Låt inte SD diktera villkoren
Foto: Emily Roydson
I MARS I ÅR KOM ETT POLITISKT UTSPEL som många förutspått, men inte direkt längtat efter. »Sverigedemokraterna är ett parti för homosexuella och vi ber om ursäkt för tidigare homohatiska uttalanden«, meddelade Jimmie Åkesson i en debattartikel i Aftonbladet den 30 mars. I artikeln hänvisar Åkesson till en omröstning på QX ,som enligt honom indikerar att stödet för SD sannolikt är högre bland homosexuella än heterosexuella. Han påstår också att fl er och fl er homosexuella gått med i SD de senaste åren och att det är »en tydlig indikation på den starka oro som många homosexuella känner inför massinvandringen och det homohat som den tilltagande islamiseringen medför.«
Artikeln är kort och de delar som rör SD:s nya inställning till homosexuella omfattar inte mer än några stycken, men det begränsade utrymmet till trots lyckas Åkesson effektivt bygga en berättelse som gör homosexuella till potentiella offer för massinvandring och tilltagande islamisering, men som SD erbjuder lösning åt – om de ansluter sig till partiet.
Fast det skulle faktiskt vara mer korrekt att säga att de lyckas etablera den berättelsen just tack vare det begränsade utrymmet, inte trots. SD gör sig inte kända för ett utvecklat politiskt tänkande – deras världssyn fångas i analysen »allt var bra innan invandrarna kom hit«. Homoutspelet bör därför ses som det aggressiva taktiska drag det är. SD har ju tidigare lanserat sig som ett värdekonservativt parti, varit mot homorättigheter och använt ett hatiskt språkbruk gentemot hbt-personer.
Men utan tvekan existerar hbt-frågan mitt i det samtida politiska samtalet om nationen, invandring och framför allt muslimers närvaro i Europa. I skuggan av islams växande anspråk på politisk makt, och den lika farliga demoniseringen av muslimer, har hbt-personer med bakgrund i Mellanöstern blivit allt synligare i och utanför den queera världen. För mig som feminist och antirasist är det viktigt att diskutera och bedriva aktivism med hela den komplexa bilden framför mig. Utpekandet av muslimer som ickefungerande i det demokratiska Europa måste hela tiden synas och motsägas. Samtidigt måste muslimska företrädare och islamiska intressegrupper granskas och utmanas när det gäller synen på hbt-personer och kvinnor. Men det är inte bara religiösa grupper som har en fördömande inställning till homosexualitet. Härliga, trevliga ateister och sekulära familjer med rötter i Mellanöstern praktiserar ett tabu kring homosexualitet som är fullständigt bisarrt. Jag vet inte en enda svensk med kurdisk bakgrund som skulle ta hem sin samkönade lover på familjemiddag. Om vi av rädsla för att spela SD i händerna skulle avstå från att prata om skammen och fördömandena som präglar inställningen till homosexualitet hos många svenskar med Mellanösternbakgrund, betyder det att vi låter SD diktera villkoren i en fråga som hbt-rörelsen och andra progressiva sociala rörelser borde äga och driva.
Det kanske viktigaste att uppmärksamma och agera mot, när det gäller homoutspelet, är dock SD:s försök att konstruera sig som ett resonabelt och respektabelt politiskt alternativ. Genom att inkorporera homosexuella i sin politiska gemenskap gör de sig till ett modernt parti som söker legitimitet för sin överordnade målsättning: ett invandrarfritt Sverige. Om de är så pass rimliga att de accepterar homosexuella blir deras rasism inte fullt lika orimlig.
Lawen Mohtadi
