Kom ut!

Judith Butler är professor i retorik och litteraturvetenskap vid University of California i Berkeley. Under sitt besök i Ankara, under IDAHO 2010, lockade hon 900 åhörare. Bild: Mathilda Piehl.

– Vi vänder oss mot den obligatoriska heterosexualiteten – heteronormativiteten – för att den är tvingande, inte för att den är heterosexuell.

Det säger queerteoretikern och professorn Judith Butler i ett samtal om feminism, normalitet och stjärnepitet.

Text Nevin Öztop
Bild Mathilda Piehl

Den 17 maj 2010 besökte Judith Butler Turkiets huvudstad Ankara, under firandet av IDAHO – internationella dagen mot homofobi. Hennes föreläsning arrangerades av Kaos GL, en turkisk hbt-tidning och samarbetspartner till Kom Ut med säte i Ankara, och handlade bland annat om just kampen mot homofobi. Journalisten Nevin Öztop träffade henne.

Hbt-samhället strävar till viss del efter erkännande inom ramen för majoritetssamhällets syn på normalitet. Du förespråkar en social revolution som förkastar själva idén om normalitet. Är det möjligt att förena dessa två kamper?

– Självklart. Vi måste sträva åt två håll samtidigt. Vi kräver jämlikhet, vi kämpar mot diskriminering och begär likabehandling. På det sätter kämpar vi för normalitet. Om valet stod mellan normalisering och sjukdomsförklaring, skulle vi välja normalisering. Det står inte i motsättning till att själva idén om normalitet kan ifrågasättas. Att sträva efter normalitet är att sträva efter konformitet, att utplåna skillnader och att osynliggöra. Därför strävar vi även efter att etablera skillnader och att upplysa om sexualitetens och kärlekens komplexitet. Vi vill etablera nya gemenskaper med en mer inkluderande syn på hur sexualitet kan praktiseras. Vi måste kräva jämlikhet, men även erkännande för våra sätt att leva.

Skulle man kunna säga att queer inte är synonymt med hbt, utan står i motsättning till normalitet? Det skulle i så fall kunna finnas queera heterosexuella och straighta flator och bögar.

– Jag tror att vissa queerteoretiker, till exempel Michael Warner, menar att queer står i motsättning till normalitet. För mig, och teoretiker som Eve Sedgewick, handlar inte queer om identitet utan är snarare en rörelse som förenar olika sorters människor, oavsett kön eller sexuell preferens, i kampen mot homofobi. För mig är det den bästa definitionen av queer, en allians som inte baseras på identitetstillhörighet.

Begrepp som hbt-rörelsen är ofta definierade i motsättning till heterosexualitet. Det gäller även queer. Finns det inte en risk att queer återskapar idén om den obligatoriska heterosexualiteten? Detsamma gäller heteronormativitet. Hur ser du på det, med tanke på att queer har fått sådan politisk genomslagskraft?

– Som jag ser det, kämpar vi mot homofobi och inte heterosexualitet. Vi vill varken döma eller bli dömda utifrån sexuella preferenser. Vi vänder oss mot den obligatoriska heterosexualiteten – heteronormativiteten – för att den är tvingande, inte för att den är heterosexuell. Många queera liv innehåller såväl straighta som homosexuella möten. Vi måste ta med i beräkningen att det kan finnas homosexuella handlingar i heterosexuella relationer och heterosexuella handlingar i homosexuella relationer. Det är därför viktigt att vara tillåtande och inte själva anammar ett tvingande synsätt. Poängen är, att ingen ska dömas för sexuella fantasier eller handlingar som inte skadar någon. Istället bör queer-gemenskapen utvidgas i kampen för rätten till sexuellt och könstillhörighetsmässigt självbestämmande, likhet inför lagen och samhälleligt erkännande.

Du fick idén till queerteori under en middagsbjudning och allt sedan din första bok, Gender Trouble, har du blivit förknippad med teorin. Hur känner du inför det? Var det en tillfällighet att det blev så? Du har uttalat att det finns anti-feministiska drag i queerteori. Vad menade du med det?

– Jag känner mig aldrig helt hemma i någon teori. Det gäller även queerteori. Jag vill dock inte förneka min anknytning till den. Queerteorin är en viktig del av mitt arbete och det finns idag en ny generation queerteoretiker som arbetar med frågor som nationalism, rasism, migrations- och sexualpolitik. Ibland har det framstått för mig som om kollegor har velat dra en skiljelinje mellan queerteori och feminism. Jag tror inte att en sådan är möjlig. Könsdiskriminering drabbar alla som inte representerar kön på det normala sättet, det vill säga både kvinnor och män som inte uppfyller normalitetskraven. Det viktiga är att utvidga allianser, inte att begränsa dem.

»Man måste inte bli normal för att vara legitim«, lyder ditt råd till hbt-rörelsen. Gäller det även dagens feministiska rörelse? Du har påpekat att rörelsen har problem med offerskapande, överdriven tonvikt på pornografikritik och okänslighet inför kulturella skillnader. Menar du att feminismen skulle gynnas av ett queerperspektiv?

– Jag tycker att det är viktigt att kämpa mot sjukdomsförklaringar av homosexualitet, könsöverskridande, bisexualitet, intersexualism och queera utseenden. Kampen mot sjukdomsförklaring, inför lagen och inom psykiatrin, måste utkämpas av oss alla. Vi måste hitta sätt att beskriva alla könsmässiga och sexualsociala verkligheter på ett sätt som specificerar dem och samtidigt frigör dem från moraliska och sjukdomsmässiga associationer. Jag kämpar mot sjukdomsförklaring, men inte för normalisering. Jag vill att vi ska frigöra oss från normalitetens tvång. Att alla liv ska kunna blomstra är ett starkare mål än normalisering – man ska kunna växa i att vara annorlunda.

– Feminismen är mångfacetterad. De som fokuserar på att bekämpa pornografi glömmer ibland den viktiga roll visuell erotisk kultur har spelat för vissa sexuella minoriteter. Jag vill att feminismen ska återvända till en frihetskamp präglad av komplexa allianser. Många feminister kämpar just på det sättet.

Kan en hbt-rörelse som strävar efter lika rättigheter avseende äktenskap kallas progressiv eller har den tappat bort de radikala tankarna om förändring av samhällets institutioner? Har du några idéer kring alternativ familjebildning?

– Jag vill återigen poängtera, att homosexuellas kamp för att få gifta sig är viktig för att den handlar om jämlikhet. Problemet är att den kampen bidrar till att återskapa synen på giftermålet som det bästa sättet att organisera intima relationer. Äktenskapet för med sig idéer om delad ekonomi och monogami. En progressiv sexuell rörelse måste kämpa för jämlikhet, men samtidigt stödja former av samlevnad som inte faller under kategorin giftermål.

– Familjen är en annan sak. Jag har noterat att det i vissa länder är lättare att få igenom rätten för samkönade par att gifta sig, än att få adoptera eller vara samkönade föräldrar.

– Vi måste hålla i minnet att det inte alltid är den närmaste familjen som tar hand om barn. Mer omfattande släktrelationer är ofta inblandade. Därför måste vi även försvara hushåll som varken kan sägas vara äktenskap eller familjer i ordens snäva betydelse.

– Den obligatoriska monogamin är ett stort problem. Den värderas ofta högt som ideal, oavsett hur verkligheten ser ut. Alternativa sexuella gemenskaper har försökt hitta sätt att leva som inte kräver monogamins skenhelighet. Sexualitet antar inte alltid en monogam form, liksom den inte alltid passar in i kategorierna homosexuell och heterosexuell.

Essäist, tänkare, filosof, feminist, aktivist, lesbisk, professor, teoretiker och 1990-talets stora stjärna inom akademin. Du har många epitet. Kan du rangordna dem?

– Jag har ingen vilja att rangordna dem. Jag bara lever mitt liv och tänker mina tankar.

Begreppet queer har fått stort genomslag inom akademin och i populärkulturen över hela världen. Härom veckan hörde jag ett nytt begrepp, »queeruption«. Kan queer användas så?

– Jag tror att queer är ett begrepp som förändras. İngen äger betydelsen av det. Om queer fungerar i ett sammanhang blir begreppet intressant. Om det används på sätt som inte kunde ha förutsetts får det nytt liv. Precis som alla andra begrepp kan queer normaliseras, därför kräver det ett kritiskt förhållningssätt. Det bör inte enbart hyllas.

Medan västvärldens hbt-rörelse har växt fram under lång tid har Turkiet (och andra länder som inte tillhör väst) genomgått en snabb »paketförändring« de senaste 15 åren som motsvarar västs utveckling fån 1960-talet fram till nu. Hur tänker du om det? Har du någon tanke på geografiska skillnader när du skriver?

– Jag vet aldrig vart mitt arbete tar vägen och är ofta osäker på hur texterna kommer att uppfattas på andra språk och i andra politiska tidszoner. Jag tänker mig att texter blir olika beroende på var i världen de läses. Alla texter är historiska, men frågan är om en text kan fungera bortom sin historiska och sociala tillhörighet. Jag skriver för personer jag inte känner och inte kan namnge.

Nevin Öztop arbetar för hbt-tidningen Kaos GL, som är Kom Ut:s systertidning och samarbetspartner.

Översättning: Sara Roman

JUDITH BUTLER
Judith Butler professor i retorik och litteraturvetenskap vid universitetet I Berkeley och författare till boken Gender Trouble (1990), som brukar ses som det mest inflytelserika bidraget till det som kommit att kallas queerteori.

I boken ifrågasätter Butler det hon kallar för den heterosexuella matrisen, d.v.s. att en könsbestämd kropp måste anta ett visst genus och därmed också utöva en viss sexuell praktik.

Men hon ifrågasätter också uppfattningen att det finns två kön och att skillnaden mellan dem är biologisk. Kön har ingen ursprunglig kärna utan könsidentiteten skapas genom att vi ”gör”, d.v.s. agerar, klär oss, talar o.s.v. som kvinnor eller män. Vi agerar alltså inte på ett visst sätt på grund av att vi är kvinnor eller män, utan vårt kön bestäms av våra handlingar.