Apflickorna och sexualiteten
Mathilda Paradeiser som Emma i Apflickorna. Bild: Atmo Produktion AB
Sällan har vi sett en skildring av flickors sexualitet där makten så tydligt ligger hos flickorna själva. De är sina egna subjekt, aldrig objekt. Männen är förpassade till periferin.
Dramat blir till i ett elektriskt fält mellan vännerna Emma och Cassandra, i ett lika ovanligt som vackert grepp att gestalta begär mellan kvinnor.
Josefine Adolfsson, som skrivit manuset med filmens regissör Lisa Aschan, är nöjd med att filmen är så öppen för olika läsningar.
– Det roligaste jag har läst om filmen är en recension i Psykologtidningen där en kritiker klagar på att det inte finns tillräckligt med stoff för att tolka varför karaktärerna i filmen beter sig som de gör. Sedan räknar de upp ett antal olika möjliga förklaringar och scenarion. Då tycker jag att man har lyckats.
Josefine Adolfsson betonar vikten av att lämna luckor för människors egen fantasi.
– Det är inte manusförfattaren som ska tolka åt biografpubliken.
I filmen brottas Emmas lillasyster Isabella med sin förälskelse i den mycket äldre kusinen Sebastian. Hon plockar fram barnvaktspengar ur underkläderna att ge till honom och frågar samtidigt om han inte kan följa in på hennes rum, i en slags kollapsad Lolitagestaltning. En del har ondgjort sig över pressbilden av Isabella liggande på golvet iklädd en leopardbikini, berättar Josefine.
– Men det är precis det vi vill åt. Hur sjukt allt blir i ett samhälle som sexualiserar barn och laddar barns sexualitet genom att ständigt skicka ut dubbla budskap.
