Är det vi som behöver hjälp nu?
Bild: Dodo Parikas
KRÖNIKA: Diana Mulinari problematiserar självgodheten i den svenska hbt-rörelsen.
Öldrickande. Skratt. Fest och dans. Men också allvar och tydliga politiska slogans. Hbt-rörelsen i Argentina marscherar i Buenos Aires precis som den gjort de senaste åren. Men ”la marcha del orgullo” (Pride) är i år annorlunda än tidigare. Det smakar seger och det luktar hopp. För trots protester från delar av den katolska kyrkan har Argentina nu fått en ny lag om samkönade äktenskap. Bilden på Che Guevara med målade läppar pryder hela avenyn där paraden går.
Mitt i detta härliga kaos där en ny ordning skapas har jag tagit på mig ansvaret att förklara för mina älskade argentinska systrar/queer-feminister det nästan omöjliga: landet Sverige.
”Min kusin var där”, eller ”min storasyster bodde i Göteborg”, eller ”jag besökte min mamma i Stockholm men missade Pride där” är koder som skapar en närhet till landet där jag numera bor men också en närhet till den argentinska historien. Undertexten i kommentarerna lyder: Vi har också blivit drabbade. Vår familj splittrades också under militärdiktaturen. För dessa – mina kära argentinska systrar/queer-feminister – är Sverige liktydigt med landet där människor som de älskade en gång skyddades från politisk förföljelse.
Det är därför nästan omöjligt för mig att förklara att vi faktiskt pratar om det Sverige där myndigheterna arbetar extra hårt för att under mars månad försöka kasta ut två små barn med syftet att få deras psykiskt sjuka mamma (en gömd flykting) att inställa sig inför de svenska migrationsmyndigheterna. Eller det Sverige där turkiska transpersoner (som trodde sig vara säkra här) trakasserades på öppen gata i Malmö och sedan åter av polisen när de försökte anmäla trakasserierna.
”Vi kanske kan ge er asyl här – ja, det kanske är vår tur nu” säger Mariana vars regnbågsfärgade jungfru-Maria-halsband verkar trivas mellan dans och politiska plakat. Alla skrattar. Utom jag som ler försiktig inför detta tankeexperiment.
Den svenska hbt-rörelsen, eller hela den europeiska för den delen, har en del att lära från den latinamerikanska. Inte minst när det gäller dennas förmåga att finnas i det offentliga, förmåga till vardagskonfrontationer, förmåga att ingå försiktiga men fruktbara allianser med fackföreningsrörelsen samt vad gäller politiska ställningstaganden för demokrati och mot neo-liberalism. Men, men… Den svenska hbt-rörelsen har alltid uppfattat och lokaliserat sig själv som en givare, inte som en mottagare. Det är andra som tar emot vår hjälp. För vi har kommit längre än dem. Men vad händer när situationen förändras – eller rättare sagt vad händer nu när situationen har förändrats?
Diana Mulinari är professor vid Centrum för genusvetenskap, Lunds Universitet, och var en av dem som såg till att etablera intersektionalitet som begrepp och verktyg i Sveriges akademi och aktivism.
