Kom ut!

Hans Linde
Bild Zaira Perdigon

En oväntad kyss och en spottloska i nacken är båda ingredienser i historien om Hans Lindes politiska engagemang, från gymnasiet till utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet.

Text Anki Bengtsson
Bild Zaira Perdigon/ Mandi Gavois

Hans Linde möter mig i entrén i riksdagens ledamotshus bärande på en stor bunt material från det nyss avslutade mötet i utrikesutskottet. Vi jämför vår skånska på väg till det anspråkslösa arbetsrummet. Rummets ena vägg pryds av ett grönmönstrat tygstycke från Zimbabwe, den väggfasta soffan är inbäddad i ett flerfärgat tyg vävt av kvinnor i Nigeria och en ödla i bast från Madagaskar får samsas med en torkad frukt från Mali på soffbordet. Saker som alla skvallrar om Hans engagemang i internationella frågor. När han deltar i internationella möten bär han också med sig hbt-frågorna.

Det är ingen slump att Hans är vald till utrikespolitisk talesperson för Vänsterpartiet. Han brinner för internationella frågor. Men det politiska engagemanget är också sprunget ur personliga erfarenheter. När Hans som 16-åring flyttade från Klågerup till Trelleborg var han den enda öppna bögen på sin gymnasieskola. Han saknade ett nätverk där han kunde diskutera främlingsfientliga och homofoba strömningar och aktioner, som ofta passerade utan motreaktioner.

– Jag gick sällan ut på stan på kvällarna av rädsla för att bli utsatt för hot eller kränkning. Samtidigt ville jag inte acceptera att rädslan skulle styra mitt liv. Jag insåg att för att gå emot hatet och kräva min rätt som bög måste jag göra det tillsammans med andra. Då gick jag med i Ung Vänster, eftersom de protesterade mot manifestationer med främlingsfientliga grupper.

– När vi skildes åt kysste han mig. Jag blev förstås glad, men också överrumplad.
Bild Mandi Gavois

Hans betonar att hat mot invandrare, flyktingar och homosexuella inte kan isoleras till högerextrema grupper eller religiösa fundamentalister. Han tycker att hatbrott är den viktigaste frågan för hbt-rörelsen i dag.

– Den svenska hbt-rörelsen har haft fokus på lagar, rätt till adoption, insemination och samkönade äktenskap och har nått framsteg, men hatbrott går inte att lagstifta bort.

Hatbrott är inte bara våldsamma brott, utan tar sig många olika uttryck i hot och kränkningar i individers vardag. Trots att det har blivit lättare för hbt-personer att öppet visa sin identitet i vardagslivet och på jobbet, är öppenheten inte utan risker. När Hans flyttade till urbana Göteborg och hbt-politiken flyttade fram sina positioner blev öppenheten som bög självklar. Fram till en sen kväll för några år sedan när Hans och en kompis var på väg hem från gayklubben Gretas och som så många andra festande göteborgare korsade Järntorget.

– Plötsligt kände jag en spottloska i nacken. När jag vände mig om såg jag en skinnskalle ett par meter bakom mig som skrek »bögjävel«. Först tänkte jag skrika tillbaka, men jag såg snabbt att han var ordentligt full och dessutom hade ytterligare en kompis med sig. Jag backade bort från övergångsstället och lyckades ta mig därifrån.

Dagarna efteråt var en bergochdalbana av rädsla, ilska och kränkning. Hans glömmer aldrig den händelsen, men vill samtidigt inte förknippa Järntorget med en plats där man kan bli bespottad.

Plötsligt kände jag en spottloska i nacken. När jag vände mig om såg jag en skinnskalle ett par meter bakom mig som skrek »bögjävel«.
Bild Mandi Gavois

– Då hade ju de som attackerade mig på ett sätt vunnit. Järntorget är fortfarande för mig en av Göteborgs vackraste platser. Jag har haft fantastiska kvällar och nätter på Pustervik och här ligger baren Stars ’n’ Bars där Vänsterpartiet hade valvaka 2006, då jag blev invald i riksdagen. De goda minnena är trots allt så många fler än de dåliga.

En senare reaktion på bespottningen och de hatfulla skriken var ett ökat engagemang att politiskt driva frågan om hatbrott i Göteborg. Hans tycker att det framför allt är på lokal nivå som kunskap om hatbrott måste utvecklas och landsting, kommuner och stadsdelar måste ta sitt ansvar för att arbeta förebyggande. Han menar, att kunskap om hatbrott måste sättas in i ett sammanhang avseende mänskliga rättigheter och synen på kränkningar. Ibland kan det raljeras över kränkningar, men kränkningar ska diskuteras i förhållande till hindrande normer och allas rätt att känna sig trygga på offentliga platser i samhället. Där ska man inte behöva dölja sin sexuella läggning eller könsidentitet.

Hans har suttit i riksdagen för Vänsterpartiet sedan 2006.
Bild Mandi Gavois

Trots att Hans har varit öppen bög sedan han var 16 år och gått på tvären mot normer tog det många år innan han första gången kysste en kille på offentlig plats. Han minns den gången på Marklandsgatans spårvagnshållplats, där många kysser varandra när de skiljs åt – om de är heterosexuella. En morgon steg Hans av där tillsammans med sin dejt och de skulle sedan åt olika håll.

– När vi skildes åt kysste han mig. Jag blev förstås glad, men också överrumplad. Det var ingen som direkt reagerade runtomkring, men det fick mig att reflektera över känslan att kyssas, gå hand i hand eller flörta öppet.

Hans blev mer och mer medveten om att små markörer kan ha betydelse både för egen del och för andra hbt-personer. I dag säger han ofta »vi hbt-personer« när han deltar som riksdags- eller partistyrelseledamot i konferenser och debatter. Och det gör han ofta. På anslagstavlan hänger ett knippe namnbrickor som souvenirer från konferenser och studiebesök.

Namnbrickan från besöket hos departementet för sociala frågor i Dar es Salaam är hoptrasslad med namnbrickan från det fackliga hbt-seminariet i Göteborg. Lika viktigt som att kunna vara öppen med sin sexuella läggning och sin könsidentitet på sin fritid är det att kunna vara det på arbetsplatsen. Hans tycker att facket har en viktig roll för att den tryggheten ska finnas på arbetsplatser.

– När jag jobbade som behandlingsassistent på ett hem för barn och ungdomar fick jag stöd av facket när det gällde arbetstider, löneförhandling och annat. Men det fanns en tysthet när det gällde diskrimineringsfrågor. Det var ingen självklarhet att vända sig till facket för att prata om att komma ut på jobbet eller tackla hinder mot öppenhet.

I dag tycker Hans att det har skett ett trendbrott inom facken och hbt-frågor på arbetsplatsen tas på större allvar – särskilt inom tjänstefacken. När Hans deltog i samtalet på SKTF:s seminarium »Därför är hbtpersoners rättigheter en fråga för facket« under festivalen HBTGBG, diskuterades just problemet med tystnaden kring hbt-frågor på arbetsplatser. Tystnad leder till osäkerhet och ovisshet rörande reaktioner och stöd från personal och ledning om man kommer ut. Kollegor på arbetsplatsen kan också känna osäkerhet kring att handla »rätt«.

– Jag fick en fråga från publiken om hur man ska hantera att man har en kollega som är hbt-person. Den gick såklart inte att ge ett rakt svar på. Vi delar det faktum att vi inte är heterosexuella, men vi är fortfarande individer med olika livssituation och personlighet.

Jag föreslog att man frågar den aktuella kollegan. Vi vill alla bli behandlade med respekt, men det innebär inte att alla vill bli behandlade på samma sätt, utan tvärtom att bli sedd som en individ.

Vi avbryts plötsligt av upprepade pip från tv:n i hörnet.

– Det är en påminnelse om att det är aktivitet nere i riksdagskammaren. Nu är det frågestund med ministrarna som kommer att ske om några minuter, förklarar Hans medan han gång på gång stänger av pipandet med fjärrkontrollen. Denna gång ska inte Hans ställa några frågor. Signalen för in samtalet på Hans parlamentariska engagemang för internationella frågor och då särskilt internationella hbt-frågor.

Hans har skrivit många interpellationer och skriftliga frågor om kränkningar av hbt-personers rättigheter i olika länder och även fått utrikesminister Carl Bildt att svara på hur Sverige ska agera. Den parlamentariska plattformen ger Hans möjlighet att placera hbt-frågor i utrikespolitiken, men den öppnar också för att träffa politiker i andra länder.

– Det går ofta bra att ta upp hbt-frågor även om de inte finns med på internationella mötens dagordningar, särskilt om det gäller sociala frågor och mänskliga rättigheter. Det gäller att vara lite taktisk så att det inte uppfattas som att en vit svensk politiker ska lägga sig i andra länders politik. Jag försöker ofta planera in ett möte med en lokal hbt-organisation, till exempel som när jag besökte Nicaragua, och tar sedan upp vad de berättat för mig i frågorna till politikerna.

Den parlamentariska plattformen ger Hans möjlighet att placera hbt-frågor i utrikespolitiken.
Bild Mandi Gavois

Det är viktigt att ta upp hbt-frågor på ett väl avvägt sätt för att undvika en negativ effekt. Samtidigt får respekt för andra länders politik och kultur inte bli en anledning till att hålla tyst när hbt-personer kränks eller hotas. När Baltic Prideparaden förbjöds i Litauen skrev Hans i ett protestbrev till Litauens regering att de förtrycker hbt-personer.

– Dagen efter, när jag promenerade med en vän på Djurgården, blev jag uppringd av en litauisk journalist. Han skällde ut mig och anklagade mig för att lägga mig i andra länders politik. Jag svarade att mänskliga rättigheter är universella.

Hans Linde tillhör en generation som har vuxit upp i en tid av ständiga förbättringar för hbt-personer. Han tror att hot mot hbt-grupper i närliggande baltiska länder har påmint svenska hbt-personer om att deras rättigheter inte ska tas för givna.