymen ofta är så hög att det är svårt att höra vad någon säger. För att inte tala om hur ålderssegregerade de flesta barer och klubbar är.

Ändå finns det en del, även inom homovärlden, som ifrågasätter varför man som hbtq-person väljer att umgås och hänga mycket med andra från samma grupp. Är man inte klar med sin komma ut-process? Varför ska bögar starta ett eget rugby-lag? Varför ska det arrangeras en skrivarkurs som vänder sig specifikt till hbtq-personer?

Vad man glömmer är den gemensamma erfarenheten. Som minoritet är man nästan ständigt speglad genom majoritetens ögon. Artiklar i tidningen vänder sig pedagogiskt till en någon sorts vag, obestämd oinsatt allmänhet. De offentliga personer man eventuellt skulle kunna identifiera sig med är oftast i klassen Jonas & Mark eller Efva & Eva – extremt framgångsrika kändisar som lever någon sorts fantasiliv jämfört med oss vanliga dödliga.

Trots att likaberättigandet i lag gått framåt med stormsteg de senaste åren är behovet av fler sociala ytor i hbtq-världen fortfarande stort. Men även om vi skulle kunna skapa dem, så betyder inte det att livet kommer att förvandlas till en enda lång prideparad. Det finns inte något land bortom regnbågen, och även inom de självvalda familjerna kan det utspelas Noréndramatik.

Samtidigt håller också hbtq-världen på att förändras. Att skaffa barn blir allt vanligare och med det nya hbtq-kärnfamiljer. Som barnlös har jag ofta känt att jag har mer gemensamt med barnlösa heterosexuella – också de normbrytare i sin grupp – än flat- eller bögparet som är småbarnsföräldrar och vice versa.

I den bästa av världar kan vi ändå hoppas på att normförskjutningarna slutar lyckligt. Att vi kan ta med oss erfarenheterna kring valda familjer, frihet från begränsande normer och vikten av vänskap när de rakbladsskarpa gränserna mellan våra olika världar förhoppningsvis suddas ut.

Markus Jansson, Malin Nilsson och Sarah Norstedt har känt varandra sedan de började gymnasiet.