Kom Ut-bloggen

Bloggat av: Carin Holmberg

Vi gör en bussresa till Prag, jag och Ulrica. En hel busslast fylld med pensionerade heteropar, kvinnor på gruppresa, mammor med döttrar, väninnor i par och så vi då – det lesbiska paret. Efter 16 år ihop märks det att vi är ett par. Precis som andra som varit tillsammans länge rör vi oss i förhållande till varandra, talar till varandra och finns med varandra med den vana och den självklarhet som ett etablerat par har. Vi behöver inte komma ut. Vi är ute.

Det finns alltid – i alla fall i mig – en ilning av oro över hur det ska gå när vi ska umgås med människor som dem i ”heterobussen”. Vi ska vara med dem i sex dygn, på en begränsad yta och med begränsad möjlighet att undkomma obehag. I kroppen är jag förberedd, men jag vet inte på vad. Längre än så har vi faktiskt inte kommit trots att man kan tro det när man har folkets jubel i färskt minne efter sommarens stolta Prideparad. Men fortfarande är det så, att detta att vara hbt-person innebär att man alltid har en form av beredskap.

Det finns något provocerande i heteropersoners självklarhet, deras oproblematiserade kroppsliga normativitet. De uppfattar sig som särskilt normala när de kan spegla sig i vad de uppfattar som onormalt, med andra ord i det lesbiska paret. Ibland misstänker jag att det bor en liten KD:are i långt fler människor än i de fyra procent som visar dem sin lojalitet på valdagen. En liten smygfascist som känner livskraft och glädje varje gång de ges möjlighet att uttrycka sin latenta homofobi. Om inte annat för att det fyller deras egon med känslan av att de – trots allt – är normala.

Min känsla av utanförskap fylls på och jag är så himla glad över att jag är utanför, bortvald och onormal. Tänk om jag varit fru med pärlhalsband i villa med man och barn och varje lördag behövt ägnat mig åt åtta minuters paranormalt penetreringssex, vilket helt normalt avslutats med hans ejakulation. Klart som sjutton att jag hade opererat brösten, ögonlocken eller vad som helst bara för att något skulle hända med min kropp som var starkare än en gäspning och det som ”började (och slutade) som en skakning på nedre däck”, för att citera Mikael Wiehe.

Nu är jag elak, jag vet. Fast ibland är det skönt att ge sig själv rätten att högst onyanserat och ojuste ”bara slå i högen”, som en tidigare flickväns pappa formulerade sina hot om kroppsaga när de fem barnen inte satt tysta och snälla i bilen. Och det är inte samma sak att raljera ur en underordnad position som ur en överordnad. Alltså, det är inte särskilt hemskt om kvinnor ägnar sig åt tio minuters dagligt manshat och/eller hbt-personer luftar lite heterohat. Det hotar inga maktpositioner, men kan vara nog så helande för den egna mentala hälsan.

Däremot är det inte rimligt att män uttrycker kvinnohat eller heterosexuella en allmän homofobi, då det återskapar maktstrukturer och ger röst åt patriarkal heteronormativitet. Kort och gott konserverar det bara fördomar och hierarkier.

Även om jag blir arg på grund av min något trängda situation på bussen till Prag, vet jag att det i grund och botten handlar om strukturer av heteronormativitet som vi alla fostrats till och lärt oss. Jag vet också att man inte ska slå på enskilda individer och göra dem ansvariga för strukturella maktrelationer. Men ändå måste jag konstatera, i slutänden är det verkliga människor som bär upp dessa strukturer utan att en enda gång fråga sig: ”Varför gör jag detta?”.

Medan jag frågar mig: Är det rimligt att vi om och om igen låter dem komma undan med det?

Bloggat av: Vanja Braathen

På måndagen bjöd Regnbågsfestivalen i Malmö på inspirerande aktivistsnack. Mona Camara Sylvan, Yona Kimhi, Therese Johnson och My Ehnlund – Göran från ”icke-nätverket” Hardqueer berättade om sina aktioner och visioner. Hardqueer har funnits sen i maj och har sedan dess hunnit med en uppsjö av olika aktioner för att kritisera och ifrågasätta heteronormen. Publiken fick höra om aktioner som ”Fallosofi”, där den mansdominerade litteraturen i filosofi fick varningstexter liknande dem som socialstyrelsen har på cigarettpaket, och om den gången pariserhjulet i Folkets Park blev inklätt i regnbågsflaggor och aktivisterna ropade slagord som ”we’re here, we’re queer – we’re not going anywhere!”.

-    Aktivism behöver varken vara svårt eller särskilt tidskrävande. Inte om man är många som hjälps åt, och det är Hardqueer väldigt bra på. Skickar du ut en idé på mailinglistan är det alltid ett gäng som nappar, berättade Mona.

-    Så länge du inte passar in i heteronormen kommer du att synas och få skit. Då kan man lika gärna göra en aktion av det, tyckte Yona.

-    Aktivism handlar om allt det vi gör varje dag för att underminera normer. Hela jag är en enda stor aktion! menade My.

Alla kunde enas om att Hardqueer handlar om att ta den ilska man känner och omvandla den till peppande aktioner.

-    Det blir en plattform för att komma ur sin egen ilska. Den används till nånting konstruktivt och roligt – det gör mig till en bättre människa, förklarade Yona.

-    Hardqueer innebär att jag får jobba mot det som irriterar mig – men ha roligt! Vi brukar prata om ”den glada revolutionen”, fyllde My i.

Framöver väntar fler inspirerande aktioner, bland annat kommer Hardqueer att synas i Regnbågsparaden som drar genom Malmö på lördag.

Bloggat av: Suzann Larsdotter

Det är med stor stolthet som RFSL nu har möjlighet att presentera en ”sexspel” för tjejer och kvinnor som har sex med tjejer/kvinnor.  Spelet heter Velvet och anspelar naturligtvis på Sarah Waters berömda bok ”Tipping the velvet”.
Velvet är ett sällskapsspel där man får svara på allt från sexråd och vilka som är de bästa fingerteknikerna till hur en fisting går till? Vilken fittfrisyr man personligen föredrar och vad innebär det egentligen att få sina röda vingar. Vissa frågor finns det svar på och andra handlar om att ventilera egna åsikter och idéer.

Spelet består av skära kort som handlar om kropp, sex och hälsa.
Månskenskort frågor och svar runt historia, idéer och kultur.
Trädgröna kort som handlar om ofärdiga påståenden att fylla i med egna idéer och åsikter.
Havsblå kort presentera problem i vardagen där man kan bidra med reflektioner och goda råd.
Eldkort är utmanarkorten. Består av personliga frågor som får besvaras hur enkelt eller utförligt man vill.

Velvet har funnits sedan Pride och nu har flera rapporter nått oss om hur spelet förvandlat en halvtråkig fest till en succékväll, att det fungerat bra som uppvärmning på en förfest, att kvinnor har spelat spelet i sängen med sin partner mm. Det har också fungerat utmärkt på en spelkväll vid ett RFSL café och att det nu även finns i väntrummet på en ungdomsmottagning.

Säkrare sex har länge varit en icke-fråga inom gruppen kvinnor som har sex med kvinnor. Många har bristande kunskaper och tror att deras sexuella praktik inte innebär några risker alls för att smittas av några sexuellt överförbara sjukdomar, vilket tyvärr ibland är ett felaktigt antagande. Detta i kombination med vårdens bristande kunskaper riskerar förstås att leda till ökade ohälsorisker för kvinnor som har sex med kvinnor. Velvet har också blivit ett roligt sätt att föra upp säkrare sex på agendan för KSK

Velvet har en otrolig potential och kan vara ett spel för sexualupplysning genom fokus på de skära korten eller genom att välja exempelvis enbart utmaningskorten med sin partner eller partners så kan det fungera som en alldeles utmärkt uppvärmning inför heta sexuella möten.

Läs mer på www.rfsl.se/velvet

Bloggat av: Tove Nilsson

Sedan den 1 januari 2009 klassas inte längre en del tidigare patologiserade BDSM-praktiker som hälsoproblem eller sjukdomar av Socialstyrelsen. I den svenska versionen av ICD-10 (International Statistical Classification of Diseases and Related Health Problems) utgick då koderna ”Transvestism med dubbla roller”, ”Könsidentitetsstörning i barndomen”, ”Fetischism”, ”Fetischistisk transvestism”, ”Sadomasochism” och ”Multipla störningar av sexuell preferens”.  ICD-10 är ett av de två klassifikationssystem eller diagnosmanualer som används i den svenska psykiatrin. Som komplement till detta används DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders), utgiven av American Psychiatric Association, med standarddiagnoser för psykistriska sjukdomar. 

På internetcommunityt Darkside uppges nu i artikeln Parafilidiagnoserna i nya DSM V att en arbetsgrupp tillsatts för att uppdatera manualen inför en ny upplaga som utkommer år 2010. En undergrupp är tillsatt för att revidera  avsnitten som omhandlar sexuella avvikelser, så kallade parafilier, där man idag hittar bland annat sadomasochism, fetischism och transvestism. En preliminär rapport med ändringsförslag har offentliggjorts. I den skriver  bland andra Niklas Långström, medförfattare till boken Pervers?, docent och chef för Centrum för våldsprevention vid Karolinska Instututet. Långström diskuterar i sin del av rapporten svårigheten i att diagnostisera och patologisera vissa typer av parafili när andra typer inte bör sjukdomsklassificeras. BDSM-utövare nämns som exempel på personer som kan komma att stigmatiseras i onödan. Utmaningen, beskriver Långström, ligger i att undgå diagnosticering av personer som inte ska diagnostiseras samtidigt som klassifikationen måste fånga upp personer som behöver behandling.
I artikeln på Darkside berättas vidare om rapporten.  ”Arbetsgruppen har inledningsvis på förslag att DSM ska särskilja mellan parafilier och parafila störningar. En parafili definieras som ett starkt och varaktigt sexuellt tändningsmönster som är inriktat på något annat än konventionellt samlag och som utövas mellan samtyckande vuxna. En parafil störning skulle däremot definieras som en parafili som orsakar lidande eller funktionsnedsättning hos individen, eller som leder till att andra i individens omgivning skadas.”

Det uppges i artikeln ännu vara osäkert huruvida eller i vilken form sadomasochism kommer att finnas med i den nya upplagan. Fetischism och transvestism kommer att finnas kvar och få tillägg. Dessutom finns förslag på tre nya diagnoser, Hypersexuell störning, Autoerotisk kvävning och Parafil våldtäktsstörning.
Trots flera diskussioner i rapporten kring det problematiska i att diagnostisera och därmed riskera en patologisering av icke-normativa sexuella preferenser och praktiker tyder alltså de preliminära ändringsförslagen på att BDSM-praktiker som nyss friskförklarats i den svenska versionen av ICD-10 kommer att finnas kvar i DSM-V.
Anmärkningsvärt är också arbetsgruppens funderingar kring särskiljning av parafili och parafila störningar. Varför ska okonventionella sexuella praktiker, mellan samtyckande vuxna, överhuvudtaget ingå i manualen för psykiastriska sjukdomstillsånd? Varför i så fall inte lägga till en beskrivning av normativa sexuella fantasier och handlingar i samband med diagnoser kring övergrepp i missionärsställning till exempel? Varför inte särskilja Vaniljofili från Vaniljofil störning?

Bloggat av Mika Nielsen
I maj i år skulle Projekt 6, en studentförening under organisationen Studenter för säkrare sex vid Örebro universitet, ordna en temadag om sex och samlevnad, där en föreläsning om BDSM skulle ingå. När universitetsledningen fick kännedom om arrangemangets innehåll stoppade man arrangemanget från att använda universitetets lokaler. Bland annat uttrycktes från universitetsledningens sida att man inte ville bli förknippad med den typen av information. Man ansåg att BDSM-föreläsningen kunde ”väcka anstöt bland genusinriktade grupper”.

Den som skulle föreläst kring BDSM var Marcus Rehnberg. Han kommenterar händelsen så här:
- Att stoppa informationsträffar som rör sexuella minoriteter för att inte stöta sig med grupperingar inom universitetet eller en intresserad allmänhet sänder signaler om att vissa sexuella identiteter är acceptabla att tala om officiellt medan andra helst inte ska synas.

- Jag tror att detta kan leda till att studenter undviker ämnen som universitetsledningen ser som ”brandfarliga” och det vore tragiskt, eftersom det tvärtom är viktigt med en ökad öppenhet och förbättrade kunskaper när det gäller de här frågorna. För några år sedan var det en student som skrev en c-uppsats inom området som hade väldiga problem att till exempel få handledning. Motståndet blir helt enkelt ett hinder för mer kunskap inom området.

Genom universitetsledningens uttalanden och förbud betraktas viss kunskap som icke önskvärd. Ett av argumenten var som nämnts att man inte vill ”väcka anstöt bland genusinriktade grupper”. Just inom genusvetenskapen går intresset långt tillbaka för kopplingar mellan kön, sexualitet, makt och handlingsutrymme. En tradition som parallellt och före genusvetenskap fanns som ämne inom akademin, finns och sedan länge funnits inom en feministisk rörelse. Många har till exempel ägnat sig åt att belysa hur kvinnors sexualitet kontrollerats. Gayle Rubins klassiska ”Thinking sex” från 1984 är en standardtext som visar hur samhälleliga normer skapar värdehierarkier så att viss sexualitet ses som önskvärd såsom vaniljsex, medan annan ses som icke-önskvärd, såsom sm-sex.

Inom den svenska akademin problematiseras vaniljnormer till exempel av genusforskarna Fanny Ambjörnsson (2006) i Vad är queer, av Don Kulick (2005) i Queersverige och av Tiina Rosenberg (2006) i L-ordet. Vart tog alla lesbiska vägen?. Och vid Stockholms universitet genomför Kim Herburt för närvarande forskning om sadomasochismens historia i Sverige. Därtill har ett antal uppsatser på grundutbildningsnivå skrivits som med olika ingångar behandlar hur heteronormers regler gör vaniljsex till något normalt, naturligt och önskvärt. Hade föreläsningen inte stoppats hade fler kanske fått kunskap om varför det var just BDSM-föreläsningen och ingen av de andra föreläsningarna som universitetsledningen uppfattade som problematisk på sex- och samlevnadsdagen.

Inom genusvetenskapen finns naturligtvis olika förhållningssätt till vaniljnormer. Djupt liggande maktstrukturer i det omgivande samhället återfinns överallt där dessa inte motverkas. Även andra maktstrukturer kring till exempel etnicitet och funktionalitet genomsyrar också en stor del av svensk genusforskning. Frågan är om universitetsledningen kommer till samma slutsatser när det gäller dessa områden. Är det också här viktigt att normativa förståelser av vad det innebär att vara människa i dagens samhälle upprätthålls?

Agera mot den lagstadgade homofobin i grannlandet Litauen

Den 16:e juni godkände Litauens parlament med stor majoritet en lag som förbjuder ”främjandet av homosexualitet”. Lagen antogs med 67 röster mot 3 och 4 nedlagda, och förbjuder offentlig spridning av uppgifter som anses skönmåla eller främja homosexualitet, bisexualitet eller polyamorösa förhållanden. Motiveringen är att ”sådan information kan skada ungdomars mentala och fysiska hälsa, liksom deras intellektuella och moraliska utveckling”. I lagtexten hamnar främjandet av homosexualitet i samma kategori som bl a uppvisning av döda eller stympade kroppar och information som orsaker rädsla eller uppmuntrar till självmord.

Lagen definierar inte vad som avses med ”offentlig spridning” och inga straffsatser har beslutats om, men ett förslag är böter mellan 1,000 till 5,000 LTL (ca 3,000 till 15,000 SEK), arrestering, samhällstjänst eller fängelse i upp till ett år. Lagen föreslås träda i kraft i mars 2010.

En liknande lag fanns i Storbritannien mellan 1988 och 2003 och förbjöd skolor att propagera för homosexualitet. Trots att ingen åtalades under lagen hindrade den effektivt lärare från att motarbeta homofobi eller ens nämna homosexualitet i skolan av rädsla för att bli avskedade.

Lagen strider tydligt mot flera av EUs grundläggande överenskommelser om demokrati och yttrandefrihet, och är ännu ett tecken på den växande och institutionaliserade homofobin i Litauen. Bland andra har RFSL, Integrations- och jämställdhetsminister Nyamko Sabuni, Vänsterpartiet, och Folkpartiet officiellt tagit avstånd från lagen och uppmuntrat både svenska och EU-politiker att agera.

Vill du också agera på detta? Skicka ett brev till den personliga assistenten till Litauens president. Lagen kan inte träda i kraft innan presidenten skriver under den och tiden tickar iväg. Skriv till bozena.krasovskaja@president.lt

Lithuanian Gay League

Gå med i facebookgruppen till stöd för våra vänner i Litauen här

bloggat av: Karol Vieker

Mariela Castro – direktör för Kubanska Cenesex (Nationellt centrum för sexualupplysning) och presidentens dotter, tillika Fidel Castros brorsdotter – var i dagarna på Sverigebesök. Carlos Díaz fick möjlighet att träffa henne.

Du är känd i Latinamerika för ditt arbete med hbt-frågorna. Var kommer ditt engagemang från?
- Kombinationen av den kultur av socialrättvisa som jag uppfostrats i och mitt yrke som sexolog har fått mig att inse att respekten för människors sexualitet inte har varit en fråga som prioriterats i vår revolution. Det handlar om ett sociokulturellt motstånd.

Mariela Castro pratar engagerat om hbt-frågor men det är svårt att inte beröra det politiska läget i Kuba. Hon levererar svar något defensivt och tydligast blir det när vi pratar om pride.
- Enligt vad jag hört pride inte hjälpt till att förändra bht-personers situation. Kanske har de verkat synliggörande, men snarare skapat avståndstagande, förstärkt en ytlig bild och förminskat rättighetsfrågorna. Därför har vi valt att inte uppmärksamma pride.

Men pride är också ett sätt att visa solidaritet?
- Vi är öppna för nya idéer. Vi anordnar en festival den 17 maj, IDAHO (Internationella dagen mot homofobi), men vi gillar inte att upprepa vad andra gör.

Mariela Castro menar att det kubanska samhället förändrats genom arbetet med sexualupplysning.

- Manschauvinismen håller på att förändras. Den har inte försvunnit men den är inte lika oemotsagt som förr. Homofobin har också förändrats. Jag skulle inte säga att folket är tolerant eftersom jag inte gillar det ordet på grund av dess exkluderande karaktär. Man kan säga att människorna har en mer avslappnad attityd gentemot hbt-frågorna. Tack vore våra informationskampanjer har vi lyckats skapa en samhällsdebatt.

Vidare berättar Mariela Castro att Cenesex stödjer studenter med hbt-fokus.

-    Någonting som kommer fram i deras studier är att många inom hbt-communityt har internaliserat alla fördomar. Det handlar om en negativ självbild och nästan ingen medvetenhet om de egna rättigheterna.

Mariela Castro berättar vidare att Cenesex försöker delta i så många internationella forum som möjligt.

- Det är viktigt för vår egen del, för att få ny kunskap. Från 2003 är vi medlemmar i ILGA (The International Lesbian, Gay, Bisexual, Trans and Intersex Association), vi kommer att delta i Outgames i Köpenhamn och vi verkar inom ECOSOC. Kuba arbetar också för att påverka perspektiv bland politiker så att FN ska erkänna sexuell läggning och könsidentitet. I augusti 2008 fick vi ett bra tillfälle att påverka internationellt då hälso- och utbildningsministrarna i Latinamerika och Karibien samlades för en världskongress om HIV och AIDS. Vi kom fram till att varje land inom två år ska ta fram ett förslag om sexualupplysning där preventionsarbete ska tas upp inom samtliga utbildningsområden. Vi ser det som ett mycket bra tillfälle att kunna förstärka vårt nationella program för sexualupplysning i skolorna. Varje ministerium har redan inlett arbetet.

På frågan om äktenskap för samkönade par få jag tvetydiga svar och samma gäller när jag frågar om varför det inte finns möjlighet för hbt-personer att organisera sig utan statens inblandning.

Att höra Mariela Castro svara på frågor är som att se någon gå på lina, hon kan svara snabbt men ibland stannar hon upp för att balansera. Jag upplever att det finns lika mycket att läsa i det som sägs som det finns i det som blir osagt. Troligen är hon van att behöva bemöta de jobbiga frågorna som rör landets politik.

Hbt-frågor diskuteras och synliggörs i Kuba. Det är en del i en förändringsprocess och vore troligen mycket svårare utan personer som Mariela Castro. Det återstår att se hur mycket hbt-rättigheterna går att utveckla där grundläggande demokratiska principer är beroende av någons individuella engagemang och förförståelse.

Efter vistelsen i Stockholm åker Mariela Castro vidare för att delta under Världskongressen, i Göteborg, för sexuell hälsa.
- I Göteborg kommer vi att presentera två erfarenheter. Den ena är en historisk analys över sexualupplysningen i Kuba, om de hinder som finns och de utmaningar vi har framför oss. Den andra handlar om vår strategi för behandling av transsexuella och vårt arbete för att integrera den i den kubanska socialpolitiken. Men framförallt finns det mycket vi kan lära oss själva under konferensen.

Bloggat av:

Carlos Díaz

Egalia får vara kvar.

Tisdagen den 16 juni fattade organisations- och föreningsutskottet beslut om att stödja Egalia med 225 000 under 2009, vilket innebär att det populära ungdomshänget för hbt:isar får vara kvar till hösten.

Grattis Stockholm Stad till att dessa pengar går till något som är oomtvistat välbehövligt, och verkligen gör ovärderlig skillnad för unga människors liv och hälsa!

Läs mer här

Egaliaungdomar skriver själva om varför Egalia måste finnas kvar!

Egalia är en fritidsgård för HBT-ungdomar (Homosexuella, Bisexuella och Transpersoner mellan 13 och 20 år) som drivs av RFSL Stockholm. Egalia fungerar som en mötesplats för unga HBT-personer från hela Storstockholmsområdet. För många av oss som regelbundet går till Egalia var vårat första besök på fritidsgården också det första mötet med andra ungdomar i samma situation. På Egalia kan vi vara dem vi är utan att behöva försvara vår sexuella läggning, könsidentitet och/eller könsuttryck. Här behöver vi inte heller oroa oss för att bli illa behandlade, utan möts av respekt och förståelse.

Fram tills nu har verksamheten drivits som ett 3årigt arvsfondsprojekt. I september tar projektet slut, men RFSL Stockholm och vi som går till Egalia vill att projektet blir permanent. Problemet är finansieringen. Stockholms Stad anser att RFSL Stockholm bör omprioritera i sin budget. Detta är enligt RFSL Stockholm inte möjligt i nuläget eftersom nästan alla deras pengar är knutna till specifika projekt eller områden. Då tanken är att Egalia ska gå från arvsfondsfinansierat projekt till permanent verksamhet behövs ytterligare ekonomiskt stöd från Stockholms Stad för att driva fritidsgården.

Egalia är en välfungerande verksamhet som är otroligt viktig för oss HBT-ungdomar eftersom den ger stöd, hjälp och uppmuntran som vi inte alltid får på annat håll. På Egalia handlar det inte bara om att acceptera, uppskatta och utforska sin sexualitet utan även sin identitet som HBT-person. Den stora skillnaden mellan en vanlig fritidsgård och Egalia är att vi här kan prata om våra känslor, tankar och funderingar kring kön, identitet och sexuell läggning tillsammans med andra i samma situation. Och att vi har möjlighet att diskutera begränsnade samhällsnormer med andra som förstår vår frustration och ilska. Dessutom får vi stöd från vuxna med egna erfarenheter och stor HBT-kompetens.

Studier har visat att just HBT-ungdomar är extra utsatta. Enligt Statens folkhälsoinstituts utredning om HBT-personers hälsa (Hälsa på lika villkor? – hälsa och livsvillkor
bland hbt-personer, 2006) har HBT-personer, och då främst HBT-ungdomar, en lägre psykisk hälsa än den övriga befolkningen. Den visar också att.det i just denna grupp är mycket vanligt att ha funderat på eller försök ta sitt liv.

Skolan är den plats där vi unga spenderar större delen av vår tid. Skolmiljön är ofta tuff och intoleransen mot oss som är annorlunda är stor. Det är få som vågar vara öppna i skolan, hemma och inför vänner och släktingar. Det kan ta flera år innan man vågar berätta. Många av oss som kommer till Egalia väljer att inte berätta att det är just hit vi går två gånger i veckan. För vissa av oss är Egalia den enda plats där vi våga berätta vilka vi är.

Vi tycker det är ofattbart att Egalia, en unik och välbehövd HBT-fritidsgård, nu är nedläggningshotad. Att man väljer att inte satsa på den grupp ungdomar som är mest utsatt.

Snälla rädda vår fritidsgård!

Sigrid Abelli
Emelie Åsell

Bromma

Text: Lars Jonsson
redaktör RFSL Media

RFSL har nyligen presenterat en rapport om hbt-frågor inom EU, ”Utan fördomar i Bryssel?”, som det är jag som tagit fram. I den har 90 av EU-kandidaterna besvarat frågor om hur EU kan stärka hbt-personers rättigheter. Många kandidater svarade positivt, en del andra negativt. Sammantaget ville dock de flesta av de svenska kandidaterna se olika förbättringar införda för hbt-personer på EU-nivå. 23 av de svenska EU-kandidaterna, varav några kommer att vara Europaparlamentariker efter valet den 7 juni, svarade ja på alla RFSL:s frågor. Dessa försäkrade att de aktivt önskar driva fem olika förbättringar för hbt-personer på EU-nivå.

Vilka de fem förbättringarna var? Ja, läs rapporten här. Det handlar exempelvis om att äktenskap mellan ett samkönat par som ingåtts i Sverige också på vissa sätt ska vara giltigt i Italien och andra EU-länder utan partnerskap/samkönat äktenskap. Och om att EU:s alla medlemsländer ska ge alla sina medborgare skydd mot den diskriminering som kan inträffa i vardagslivet.

Under arbetets gång funderade jag mer än en gång på vem som egentligen är hbt-vänlig bland de svenska EU-kandidaterna och vem som inte är det. Det var detta som rapporten hade som syfte att ta fram svar på, så det var mitt jobb att tänka på detta. Ibland är det lätt att avgöra. Sverigedemokraternas andranamn Margareta Sandstedt svarade vänligt att hon inte alls ville besvara den enkät som hon fått, för att ”frågeställningen och de färdiga svarsalternativen tycks vilja styra mina svar”. Det är ett finare sätt att uttrycka att man tycker det blir obekvämt att tvingas svara nej på flera frågor, inte har något att vinna politiskt på att svara på enkäten och därför avstår. ”Sverigedemokraterna går till val på att besluten ska flyttas hem till Sverige”, hälsade hon vidare, och då blir det ju inget samarbete kvar alls för att förbättra hbt-personers rättigheter på EU-nivå. Margareta spelade alltså med ganska öppna kort om vad hennes parti vill uppnå och att det knappast finns utrymme där för frågor om att andra än majoritetsmänniskan har rättigheter.

En knepigare kandidat att bedöma är Anna-Maria Corazza Bildt, nr 8 på Moderaternas lista. Hon svarade så positivt på alla frågor att hon fick flest poäng i undersökningen av alla moderater (22 av 25 möjliga). Samma Anna-Maria Corazza Bildt undertecknade för inte så länge sedan, tillsammans med religiösa ledare, Jan Myrdal med flera, ett upprop med rubriken ”Bevara äktenskapet mellan man och kvinna!” Då sällade hon sig till samma åsikt som landets katolska biskop Anders Arborelius, Pingströrelsen och ordföranden för Svenska Islamiska samfundet Abd Al Haqq Kielan. På RFSL:s enkät svarade Anna-Maria förtydligande att hon nu ”respekterar och följer svensk lag och Moderaternas politik i denna fråga”. Äktenskapsfrågan alltså. Det låter inte riktigt som en passionerad omvändelse, utan mer som en krass anpassning till vad som nu blivit politiskt korrekt även inom Moderaterna. Men är Anna-Maria Corazza Bildt då Moderaternas mest hbt-vänliga EU-kandidat i kraft av flest poäng av moderaterna i RFSL-enkäten? Troligen inte. Men om Anna-Maria nu lyckas knipa en plats i Europaparlamentet lär det finnas en del som kommer att påminna henne om vilka frågor om hbt-personers rättigheter hon nu lovat att driva.

Att en kandidat som svarar ärligt får en negativare bedömning är en som svarar som frågeställaren vill är ett problematiskt element när en intresseorganisation sammanställer enkätsvar. Kanske en andra följdfråga i framtida enkäter får övervägas: ”Är du helt säker på att du svarat ärligt på föregående fråga?” Med svarsalternativen ”Ja”, ”Nej” och ”Möjligen/Vet ej”.