Kom ut!

Nick Toonen (längst ner till vänster) firar med vänner, sekunderna efter att lagändringen trätt i kraft, 1994.

Nick Toonens kamp mot Australiens sista sodomilag satte igång en våg av avkriminaliseringar i världen.

Text Malin Nord

Tasmanien var den sista australiska delstaten som fortfarande in på 1990-talet vägrade avskaffa lagen mot sodomi: sexuella handlingar mellan män. Ett ”brott” som kunde ge upp till 21 års fängelse.

Under 1980-talet inledde Nick Toonen tillsammans med flera aktivister en nio år lång avkriminaliseringskampanj. Från 1988, då endast var tredje tasmanier var för en avkriminalisering, växte andelen till 49 procent 1991. Två år senare var siffran 58 procent.

I slutet av kampanjen anmälde en grupp homosexuella män sig själva till polisen för att ha begått brottet att ha haft sex med män. Nick Toonen blev kallad till förhör.

– Det var på dödligt allvar och märkligt komiskt på samma gång. ’Och hur gick du till väga när du satte på kondomen, och vems kondom var det?’ Men trots tillräckliga bevis saknades intresse från samhället att gå vidare till åtal.

1991 tog Nick Toonen fallet till FN:s Kommitté för mänskliga rättigheter. Där slogs fast att Australien i och med Tasmaniens sodomilagar bröt mot konventionen om civila och politiska rättigheter, som undertecknats av de flesta av världens länder, däribland Australien. I Australien inleddes då en nationell bojkott av tasmanska varor och Amnesty International samordnade protestkampanjer mot lagen.

Det dröjde till 1994 innan Australiens högsta domstol förklarade lagen ogiltig.

Hur upplevde du den här tiden?

– Jag var fast beslutsam, ibland rädd, ofta upplivad. Vi mottog dödshot per brev och telefon och även angrepp på gatan. Vid några stora antigaydemonstrationer förekom mer direkta hot om våld. Men jag upplevde samtidigt en oerhörd känsla av gemenskap genom hela processen.

Sodomilagen hade inte tillämpats sedan slutet av 1960-talet. Varför var det så viktigt att ta fallet till domstol?

– Som homosexuell levde jag under ständigt hot av att få mitt privatliv invaderat. 1988 beslöt myndigheterna i den tasmanska huvudstaden Hobart att vägra en grupp som förespråkade homosexuellas rättigheter, plats på stans populära utomhusmarknad och uppmanade polisen att gripa alla gayaktivister som vistades där.

Du förlorade jobbet på kuppen. Vad fick dig att orka fortsätta?

– Dels en djup känsla för rättvisa som jag lärt från min far, dels en stolthet över att vara tasmanier. Men också viljan att förändra de ungas situation. När jag växte upp fanns knappt någon information om homosexuella, och homosexuella förekom i stort sett aldrig i media, åtminstone inte i ett positivt sammanhang.

Alllison Jernow, International Commission of Jurists

Juristen Alli Jernow, verksam vid International Commission of Jurists och expert på internationell rätt och hbt-frågor, säger att FN:s konstaterande i praktiken innebär att fallet “Toonen v. Australia” tvingar alla länder som undertecknat konventionen att ta bort sodomilagar. Detta har dock inte alla gjort ännu.

– I alla internationella domar där avkriminalisering av homosexualitet behandlats de senaste femton åren hänvisas till denna dom. Sydafrika, USA, Fiji, samtliga länder i Latinamerika och nu senast Indien, säger hon.

Hon tror att yttrandefrihet kommer att bli nästa stora stötesten i den internationella kampen för hbt-personers rättigheter.

– Många länder är långt ifrån redo att ta bort dessa lagar utifrån argumentet att folk har rätt att ha homosex. Om man istället säger att strafflagar inte ska inverka på yttrandefriheten har man en annan ingång. I länder som kriminaliserar samkönade sexuella handlingar kan det vara strategiskt att fokusera på yttrandefrihet och organisationsfrihet, istället för på rätten till privatliv som i Toonen-fallet.