Kom ut!

Den rasade katedralen i Haitis huvudstad Port au Prince. Jordbävningen den 12 januari varade i 35 sekunder. Flera efterskalv följde, det kraftigaste endast sju minuter efter huvudskalvet. Bild: Urban Andersson/Aftonbladet.

Jordbävningskatastrofen i Haiti har gjort hbt-personer mer utsatta än tidigare. Både trygga hus och nätverk har raserats och nu riskerar välmenande men heteronormativa hjälpinsatser att förstärka utanförskapet.

Text Gunilla Kinn

– Jordbävningen förstörde livet för alla haitier, utom eliten. Det har blivit svårare att leva öppet som gay, berättar den haitisk-amerikanska teologen och pastorn Irene Monroe på telefon.

– Men nu handlar allt om att klara vardagen – och det är kämpigt i dagens Haiti vare sig man är homo- eller heterosexuell.

Irene Monroe kom med sin haitiska familj till USA som barn på 1970-talet. Nu är hon knuten till Harvard-universitetet, men reser ofta till Haiti. Efter jordbävningen har hon exempelvis följt med sin flickväns grupp med svarta, amerikanska, lesbiska läkare som stått för akutsjukvård i lägren.

– Vi som tillhör den haitisk-amerikanska diasporan kan vara öppna med vår kärlek när vi besöker Haiti. Men skulle vi leva där permanent vore det inte OK.

Sexuella minoriteter saknar skydd, och diskriminering är vanligt. Homo- och bisexuella och transpersoner lever dolt eller marginaliserat, och stöts ofta bort av sina familjer.

– Det finns element i den haitiska kulturen som är rätt queer och har homoerotiska inslag, som rara-musiken och karnevalsriterna. De ger fattiga haitier utrymme att leva ut sin sexualitet, berättar Irene Monroe.

– Eliten, medel- och överklassen, kan samlas till soiréer på avskilda platser där det går att vara öppen med sin läggning. Jordbävningen har knappt ändrat på det.

– Men det privatliv som fattiga haitier, de allra flesta, ur sexuella minoritetsgrupper lyckades skaffa sig existerar inte längre; alla lever så fruktansvärt tätt tillsammans i flyktinglägren. Där går det knappast att vara öppet gay.

Jordbävningen i januari 2010 varade bara en halv minut, men den vållade en av de största humanitära katastrofer världen skådat – med omkring 250 000 döda. Eftersom huvudstaden Port-au-Prince låg nära epicentrum förstördes såväl hundratusentals hem som landets infrastruktur.

Regeringen, poliskåren, skolor och andra institutioner brakade samman, och över en miljon haitier hamnade i drygt 1 200 små och stora intern-flyktingläger – i ett redan djupt dysfunktionellt, utfattigt land.

Irene Monroe

Återuppbyggnaden sker extremt långsamt, av flera anledningar – som att utlovade biståndspengar hålls inne i väntan på att Haitis nye president ska tillträda, och att kapaciteten för att forsla undan rasmassor är usel.

Under tiden bor människor extremt tätt inpå varandra, i trånga läger med skjul, tält och enkla presenningar. Stämningen i lägren är pressad och frustrerad, och det har kommit en rad rapporter om den otrygghet kvinnor och barn känner, och om sexuella övergrepp.

Men en färsk studie – grundad på fältarbete från i fjol – från International Gay and Lesbian Human Rights Commission (IGLHRC) visar att homo- och bisexuella har det extra svårt. Jordbävningen har förstärkt utsattheten.

Gaymän har, enligt rapporten, försökt lägga sig till med mörkare röst och andra maskulina drag för att undvika trakasserier och för att de varit rädda att inte få del av sjukvård och annan hjälp annars. Intervjuade vittnar om att de blivit hånade av poliser när de velat anmäla brott.

”Jordbävningen slog sönder de rörelsemönster, de nätverk av vänner, familjer och grannar, samt förstörde de dörrar, fönster och väggar som tidigare hade gett någon form av trygghet” står det i studien, som tagits fram av IGLHRC i samarbete med haitiska SEROvie (som arbetar med hiv-information och hiv-vård).

Vidare konstateras att hjälparbetet sker heteronormativt.

”Alltför många tjänstemän och ledare för ideella organisationer arbetar efter de felaktiga föreställningarna att hbt-människor inte möter större utsatthet än befolkningen i stort, att de är alltför få för att förtjäna uppmärksamhet, eller inte förtjänar hjälp givet andra offer och överlevare.”

Exempelvis är det vanligt att dela ut matpaket enbart till kvinnor, eftersom internationell erfarenhet visar att resurserna då når barnen bäst. Men homo- och bisexuella haitiska män lever ofta i kvinnolösa hushåll, och har blivit helt utan tilldelning.

Rapporten nämner liknande erfarenheter från andra naturkatastrofer, som jordbävningarna i Chile och Pakistan samt orkanen Katrina.

”Även om jordbävningar, översvämningar, flodvågor och andra naturfenomen kommer att fortsätta ske finns det ingenting som är naturligt med hur vissa sociala grupper nekas tillgång till adekvat boende, utbildning, anställningar, säkerhet och andra grundläggande mänskliga rättigheter som skulle kunna mildra katastrofens inverkan. Jordbävningar sker naturligt, men homofobisk diskriminering gör det inte.”

Till bilden hör att det finns fler amerikanska missionsgrupper i Haiti än någonsin. Kyrkornas arbete är avgörande för att hjälpa människor att klara sig, men det finns läror med inslag av homofobi – och företrädare som menar att jordbävningen berodde på haitiernas syndiga leverne.

– Folk kan inte vara öppna med sin sexuella läggning när de har att göra med vissa kyrkor, säger Irene Monroe.

– Men om Haiti vore ett fungerande samhälle skulle vi nog faktiskt se fler exempel på hatbrott. För många som lever i tältlägren handlar allt nu om att överleva och klara vardagen. Då blir till och med ens sexuella läggning, hur grundläggande den än är, ett senare behov.

HJÄLPINSATSER SOM SLAGIT FEL

• Eftersom matpaket enbart delas ut till kvinnor, blir kvinnolösa hushåll utan hjälp. Lesbiska i Haiti har också rapporterat att de inte fått tillgång till matransoner på lika villkor som kvinnor som haft hjälp av män i de ofta stökiga och våldsamma matköerna.

• Efter tsunamin i Indiska Oceanen 2004 nekades hijras (transpersoner i Indien som ofta beskrivs som ett tredje kön) tillgång till nödbostäder eftersom de var könsuppdelade enbart till kvinnor och män. De fick heller inte tillgång till matkuponger eller den änkepension, som gavs till kvinnor vars män avlidit fick.

• Efter jordbävningen i Chile i februari 2010 nådde hjälpen inte de fattigare stadsdelarna, där många hbt-personer bor. Inte heller prioriterades sexarbetardistrikten där många transkvinnor arbetar och bor.

• Efter orkanen Katrina i södra USA, 2005, blev många transpersoner utestängda från könssegregerade nödboenden, och en transkvinna, Sharlie Dominique, greps för att ha duschat i damernas duschrum, trots att en volontär tillåtit detta efter att Dominique förklarat sin oro och rädsla inför att duscha bland män. Hon satt inlåst i fem dygn, men släpptes sedan fri utan att åtalas.

Källa: IGLHRC