Skandalscener på teatern
Jultraditionen lever vidare. Kom Ut är mycket glada att presentera en novell, skriven exklusivt för er läsare.
Av Annika Ruth Persson
1.
Orkestern spelar de sista takterna i druvnumret. Druvklasen studsar mot blygdbenet i de båda avslutande sprången innan Edith och de andra fyrtiofem dansöserna sjunker ned i spagat och med uppsträckta armar tar emot applåderna.
2.
Paul kämpar med kragknappen, fingrarna är fumliga och darriga, en viss nervositet sprider sig i kroppen. Ingen har väl vågat något liknande förut. De blir minst 10 ikväll, om ingen backar ur. Mod och sammanhållning!
Han tar fram ett nytt ark papper, stoppar ned det i skrivmaskinen och vrider valsen, så arkets överdel ligger redo att ta emot typarmens slag genom färgbandet.
Den 27:e juli 1927 är en märkesdag i de homosexuellt lagdas historia.
Om ett par timmar kommer demonstrationen att vara i full gång, och det är han som har utsetts att skriva reportaget i Das Freundschaftsblatt, nära knuten till ledningen i Bund für Menschenrecht som han är.
Från redaktionsrummet intill hörs en sektflaska som öppnas, Elsbeths och Lottes mummel.
Han läser på nytt igenom den första meningen.
Den 27:e juli 1927 är en
Inte bra. Paul river ut papperet ur maskinen igen, sätter i ett nytt.
3.
Plymerna kittlar Edith på ryggen medan de fyrtiosex dansöserna marscherar upp på en plymklädd trappa. Ett helt berg av plymklädda flickor.
Edith håller Doris i ena handen, Doris klämmer lite hårdare när det är dags att börja vaja.
I rollen som Pluto, underjordens furste, pekar smörtenoren på tre ynglingar som i hantverkarkläder kommer vandrande över scenen. Han slår vad med den rundmagade Jupiter om att Berlin ska förleda dessa käcka gossar till synder som för dem rakt ner i hans underjordiska boning.
4.
På Komische Oper visas f.n. en revy med namnet ”Strängt förbjudet”.
Paul läser igenom den nya första meningen igen.
Elsbeth ger honom ett glas och tar Lotte under armen.
Paul nickar nöjt åt Elsbeth hellånga kjol, men rynkar bekymrat pannan åt Lotte: ”Ska du gå så där, kostym och fluga? Ger det verkligen rätt budskap ikväll?”
”Damer i kostym är vårens högsta mode”, säger hon högdraget och klämmer fast monokeln framför högra ögat.
Elsbeth höjer sitt glas och sprätter med benen. Byxor! Oerhört vida byxor!
Pauls fingrar fumlar med kragknapparna igen. Lotte ställer ifrån sig glaset och knäpper vant fast hans krage.
Lutad över hans axel läser Elsbeth upp några rader ur inledningen:
I det stora hela är denna revy inte lika dålig, som pressens kritik vid uruppförandet angav, och det finns några mycket trevliga bilder.
”Så bra, Paul. Då får vi lite trevligt innan vi blir finkade.”
”Mycket trevligt”, säger Lotte och kastar en blick på klockan. ”Men nog med flams, vi har något väsentligt att uträtta ikväll. Paul är klädd som en karl, vi är klädda som oss själva, alla är redo. Drick ur, så går vi.”
5.
Det går ett sus genom publiken när Edith och Doris och fyra andra dansöser låter de långa slöjliknande tygstyckena sjunka så lågt att brösten lämnas bara.
Samma sak, varje kväll. Först suset då publiken inser att de står nakna bakom slöjorna där på scenen. Sedan vrålen och applåderna.
”Köttskåderi”, skrev Berliner Morgenpost föraktfullt efter premiären. ”Endast musorna skyler här skamset sin hud.” Men det är vad främlingar från hela Tyskland och resten av världen kommer hit för att få se: naket.
Edith svänger lite extra på höften, låter slöjan fladdra.
Till puka och cymbal faller alla slöjorna till marken. Hantverksgossarna gör entré.
6.
Stor orkester, 200 medverkande, glitter och plymer.
Egentligen älskar Paul det här. Den för en stund lyckligt njutande publiken. 50 bensprättande dansöser. Eleganta herrar med lena stämmor och skälmska ögon. Slanka höfter och välskurna frackar. Med avund ser han de smärta hantverksgesällerna hugga tag i varsin balettflicka och studsa ut i en one-step.
Det där med att dansa har Paul aldrig lärt sig, men hans uppgift ikväll är en helt annan. Alla 10 kamraterna har slutit upp. Snart är det dags.
10 medlemmar i
Ett flertal medlemmar i B.f.M
Medlemmarna i Bund für Menschenrecht, vilka sedan många år för en förbittrad kamp för sitt likaberättigande, anlände den nämnda aftonen i stort antal till teatern,
På scenen pratar Pluto på om hantverksgesällerna ”…och om inte flickstjärtar så kanske stjärtgossar…”. Publiken tjuter av förtjusning.
Kamraterna utbyter blickar, rätar på ryggarna.
Det mörknar på scenen.
7.
Framför deras gemensamma spegel i logen lägger Edith armen om Doris. De är ett stiligt par. Edith med liten matrosmössa på svaj, det snäva genomskinliga linnet, den lilla löskragen med påsydd butterfly, Doris med stor herrkavaj och nätstrumpor.
Doris tar fram sin dosa, lägger en nypa på handryggen och drar upp pulvret i näsan. Frågar, som varje kväll, om Edith vill ha, och Edith svarar, som varje kväll, att hon inte koksar på jobbet.
De dansar in på den mörka scenen. Numret utspelas på en klubb för ”Vänner”. Conrad har sin glansroll här, sitter smal och vek med snävt korsade ben vid ett bord. Vid baren hänger Heinrich i blommig klänning omgiven av åtta tomma glas.
De homosexuellt lagda framställs här såsom en karikatyr, vars like man i verkligheten sällan möter, och då endast på lokaler vilka huvudsakligen besöks av den heterosexuella halvvärlden och av sådana existenser som har gjort fiasko i det borgerliga livet och skyr offentlighetens ljus.
Några manliga par dansar som skuggor kring Edith och Doris. Sugande jazzmusik. Doris hänger tungt på Edith, det ska vara så. Direktör Kleins order: ”Dansa som om ni var drogade, depraverade och djuriska.” Edith låter handen glida över Doris rygg.
”Mer ben”, säger Doris, och Edith kliver djupare in mellan Doris lår. ”Alla är bisexuella”, viskar Doris, ”visste du det?”
Långsamt stegar en av hantverksgesällerna fram till Conrad och ställer av oförstånd en ytterst tvetydig fråga. Conrad viftar uppbragt med spretande fingrar och slappa handleder
8.
omanligt vispande handleder på scenen. Paul känner kamraternas blickar på sig. Med rak handled och väl samlade fingrar höjer han handen – var beredda nu – och då
en av skådespelarna sade detta fjolliga ”Huch nein!” satte ett öronbedövande larm igång. Det visslades, det stampades, fy- och slutrop ljöd,
och sapfisternas insatser på visslingsfronten är verkligen imponerande, själv satsar han mest på att ropa, som en av
ett par otaliga röster, vilka skrek: ”Det är gement att framställa en klass människor så på grund av deras naturliga läggning.”
9.
brölanden visslingar rop
”Vad tusan skriker de om?” viskar Doris. ”Släng ut moraltanterna!”
Edith spanar ut över parketten till de bortre raderna där skrikhalsarna står. Ett efter ett tystnar instrumenten, ett par av dansarna smyger ut i kulissen. Nu när orkestern slutat spela hör hon bättre vad de skriker
10.
”… gement … naturliga läggning!!!!” skriker Paul gång på gång och sneglar spänt mot utgångarna. Hur länge ska de få hållas utan att någon kastar ut dem? Publiken börjar bli orolig och uppe på scenen
tappade skådespelarna fullständigt koncepterna och rusade förvirrat om varandra. De båda manliga och de kvinnliga skådespelarna, vilka skulle förkroppsliga de homosexuella, rusade dessutom huvudlöst ner från scenen. Det tycktes nästan som om en av skådespelarna fick ett svimningsanfall, han
11.
sjunker bara ihop på sin stol och håller sig för båda öronen. Edith släpper greppet om Doris, går och hjälper Conrad ut från scenen.
”… gement … naturliga läggning … naturliga …” Ropen hörs ända ut i kulissen. Edith kikar ut, det är tänt i salongen nu. Herrn som skriker värst ser alldeles uppjagad ut.
När de homosexuella på nytt skriker ”Avbryt föreställningen!” blir Doris fullkomligt galen därute på scenen, rusar fram till rampen
12.
och skrek från scenen: ”Det gör vi som vi vill!” Men medlemmarna i B. f. M. visade denna skådespelerska att hon ändock ej kunde göra som hon ville, utan även hon måste försvinna från scenen, så att den i flera minuter var tom
och att stå där och ropa mot den tomma scenen känns ju en smula fåfängt. Elsbeth ser ut att vilja sätta sig, men Paul visar med en gest att alla ändå ska stå kvar, fullt synliga, värdiga.
Slutligen
stormade skådespelarna i stor villervalla åter upp på scenen, orkestern spelade en Charleston och det förekom enbart dans av män tillsammans med kvinnor.
Vid det laget hade polisen inskridit, det var väl 20 till 30 konstaplar
13.
kanske fem, sex konstaplar skymtar vid de bakre utgångarna, några av de demonstrerande förs ut.
”Spärra in moralhomofilerna bara”, väser Doris ilsket till Edith, utan att förlora vare sig studsen i steget eller det typiska Charlestonuttrycket i ansiktet.
14.
Paul vippar på redaktionsstolen, bläddrar i tidningarna. Ett par av dem nämner faktiskt gårdagens händelser. De har gjort historia. Nu gäller det bara att skriva den också. Först den stora framgången:
Dir. James Klein bad förbundets styrelse att dock ej driva saken till sin spets och sade sig vara villig att ändra denna bild, så att förbundets medlemmar ej kan ta anstöt av den,
och sen måste det sluta i ett slags politiskt crescendo… Med slutna ögon håller Paul fingrarna strax ovanför tangenterna och väntar på inspirationens röst. Så lossnar det.
Detta händelseförlopp visar att vi även hos de politiska partierna skulle kunna uppnå mycket mer, om flertalet homosexuella blott hade kurage nog att offentligt stå upp för sin rätt. De homosexuellas demonstration till hösten innev. år kommer att bli så massiv, att man inte längre kommer att kunna slå dövörat till för deras krav.
Undertecknat
— x —
15.
El Dorado.
Det är hit alla går, konstnärerna, rikemansgossarna, turisterna, transvestiterna, homofilerna. Det är hit Edith och Doris går när plymerna och scensminket har skalats av för aftonen.
De står klädda som sina nattliga jag, Doris i prunkande silkig påfågelsdräkt, Edith mera garçon, men helt à la mode, inte alls transvestitiskt. Det går klar en gräns någonstans. Gick en gräns. Gränsen blir otydligare för varje kväll hon går hit. Denna sena afton i byxor och kavaj, men av damsnitt.
”Vad ska jag ha i kväll?” säger Doris och ser sig om i lokalen.
En transvestit vill hon ha, hög tid att bli av med den oskulden också, suckar hon och kysser Edith på kinden innan hon sveper iväg mot de breda fåtöljerna där kostymtransvestiterna sitter och groggar. Cigarrdimmorna hänger tunga över deras bord, Doris hostar kokett och viftar bort röken. Kostymkvinnorna skrattar, Doris slår sig ned på ett armstöd, blir bjuden på grogg.
En grupp engelska ynglingar följer Doris utflykt med halvöppna munnar tills en av dem ropar till och pekar på ett par dansande män i högklackat. Äcklad vänder sig Edith bort. Överallt dessa sippa turister som med dreglande käftar vill blänga på syndarna i Berlin.
En ung pojke plockar glas. Edith ger honom sitt tomma och går ut, trött på El Dorado. Diskplockaren följer efter, står bredvid Edith och röker. Heter Thea och är också dansare, men får inga dansjobb. Ingen vill ha en så pojkaktig flicka i baletten, inte ens här i Berlin.
Alltså måste hon göra något eget. En helt ny androgyn dansform ska Thea utveckla, inget sånt där garçon-chic som alla älskar, utan äkta. Kraftfullt. Känsligt. Mäktigt. Erotiskt. Androgyn danskonst.
Thea går in igen, hennes rökpaus är slut.
Edith prövar ett steg, en rörelse. Androgyn dans? Med uppfälld krage och händerna i kavajfickorna går hon bort mot högbanestationen vid Nollendorfplatz.
Fotnot: Den fetade reportagetexten är, förutom den kasserade första meningen, lätt redigerade citat ur artikeln ”Demonstration der Homosexuellen! Skandalscenen in der Komischen Oper!” Das Freundschaftsblatt, 8 juli 1927, 5:e årg, nr 27. Tack till Schwules Museum.
Annika Ruth Persson debuterade 2003 med romanen Du och jag, Marie Curie, som nominerades till Augustpriset. Uppföljaren Erik Dahlbergsgatan 30 var en fristående fortsättning.
