Kom ut!

Sofie Wahlström och Susanna Petersdotter är självutnämnda stolta psykfall

Psykradikalismen nyanserar svartvita bilder av psykisk sjukdom. Kampen mot stigma och exotisering bedrivs både i och utanför systemet.

Text Karolina Stenström
Bild Hanna Källebo Neikter

Inne hos Susanna i Fittja står kaffekanna och kakor med röd sylt framme. Det är duk, fint porslin och inramade släktfoton från förr. I fönstret hänger en brudklänning som dämpar solen, som hittat en glipa mellan höghusen att lysa genom. Här känns det ljust trots att solen inte når in. Sofie Scapa Wahlström och Susanna Petersdotter skäms inte när de berättar om sina egna erfarenheter av psykisk ohälsa.

– Psykradikalismen är mest en beteckning ”som får folk att haja till”, säger Susanna om rörelsen hon och Sofie namngett och föreläst om på bland annat Pride House.

Psykradikalerna vill få plats. De försöker skapa sprickor i en lyckoberoende, individualistisk tid där de tunnhudade är förpassade till ett liv i marginalen.

– En läkare som skulle skriva ett läkarintyg till mig frågade om jag var homo- eller heterosexuell. ”Ja, du… jag är väl inget”, svarade jag, varpå han direkt sa ”AHA, du är bisexuell!”. Men jag kände bara att ”jag orkar faktiskt inte beskriva queerbegreppet för den här människan”. Jag kände mig så jäkla utsatt. Att de ska fråga ”är du homosexuell?” för att räkna ut hur stor min funktionsnedsättning är liksom. Skulle jag få extra poäng om jag var homosexuell eller? undrar Susanna.

– Vår dröm är inte att vara normala, välfungerande samhällsmedborgare, utan att vi ska få vara som vi är, säger Sofie.

Susanna och Sofie pratar om två delar av psykradikalismen. Den ena, solidariska, delen handlar om att stötta varandra som psykfall och utbyta erfarenheter och tips på bra psykmottagningar till exempel. Den andra riktas mot samhället och kan innebära att föreläsa på läkarlinjen, skriva debattartiklar eller på annat sätt väcka uppmärksamhet för de normer som finns kring psykfall och hur de påverkar ens vardag.

– För mig är den solidariska delen den viktigaste, säger Sofie.

– Jag var rädd att vara en belastning för min familj och ville skydda den från att veta att jag är psykfall. Men nu kan jag sitta och dricka kaffe och prata mediciner med min mormor i Västerbotten och det är sjukt avslappnat vilket jag inte trodde att det kunde bli, säger Sofie.

Jag har inte hört talas om psykradikalismen förut, men inser snart att det är vad jag ägnat mig åt de senaste tio åren. Det började i mitt nedsläckta flickrum där jag satt framför en gammal PC och chattade och mejlade med internetkompisar. Vi hittade varandra via våra dagböcker på nätet och stöttade varandra i vår ångest och ensamhet och jag försökte förstå vad vården var för något. Sedan dess har jag skaffat praktisk kunskap. Om köer, att bli nekad hjälp, om mediciner och hur det är att ha självmordsplaner och få höra att det bara är att ta sig i kragen och tänka positivt. Men också om att hamna rätt, om läkare som lyssnar intensivt och visar att de vill hjälpa och inte släpper taget förrän man kommit på fötter.

När jag frågar vad som är radikalt med psykradikalismen kommer svaret ”aktivismen och humorn”. Psykbryt – en psykradikal numera nedlagd blogg skriven av Jonas Alvunger – gjorde modereportage om landstingssärkar och pimpade dosetter.

– Det är ett sätt att göra sig till subjekt istället för psykobjekt. Förut var bög ett skällsord och sen började folk kalla sig själva det. Jag kallar mig stolt psykfall, säger Sofie.

Tommy Engman har skrivit boken Ett sätt att leva om Riksförbundet för Social och Mental Hälsa, RSMH:s historia. Föreningen drog igång 1966 och utgjorde en samlad kraft för personer med erfarenheter från psykiatrin. Under 1970-talet fanns det inom RSMH en radikal rörelse som menade att psykisk ohälsa var resultatet av ett samhällsförtryck. Man ville inte ha med psykiatrin att göra. I slutet av 70-talet började dock RSMH att samarbeta med myndigheterna. Man satt med i psykiatriutredningen, som ledde till den stora reformen 1995 där man ville göra psykiatrin mer samhällsbaserad genom att minska slutenvårdsplatserna och utveckla öppenvården. Hur arbetar RSMH politiskt idag?

– Om man ser på alla remissvar som RSMH skrivit de senaste åren är det en oerhörd kritik som framförs mot många saker inom psykiatriområdet. Allt från öppenvårdstvånget till att apoteken privatiseras.

Utgångspunkten för RSMH:s kritik är alltid vad förändringarna innebär för den lilla människan, berättar Tommy.

En psykradikalism som letat sig in i maktens korridorer, alltså.

– En förändring från 70-talet är att man nu delvis sitter i knät på makten. Man är med i många utredningar och blir ju på ett sätt, även om man är kritisk till dem, en del av etablissemanget. Man ställer sig inte vid sidan om som man gjorde på 70-talet och säger att man inte vill ha med psykiatrin att göra.

En eftermiddag i Malmö lyssnar jag på Immanuel Brändemo när han föreläser om Asperger, ADHD och transsexualism och sitt liv med de diagnoserna. Vi är åtta åhörare. En transsexuell dam torkar tårar. Det lyser i en ung kvinnas ögon och hon nickar ivrigt när Immanuel pratar om hur lysrörsljus gör honom okoncentrerad. Igenkännandets magi.

– Målet med psykradikalismen är att det inte ska vara något särskilt. Det ska inte vara konstigare att prata om psykisk ohälsa än att prata om någon annan del av livet, säger Immanuel Brändemo.

Immanuel skriver syrliga och finurliga psykradikala inlägg på sin blogg Trollhare. Hans psykradikalism bygger på idén att Asperger är ett funktionssätt, snarare än en funktionsnedsättning.

– Mina problem uppstår i första hand när jag träffar människor som inte fattar att det finns fler än ett sätt att fungera på, säger han.

Sofie berättar att hon undviker att nämna ”icke-heterogrejer” för läkare och terapeuter av rädsla för att det ska ta bort fokus från vad hon själv tycker är problemet.

– När man är normbrytare på fler än ett sätt, blir man för obegriplig. Man är psykfall, men också icke-hetero eller kanske trans eller relationsanarkist.

Varken Immanuel, Sofie eller Susanna har någon anti-psykiatrisk hållning utan uppmanar människor att inte vara rädda för att kontakta vården. De poängterar vikten av att ha stöd från en vän eller ett nätverk när man söker vård.

– Att prata med andra är identitetsstärkande. Jag skulle inte palla att vara ensam med det här, säger Sofie.

Immanuel lyckades chocka en vårdgivare, som försökt hjälpa honom med hans könskorrigering, när han i förbifarten nämnde att han kommit ut som transsexuell.

– ”Transsexuell” för henne lät som en fetisch… Det där att hela tiden förklara och vara den som kan mest är väldigt jobbigt. När vårdpersonal i alla fall erkänner att de inte har full koll är det bra.

I köket i Fittja pratar vi om alla vårdanställda som ett avlägset ”dom”. Vi säger att saker de gjort är ”helt sjuka” och att vi inte fattar hur det kan se ut som det gör. Det är lätt att vara arg på vården, raljera över den eller bli bitter och på så vis själv vara med om att skapa ett ”vi- och dom-tänk”, men det finns faktiskt möjligheter till förändring. Även på insidan av systemet finns det människor som kämpar.

Indra Windh, queerfeministisk psykolog: – Vilket är professionsutövarnas uppdrag? Är det någon form av social samhällsanpassning? Eller är uppdraget att försöka ta reda på vad den här personen vill med sitt liv?

Ändå är jag lite rädd för att träffa Indra Windh. Hon är queerfeministisk psykolog och jag är orolig att hon ska bekräfta att allt är så hopplöst illa som jag tror, där på andra sidan. Därför slår min skalle knut på sig själv under vårt första samtal. Hon börjar prata om människor och skilda livsvillkor att ta hänsyn till. Jag antecknar ”problemformuleringsprivilegiet är patientens”. Det känns som om jag fått en present. Så här har jag aldrig tidigare tänkt. Möjlighetslinserna är på.

– Man kan ställa sig frågan: Vilket är professionsutövarnas uppdrag? Är det någon form av social samhällsanspassning? I så fall förutsätter det att man stryker normen medhårs och tänker sig att det samhälle vi har är jättebra och fint. Eller är uppdraget att försöka ta reda på vad den här personen vill med sitt liv?

Indra pratar tills hon blir andfådd. Vi har kort om tid, hon ska strax iväg och träffa andra hbtq-intresserade psykologer. Jag citerar Sofie:

– När jag gått i gruppterapi har vi lärt oss att tecknet på att man börjar bli frisk är att man ska kunna ha ett jobb, en kille och gärna barn också.

Indra vet att det finns stora brister på grundutbildningsnivå inom vårdprofessionerna.

– Det är centrala utgångspunkter att alla inte lever hetero-, köns- eller genusnormativt i Sverige idag. Det borde inte vara något slags valbar kurs, utan det ingår i vårt yrke att hålla oss uppdaterade.

Det pratas mer och mer om psykisk ohälsa. I UR:s tv-serie Inferno, i böcker av Ann Heberlein, Arvid Lagercrantz och andra som har egna erfarenheter att dela, i det statligt finansierade projektet (H)järnkoll som syftar till att förbättra allmänhetens attityder till psykisk ohälsa. Men vad händer när man stängt av teven? När man lyssnat på (H)järnkolls attitydambassadör och går hem till sitt trygga bo? Och böcker är så lätta att gömma undan. Människor kan vi inte placera i bokhyllor med ryggarna vända mot oss. Vi kan stänga ute dem från arbetsmarknaden, utförsäkra dem, göra dem så osynliga som möjligt. Så att de inte kommer och stör hjulen som spinner av individualism och livsdugliga, effektiva, flexibla människor med glatt humör och många bollar i luften. Och inte en enda sjukdag på sitt samvete. Det där som stämmer på ingen men är mallen för alla.

– Samhället är inte till för näst intill någon, men det är absolut inte till för den som inte passar in i de här normerna, uttrycker Susanna det.

– Och inget gör en så sjuk som att behöva upprätthålla en normalitet, säger Sofie.

– Jag kan tänka mig att det funkar att informera som (H)järnkoll gör, men det får ju inte bli typ ”I veckan ska vi få hit en med borderline. Det blir kaffe och kaka och hen kommer att sitta bakom stängsel så ni behöver inte vara rädda”, säger Susanna.

Vi pratar om exotiseringen av psykiskt sjuka och hur svårt det är att komma bort från vi- och dom-tänket. Man tycker det är spännande att läsa Heberleins bok om att vara bipolär, och Rainman är rolig och gullig, fast man vill inte ha dem i sitt liv och absolut inte kännas vid deras tankar i sitt eget huvud.

– Det har alltid funnits berättelser där någon kändis delar med sig av sina problem i en intervju, för det är vad journalisterna vill ha. De VILL skriva om Peter Jöbacks ångest, om Ola Salos bakterieskräck, och det är för det första nästan alltid män, och för det andra alltid i imperfekt. Det är något man övervunnit, och sedan kan man berätta om hur jobbigt det var, säger Immanuel.

Sofie relaterar det till RFSL:s skolinformation.

– Förr åkte en bög och en flata ut till skolor och så fick eleverna fråga vad de ville. Toleranspedagogik. Dagens skolinformation har fokus på normer och hur vi alla omfattas av dem. Istället för att säga att ”ni ska tolerera oss” så är det fokus på att det här har med oss alla att göra.

Vi behöver fler balanserade berättelser där psykisk ohälsa inte främst innebär varken vansinnesdåd på stan eller övergående kriser. Vi behöver förstå att psykisk ohälsa inte är linjär, att den kan komma och gå, att den drabbar dig eller din pappa eller din chef eller ditt barn eller människor som ser lyckade ut på TV eller såna som knappt syns i sina enkla, vanliga liv. Psykradikalerna tror att vardagsaktivism är nyckeln.

– Målet med psykradikalismen är att det inte ska vara något särskilt. Det ska inte vara konstigare att prata om psykisk ohälsa än att prata om någon annan del av livet, säger Immanuel.

– Om jag kan få en person att bli inspirerad av psykradikalismen, så att den kan våga vara öppen på till exempel sin arbetsplats, är det värt allting. Jag vill ju förändra samhället, säger Sofie.

En natt i en bil hör jag på radion att antalet förtidspensionerade personer under 30 år ökade med 50 procent under förra mandatperioden. Sju av tio unga förtidspensioneras på grund av psykisk ohälsa, enligt Försäkringskassan.

– Det är ju skandal och jag förstår inte att det inte varit krigsrubriker i tidningarna. Det måste finnas bättre förutsättningar för att leva med psykisk ohälsa i samhället och då behöver saker och ting ändras radikalt. Det måste skapas arbete och sysselsättning, attityderna måste bli bättre och den systematiska diskrimineringen måste upphöra, säger Tommy Engman på RSMH.

Sofie är helt öppen på sitt arbete med hur hon mår. Eftersom hon har svåra sömnstörningar är hennes arbetstid förlagd till eftermiddagar och det funkar bra. Men det var inte lätt för henne att börja prata om sitt mående och sina behov.

– Jag var rädd för att vara en belastning för arbetsplatsen, men tack vare att jag var öppen har hela miljön blivit mer tillåtande. Det hade jag inte ens tänkt på. Att mina defekter kan ha en positiv inverkan. Att en arbetsplats kan tolka det som en tillgång och inte som ett problem.

– Jag vill att de på min arbetsplats ska förstå vad som händer med mig och att om jag till exempel behöver vara borta från jobbet betyder det inte att jag är lat och inte bryr mig, säger Susanna.

Vi pratar om sjukt och friskt medan solen försvinner bakom husen i Fittja. Sofie har en osannolik historia att dela.

– Jag var hos en läkare i Norrland som gav mig diagnosen ”livsstilsproblem”. Då hade jag precis kommit ut som flersam, icke-hetero och asexuell för min släkt där uppe, som är väldigt konservativ. Läkaren menade att min livsstil gav mig problem för att min släkt inte gillade den.

När jag återberättar det för Indra blir hon direkt engagerad.

– Det är väldigt intressant att det ens existerar en diagnos som livsstilsproblem. Man undrar hur kriterierna utformats för den och hur de förändras över tid. Och om den tar hänsyn till de normsystem som är rådande inom skilda subkulturer. Låt oss inte glömma bort att det här med diagnoser ju också är konstruktioner.

Hon menar att personer som är någon form av normbrytare ofta betalar ett högt pris, men att det aldrig är ett argument för att råda någon att byta ut sina mål i livet.

– Patienten kan ju med full medvetenhet och insikt känna att det är precis det här den vill välja och är beredd att ta den striden. Min roll är att hjälpa folk att fatta de besluten själva och stötta dem i sina val, och försöka skapa eller hitta sammanhang som är bekräftande.

I den bästa av världar skulle det inom vården finnas kunskap om var man kan hitta solidariska arenor att vända sig till. ”Det är ju inte självklart att alla patienter är initierade aktivister”, som Indra uttrycker det.

Näe. Det är lätt att sitta i ett ljust kök med två kloka psykradikaler och känna gemenskap och hopp om livet. Men psykisk ohälsa innebär ofta en stor ensamhet. Både upplevd och verklig. Ingen annan än man själv kan genomlida känslor, tankar, sociala svårigheter, livstvivel, dödslängtan. Det river inuti. Det går inte att ge bort känslor. Inte ens pengar kan köpa en fri från sitt känsloliv.

– Normbryteri behöver inte vara lika med offerskap utan det finns också stor gemensamhetsskapande potential. Många av oss samlas kring olika utanförskap och i motstånd mot en majoritetskultur, säger Indra.

Psykisk ohälsa blir lättare att leva med om man hittar forum där man kan berätta vad som sker inuti en. Men det krävs också att man kan få lämna tryggheten i lägenheten utan att hamna på en scen där normalast vinner, och där de som inte kan dölja ångest och annat opassande stöts ut.

FAKTA: Psykradikalism

Psykradikalismen är en rörelse som dels vill förändra samhällets normer och fördomar om psykisk sjukdom, väcka opinion och påverka vården och dels verka för att människor med psykisk ohälsa ska stötta varandra och utbyta erfarenheter.

Liknande rörelser har funnits länge. Redan i 1600-talets England gick en grupp tidigare inlagda patienter samman och skrev en kritisk inlaga till Överhuset om de brutala metoderna på mentalsjukhuset
Bethlem Hospital.

På 1960-talet startades Psychiatric Survivors Movement i USA och RSMH i Sverige och det finns motsvarande organisationer över hela världen.

Våren 2009 väckte konstnären Anna Odell starka reaktioner för sitt examensarbete på Konstfack, i vilket hon rekonstruerade sin psykos på Liljeholmsbron.

FAKTA: Psykisk ohälsa

Psykisk ohälsa är dubbelt så vanligt bland hbt-personer som i övriga befolkningen och det är också dubbelt så vanligt att de försökt ta sitt liv. Dessutom uppger många unga hbt-personer att de har lågt förtroende för sjukvården, arbetsförmedlingen och andra myndigheter på grund av att de känner sig diskriminerade i mötet med personalen.

Källor:
Folkhälsoinstitutet: ”Homosexuellas, bisexuellas och transpersoners hälsosituation.” (2005)
Ungdomsstyrelsen: ”Hon, Hen, Han.” (2010)