Kom ut!

Bild: Zaira Perdigon

KRÖNIKA: Robert Fux om hetsen inför allt som ska göras om sommaren

Vi överlevde! Först är man som en kviga på kosläpp, glädjesparkar bakut, råmar runt och rullar i ängar av klorofyll. Man vill ut med allt det gamla, in med ljuset, nya överkast och peelad hy. Det skrovliga trötta måste bort, skrubbas och förnyas med pimpsten, rotfruktsborstar, sandblästring vadsomhelst. Men sen, mitt i ystra glädjen kommer insikten om allt som skulle hinnas med och kroppsprojektet som glömdes bort under snöhalvåret. Träningskortet som högtidligt inhandlades, simhallen som skulle bli ens nya hem. Man gick ut hårt i vanlig ordning, halvsprang hukande över hala badhusgolv för att hinna ner i vattnet snabbt snabbt, fort skyla synderna och börja paddla kroppshyddan längd efter längd som ett vilset försöksdjur. Tyst samförstånd i bassängen, simma på och bit ihop, tänk bort nackspärren, it gets better. Och vi kallsöp kissvattnet med klorsmak, körde om trögflytande pensionärer och drivande plåster, snörpte irriterat på munnen åt plaskande barn i fel bana och mumlade att det här är fan ingen lekstuga, det är på liv och död. Vi ska förvandlas, förpuppas, vi kommer hinna om vi bara orkar stå ut med nästa tråkiga tjugofem meter. Men till slut verkade de flesta ha gett upp, sakta glesades antalet simmande ut tills man själv knappt mindes när senaste besöket gjordes. Ångesten hälsade på och tog med sig en stor bit prinsesstårta till kaffet. Nähäru sa man i spegeln, nu går du och köper ett riktigt gymkort som alla andra har, kostar på dig en personlig tränare, han med heliumrösten och blåvita Carolatänderna som alla rekommenderar; du får köra tills du spyr säger han, jättebra för motivationen, boka honom. Ut rullade de rosa pengarna, handduken matchades med vattenflaskan och man lät sig packas in i en kåldolme av mikroporstyg som avleder svett. Inget skulle få blänka, droppa, rinna! Det jobbiga med trampmaskinerna är att de färdigtränade människorna, de som bara ler avmätt men aldrig svettas, alltid står bredvid. Inte som en själv, litervis, det forsar ändlöst ur varenda por, gråa tröjan blir svart, det sipprar skvalar forsar, man trampar vatten nu, dränker hela lokalen, fyller det förbannade jävla gymmet upp till taket med en tsunami av svett och alla dör, ingen överlever. Och allt skulle ju vara så enkelt. Om man åtminstone hade börjat promenera! Hunnit gå oftare i vårsolens sken med kompisarna, plockat små tussilago och satt i äggkopp, klivit runt dubbelvikt i buskagen och nypt nässlorna medan de ännu var späda, storögt pekat på ulliga backsippor och olika sorters yrvakna däggdjur. Eller varför inte kär, det kunde man väl ändå ha hunnit bli. Stormande kär, så man fått sväva uppåt och framåt efter islossningen. Och gärna kär av en händelse, bara sådär i förbifarten. Först en flyktig blick mot varandra bakom apelsinerna på Ica, sen en till när man valde mellan billiga eller dyra pyttipannan borta vid frysdisken. Känt hur det brände till i magen och sen vara hjälplöst fast. Telefonnummer på baksidan av kvitto, dunkdunk i hela kroppen, vi kan väl ta ett glas vin eller nåt och snubbla hem med fulla matkassar omtumlad och glädjetjutandes i kroppen. Man borde hunnit ha riktigt bra sex med en eller flera. Nya, vettiga fantastiska personer som man aldrig kunde tro bodde i samma stad som en själv. Fantastiska knapplösa knull som räcker länge, nästan ända till Pride. Men så plötsligt inser man att tusenåriga vintern visserligen är över, men det är våren plötsligen också, sommaren är ju redan här och nu hetsar sill och potatis, sen är det badbryggor och isglass hela vägen bort till rötmånad, kräftskiva och lingonris igen. Så det är väl lika bra att luta sig tillbaka och nöja sig med vad man har, det som kommer. It gets better, oavsett om man har synliga biceps eller inte. Glad sommar!

Robert Fux är skådespelare och artist. Sedan årsskiftet 2010/11 ingår han i ensemblen på Stockholms stadsteater. Under våren 2011 spelade han i kritikerrosade monologföreställningen ”Sugarstar Sockerstjärna” i Skärholmen utanför Stockholm.