Kom ut!

Många inseminationsbarn får inte den juridiska trygghet de borde. Reglerna motverkar också ambitionen att barn med samma donator inte ska lära känna varandra.

Text Annika Hamrud
Bild Zaira Perdigon

År 2005 klubbade riksdagen igenom lagen om assisterad befruktning för lesbiska och bisexuella kvinnor.

På flera sätt var lagändringen unik. Främst för att lagen hade barnen i fokus. Alla barn som kommer till via insemination i Sverige skulle få två juridiska föräldrar vid födseln.

Detta gör Sverige unikt, på ett positivt sätt.

Men Sverige är också unikt på ett annat sätt. Sverige har ett alldeles eget sätt att förhålla sig till spermier och ägg. I internationell jämförelse finns här en ovanlig regel: det är förbjudet att handla med och förflytta ägg, spermier och embryon. Varje klinik som vill erbjuda assisterad befruktning med donerade celler, måste därför ha en egen sperma- och/eller äggbank.

Jag vill tala med någon som har praktisk erfarenhet av effekterna av den nya lagen och söker upp barnmorskan Lotta Andreasson.

Det är en varm dag och avgaserna ligger tunga på Götgatan. Det är därför en lättnad att komma in på den lummiga gården där Mama Mia har sin mottagning. Här jobbar Lotta Andreasson, som en stor del av de kvinnliga paren i Stockholm vänder sig till när de är gravida.

Lotta Andreasson möter många kvinnopar på Mama Mia

Lottas rum ser ut som det ska hos en barnmorska, välkomnande men professionellt, med massor av bilder av barn på anslagstavlan.

Varje år hjälper Mama Mia omkring 80 mammapar under graviditeten. Hit kommer också många kvinnor som valt att inseminera utomlands utan att ha en partner. Kliniken är stor, regnbågsverksamheten är bara en mindre del.

Lotta berättar, att ungefär hälften av de par hon tar emot sökt sig utomlands för donation. Av dessa har majoriteten varit på Storkkliniken eller Vitanova, två barnmorskekliniker i Köpenhamn som erbjuder donatorinsemination. I Danmark finns två saker som underlättar: spermabanker och det faktum att barnmorskor får genomföra inseminationer.

Andra kvinnor åker till läkarkliniker i Danmark, Finland eller Lettland, där man även erbjuder IVF.

Jag frågar Lotta varför man inte kan få insemination direkt på Mama Mia.

– Donationsverksamheten är hårt styrd i Sverige och får bara utföras på de sex universitetssjukhusen. Privatkliniker som S:t Göran och Sofiahemmet i Stockholm erbjuder bara hjälp till par som själva har såväl ägg som spermier. Till skillnad från i Danmark är det dessutom enbart läkare som får utföra all typ av assisterad befruktning.

Vilken möjlighet man som par har att få hjälp på universitetssjukhus bestäms av det landsting man bor i. Varje landsting har sina egna regler. Efter fertilitetsutredningen skickas en remiss till det universitetssjukhus som landstinget är knutet till.

Lotta Andreasson har också blivit något av en sambandscentral för information om hur man ska bära sig åt för att få barn. Förutom sitt ordinarie arbete som barnmorska tar hon emot 20-25 samtal i veckan från kvinnor som undrar hur de ska bära sig åt. Kvinnorna ringer från hela landet och många är frustrerade över att de får oklara besked i sina respektive landsting. Andra har blivit avvisade av sina vårdcentraler och lyckas inte hitta en läkare som vill göra den obligatoriska fertilitetsundersökningen. Lotta har bara två kliniker – båda i Stockholm – som hon kan rekommendera.

Om de kunde, skulle Mama Mia starta med insemination direkt. Men först måste lagen ändras så att barnmorskor får utföra enkla inseminationer.

– Det är vårt mål. Vi vill ha en klinik som Stork, där alla skulle få betala.

Men då måste man förstås få tillgång till sperma – antingen genom att samla in den själv, eller ännu hellre, få rätt att köpa den från större spermabanker. Då måste dock Sverige först ge upp kravet på att ha »kontroll« över sperman, det vill säga, att den absolut måste vara svensk.

Mama Mia Södermalm

Fördelen med internationella spermabanker är uppenbar – ju mer man sprider ut donationerna geografiskt och demografiskt desto mindre risk för att det uppstår syskonrelationer mellan barn från olika familjer som kommit till med hjälp av sperma från samma donator.

Självklart har man tänkt på dessa risker även i Sverige. Därför finns här hårdare gränser för hur många barn en donator får alstra. Tyvärr bidrar dessa regler till den redan existerande bristen på sperma.

Problemet är dock större än så. Sverige är ett litet land och varje enskild stad, med dess flat- och bicommunity, ännu mindre. Av alla spermadonationer i Sverige, tas två tredjedelar emot av tjejpar. Eftersom mammorna är medvetna om att det finns få donatorer blir det mer fokus på vem donatorn är än vad som är önskvärt. Barnen kan i slutändan känna sig tvingade att ta reda på vem donatorn är.

Lotta har funderat över det flera gånger.

– Man ser barnen och tänker, att de där två måste vara biologiska halvsyskon.

Hon berättar, att på Storkkliniken frågar barnmorskan om man känner någon i Stockholm. Man lägger sig vinn om att det ska bli olika donatorer.

Lotta är inte imponerad av den svenska vården.

– Jag förstår inte varför alla ska behöva stå i en lång kö. Varför kan inte kvinnor få betala för inseminationen hos oss och sedan gå vidare till IVF om det inte fungerar? Det är också absurt att man kräver att alla ska genomgå fertilitetsundersökning. 20-23-åringar behöver inte sådana. De blir oftast gravida av enkel insemination. Förutom bristen på sperma är det läkarbristen som gör att det blir köer. Ett annat problem är att klinikerna inte har öppet på helgerna.

Sammantaget leder detta till att många istället söker sig utomlands. Effekten av det blir att barnen inte får tillgång till den trygghet som lagen var till för att skapa. Reglerna om att man inte får ha ett gemensamt barn, om man ska få hjälp i Sverige, leder också till att de flesta väntar med närståendeadoption för att komma fram i den svenska kön när de vill ha ett syskon till sitt barn.

Få kvinnopar nöjer sig nämligen med landstingets beslut att de bara ska ha ett barn.

Lotta Andreasson skräder heller inte orden när hon talar om att väldigt många barn bara har en juridisk förälder.

– Jag tänker ibland att en kvinna måste dö vid förlossningen, och hennes föräldrar få vårdnaden om barnet istället för den andra mamman, för att beslutsfattarna ska förstå hur viktigt det är att båda blir juridiska föräldrar på ett enkelt sätt.

Jessica och Nenne har goda erfarenheter av Storkkliniken i Danmark, och mindre goda erfarenheter av fertilitetskliniken på Huddinge sjukhus.

Nenne Nestius och Jessica Nyström började tala om barn redan när de träffades för 13 år sedan. För fem år sedan bestämde de sig för att satsa på insemination. Tidigare hade de bland annat gått den föräldrakurs som regnbågsfamiljspionjären Ammi Helmadotter höll. På den tiden var det fyrklöverfamiljer, två flator och två bögar som skaffar barn ihop, som gällde – en lösning på barnproblemet som numera är mindre vanlig. Redan då var dock Nenne och Jessica inställda på insemination och Storkkliniken i Köpenhamn hade ett mycket gott rykte i Sverige.

Nu lever de utanför Stockholm med en liten vildbasare, Lilla V, tre år gammal. Hon är den typen av tjej som tycker att hon är universums centrum. Det gör det lite svårt för de vuxna att samtala, men mammorna hanterar henne med ett fantastiskt lugn.

Lilla V kom som en överraskning, men förutom denna lyckträff har Nenne och Jessica haft några kämpiga år.

Först åkte de till Storkkliniken sex eller sju gånger. De hade bestämt att det var Nenne som skulle bära barnet eftersom hon är äldst. Båda längtade efter barn, men ingen av dem längtade egentligen efter att bli gravid.

När Nenne inte blev gravid gjorde de ett uppehåll.

– Vi for ut på en långresa. Under den resan bestämde vi oss för att Jessica skulle försöka istället.

När de kom hem insåg de att Jessica hade ägglossning. Det var påskledigt, så de åkte till Köpenhamn direkt. Redan efter två dagar sa Jessica att hon var gravid. Och det var hon.

– Jag kunde inte fatta att man kunde bli gravid så lätt, säger Nenne.

Nio månader senare var de mammor. Under tiden de åkte till Danmark hade lagen i Sverige ändrats och Nenne ställt sig i kö. Eftersom hon inte adopterat Lilla V hade de, som regeln kräver, inte några gemensamma barn. De fick höra att det var 2,5 års väntetid.

Men redan när Jessica var i sjunde månaden hörde Huddinge av sig. Det hade gått 1,5 år. Efter en kampanj hade de fått fler donatorer.

– Vi satte det på vänt. När Lilla V var ett år gick vi till kuratorn och hon fick följa med. Hon klättrade runt och kuratorn hade svårt att koncentrera sig.

Nenne skrattar vid minnet. Efter 20 minuter avbröt kuratorn och sa, att hon kan se att de kan ta hand om ett barn.

Mottagandet på kliniken upplevde de som udda. Alla verkade tro att de hade kommit till en svensk klinik för att de vill ha ordning och reda. Jessica och Nenne undrade vad som skulle bli så mycket bättre på Huddinge än på Stork. Det blev det inte heller.

Första läkarbesöket blev stressigt. Läkaren hade inte tid att tala med dem.

– Vi kör insemination, men jag ska iväg på begravning, sa hon. Det här blir jättebra!

Det visade sig att hon var enhetschef.

– De skrev aldrig in i journalen att jag hade försökt med insemination sex-sju gånger. Däremot stod det att vi hade haft en avbruten graviditet, vilket inte stämde, berättar Nenne.

De genomförde en insemination utan framgång. Nästa gång Nenne hade ägglossning var det helg och kliniken var stängd. Oturen fortsatte i två-tre månader tills ägglossningen äntligen inträffade på en vardag.

– Varje gång man ringde sa de: »Vad sa de till er?« Vilka är de?! »Vem är din läkare?« Jag visste inte, vi fick ju träffa olika personer varje gång.  Borde det inte stå i journalen? säger Jessica.

När de efter lång tid – på grund av helger och andra ledigheter för personalen – hade gjort sina fyra inseminationsförsök trodde de att de skulle få gå vidare till IVF. De fick höra att det inte fanns någon kö. Men tiden gick och det var snart sommar. Då fick de veta att IVF:en inte skulle kunna ske förrän i oktober.

Inte heller IVF:erna ledde till någon graviditet för Nenne.

– På den första behandlingen – som var vidrig – svarade jag dåligt. Det blev två ägg. Ett sattes in och sedan blev det ett frysförsök.

– När jag inte hade fått ägglossning på tre månader, ville jag tala med en läkare. Men när jag kom dit hade läkaren inte tid. De föreslog att jag skulle tala med en annan läkare.

Mötet blev en besvikelse. Läkaren tittade in i skärmen istället för på Nenne och hon kände sig förödmjukad av hans sätt. Senare fick hon veta att han hade psykiska problem och egentligen inte skulle träffa patienter.

Vid andra IVF:en fick hon en högre hormondos och mådde ännu sämre. Trots det fick hon bara höra att det inte skulle vara någon fara. Att man vanligen inte får några biverkningar.

Efter att Nenne fått ett embryo insatt som inte ville fastna, visade det sig att inget av de åtta embryona klarade frysningen.

Nu funderar de på framtiden. Efter alla behandlingar längtar Nenne verkligen efter att bli gravid. Hon vet dock inte hur det ska gå till.

Jennifer och Sofia Hager bor också utanför Stockholm. För tre månader sedan fick de sin dotter, Hedwig. Hon föddes efter behandling på Huddinge. Jennifer är 26 och Sofia 24 år.

De kände inte att de blev väl bemötta på Huddinge, men samtidigt hade de aldrig några tankar på att åka någon annanstans.

– Själva sjukhusbesöken kring inseminationen är inga ljusa minnen. Att säga att vi blev bemötta med respekt vore tyvärr att överdriva. Det vi reagerade mest på var skepsisen mot vår ålder. Personal i de flesta sammanhang påpekade att vi var unga, vilket var mycket påfrestande, berättar Jennifer.

Hon tror att det har skett ett generationsskifte.

– För oss är den nya lagen en självklarhet. Att åka utomlands är inte ett alternativ. Vi är inte tacksamma på det sätt som äldre par tycks vara. Det handlar om rätten att få barn och vi nöjer oss inte med att bli illa bemötta av sjukvården och liknande.

Det konstiga var att trots att Jennifer var så pass ung och inte hade några fertilitetsproblem propsade Fertilitetskliniken på att de skulle göra IVF istället för insemination redan efter två försök. Tvärtemot Nenne, som ju redan hade misslyckats med sex inseminationer och som var tio år äldre, skulle Jennifer gå över till IVF redan efter två försök.

– Vi fick tjata för att få fortsätta med inseminering. Vi fick höra att det skulle vara slöseri med sperma, berättar Jennifer.

– Vi förstod aldrig deras planer. Varje gång träffade vi olika läkare och de sa att vi skulle göra IVF, men samtidigt sa de att det inte var något fel på mig.

I slutändan krävde Jennifer och Sofia att få komma till kliniken för insemination. En insemination som ledde till att de nu är stolta mammor till Hedwig.

Fakta
IVF och insemination

IVF är förkortningen för provrörsbefruktning, in vitro fertilization, en procedur som innebär att befruktningen sker i ett provrör utanför kroppen.

Insemination innebär att sperma förs in i slidan utan samlag. Vid donatorinsemination som utförs av sjukhuspersonal används tvättad sperma som kan föras in direkt i livmodern med en kateter. Vi heminsemination får spermierna själva simma in genom livmodermunnen, precis som vid samlag.

Kvinnopar kan enbart få tillgång till assisterad befruktning på universitetssjukhusen.

Olikkönade kan vända sig till privata kliniker, så länge de inte behöver donerade ägg eller spermier, då hänvisas även de till universitetssjukhusen.

Ensamstående kvinnor har inte rätt till någon som helst fertilitetsbehandling i Sverige.

Eftersom kvinnopar inte kan få hjälp på privata kliniker i Sverige vänder sig många utomlands.

Snårskog av regler

Antal inseminationer som erbjuds varierar. I Västra Götaland, Uppsala, Örebro, Västerås, Värmland och Dalarna gäller att paret erbjuds sex inseminationer på Akademiska sjukhuset. På medicinska grunder kan dessa bytas ut mot tre IVF alternativt 4+1 eller 2+2. Dessa landsting har sedan olika regler avseende möjligheten att överlåta försök till den andra kvinnan under behandlingen och huruvida de erbjuder syskonförsök eller inte.

I Östergötland får kvinnopar först betala 3 000 kronor styck för två inseminationer innan de får en IVF finansierad i Linköping. De kan också välja att fortsätta med egenfinansiering. Då kostar inseminationerna 9 250 kronor per gång och IVF 34 400 kronor. I Linköping finns ingen kö.

Södra regionen har gemensamma regler för behandling i Malmö. Paret måste först besluta vem som ska behandlas och när den startat får man inte byta. Paret erbjuds fem inseminationer eller tre IVF. I Malmö är det även möjligt att betala för behandling. Kliniken har dock haft problem med tillgången på sperma.

Även norra regionen har beslutat att ha samma regler. Detta har dock inte helt genomförts. Beslutats har, att par som inte har fertilitetsproblem först ska finansiera tre inseminationsförsök i Umeå innan de erbjuds ett landstingsfinansierat IVF. Efter det är det möjligt att själv finansiera flera försök och det är möjligt att byta kvinna.

I Södermanland erbjuds man två IVF – för alla. Heterosexuella uppmanas att först pröva med insemination. Kvinnor kan byta inom paret, men man kan bara få ett barn per par. Det finns ingen kö.

I Stockholm är den officiella regeln fyra inseminationer och en IVF. Detta är en minskning mot tidigare då två IVF gällde. Kvinnor över 38 år kan erbjudas tre IVF istället för inseminationer.

Endast en kvinna i paret kan få behandling. I mars månad stod 65 par i kön som är gemensam för olika behandlingar. 45 av dessa var kvinnliga par.

Ovanstående uppgifter kommer från respektive landsting och har lämnats av olika befattningshavare med olika ambitioner och kunskaper om hur reglerna tolkas på avdelningarna. Kom Ut kan inte garantera att dessa regler kommer att gälla i det enskilda fallet.